Luna skadades för livet – mamman om mardrömsdagen och livet efter

Kvällen den 6 juli 2022 sa Emelie godnatt till sina döttrar och påminde dem om nästkommande dag, sista dagen innan semestern. De skulle hjälpas åt att packa, möta upp kusinerna och ta sig till Pajala för att åka karuseller tillsammans och fira in sommarlovet.

– Luna var upprymd inför ledigheten och ville själv vara med och packa. Eftersom jag började jobba tidigt följande morgon träffade jag aldrig tjejerna innan de gick iväg. Den där kvällen blev sista gången jag pratade med Luna innan allt förändrades, säger Emelie.

Det är första gången Emelie offentligt pratar om det ofattbara som drabbade hennes då 9-åriga dotter en julieftermiddag 2022. Luna blev överfallen och utsatt för ett vansinnesdåd. Emelie väljer att nu berätta om det som hände och om Lunas situation för att dottern inte ska bli en i statistiken.

– Hon har inget att skämmas för. Vi vill ge henne en röst. Denna orättvisa som drabbade oss hade inte behövt ske och jag är säker på att Luna vill skydda andra barn från det hon varit med om.

Luna älskade att pyssla och dansa

Vi ses i familjens lägenhet på Morö backe i Skellefteå. Vid hissen till deras hem står en rullstol och inne i lägenheten finns ytterligare en, samt ett ståstöd. Pappa Erik brer ett par mackor och ska just iväg till arbetet. Lillasyster Ylva har blivit hämtad av morfar. Kvar hemma är mamma Emelie och dottern Luna, och två av hennes assistenter. Å ena sidan är det som en alldeles vanlig vardag, å andra sidan vilar där en oerhörd sorg. Dörren till Lunas rum är stängd. Hon vilar. Den färgglada namnskylten gjord av små legobitar i miniatyr vittnar om en pysslig tjej som tycker om färgerna blå, rosa och lila – precis som sin mamma.

– Luna älskade att pyssla, sjunga och dansa. Hon brukade vara ute och cykla eller åka inlines. Hon uppskattade att vara ute, men också att sitta hemma och titta på Youtube. En av hennes drömmar var att bli youtuber.

Det är svårt för Emelie att prata om vem hennes dotter var och vem hon har blivit.

– Hon är ju alltid Luna. Det är ju samma tjej därinne någonstans. Men allt är samtidigt så annorlunda. Hon tycker fortfarande om att vara ute, men nu är hon rullstolsburen. Hon spelar fortfarande tv-spel, men nu är det vi som håller kontrollen åt henne.

Emelie berättar om dagen Luna blev överfallen

Luna brukade ta sig hem själv med cykel från fritids. När Emelie kom hem från jobbet strax efter klockan 15 den 7 juli 2022 tänkte hon att hennes dotter snart skulle komma hem.

– Det kunde ta tid för henne att komma hem. Luna hade aldrig bråttom utan kunde stanna i parken och gunga lite. Hon förlorade sig lätt i leken, säger Emelie när vi slår oss ner vid köksbordet.

En av assistenterna kommer in och fyller på en spruta med en av de fem olika mediciner Luna får dagligen. Emelie fortsätter att prata om dagen då hennes dotter försvann.

Hon visste som sagt att det kunde ta tid för Luna att komma hem, men vid 16.30 hade Emelie blivit riktigt orolig. Hon ringde fritids utan att få något svar. Därefter ringde Emelie runt till andra föräldrar. Ingen hade sett dottern, och Emelie satte sig då på cykeln för att börja leta. Hon hann inte långt förrän hon såg avspärrningar som satts upp vid skolan. På plats fanns även ambulanser och polisbilar.

– När jag kom fram såg jag en cykel som liknade Lunas, men intill stod en flicka i samma ålder och på huvudet hade hon en cykelhjälm så jag antog att det var hennes. Jag ville ändå försäkra mig om vems cykeln var och frågade mamman intill om det var deras. Det var det inte. De berättade att den tillhörde en flicka som just åkt iväg i ambulans. Då fylldes jag av enorm ångest.

När Emelie berättade för polisen att hennes dotter var försvunnen satte de henne direkt i en polisbil som tog henne till akuten. Hon ringde Erik som mötte upp henne, därefter följde en tuff väntan. De fick veta att flickan hade märken på halsen och att hon hade svårt att andas, men visste inte säkert om det var Luna som låg där inne.

– Efter en stund, när man sövt henne, fick jag gå in.

Synen Emelie möttes av går inte att sätta ord på. Hennes lilla flicka var svullen och hade fullt av sår i hela ansiktet. Hennes huvud var inlindat. Hon hade utsatts för grov våldtäkt och mordförsök genom strypning.

– Jag såg på en gång att det var Luna. Jag minns knappt hur jag agerade, men tror att jag varken skrek eller drabbades av panik. Jag bara grät. Och jag minns den fruktansvärda hjälplösheten. Det fanns absolut inget sätt jag kunde hjälpa min dotter på, jag kunde bara sitta där och hade ingen kontroll över något alls.

Det var här det började, den värsta tiden i Emelies liv. Luna flögs med ambulanshelikopter till Umeå universitetssjukhus. Den första natten tillbringade Emelie i en säng intill Luna på intensivvårdsavdelningen. Hon försökte sova, men kunde inte. Hon såg sin dotter ligga uppkopplad med slangar som gick från näsa och svalg till olika livsuppehållande maskiner. Det pep och larmade om vartannat och Emelie kunde inte göra annat än att finnas där, intill sin dotter som svävade mellan liv och död.

Strypvåld, som Luna blivit utsatt för, innebär att det sväller inne i halsen och för att säkerställa fria luftvägar behövde man intubera och koppla Luna till en respirator. Redan från början konstaterades att hon hade stora permanenta hjärnskador och var okontaktbar. Luna var nedsövd i ungefär elva dygn. Omkring henne vakade familjen, nära och kära. När hon slutligen väcktes gick det inte som läkarna förväntade sig.

– När läkarna på plats blev bekymrade över att hon inte gav någon respons på kommandon kändes det som att vi alla bara ville dö. Som att golvet öppnade sig och man bara föll rakt ner i ett svart hål. Det finns ingen botten i det mörkret. Läkarna tyckte att de borde fått mer respons, men Luna reagerade inte på något alls.

Efter flera dagar kvicknade Luna till under kortare stunder. Familjen insåg då snabbt att deras älskade dotter aldrig skulle bli den hon en gång var. Strypvåldet orsakade syrebrist, vilket gjorde att hon fått multipla infarkter i hjärnan och flera olika punkter i hjärnan hade drabbats av blodstillestånd och celldöd. Hjärnskador som är oåterkalleliga.

Luna har knappt någon viljestyrd användning av sin kropp från axlarna och nedåt och kan i princip varken göra något själv eller göra sig hörd.

– Att hon inte kan prata, säga vad hon känner eller ens nicka för att säga ja är något av det allra svåraste. Den första tiden låg hon bara och tittade. Hon kunde inte röra sig alls och blicken var bara tom, inget igenkännande alls. Vi var förkrossade och jag kände mig fruktansvärt rädd.

Hoppas få höra Luna tala igen

Emelies största förhoppning är att Luna en dag ska kunna prata igen, för att kunna förstå vad dottern vill och inte vill.

Luna befann sig på sjukhuset under sju månader, och hela tiden har föräldrarna försökt göra sitt bästa för familjen. Den sista tiden turades mamma Emelie och pappa Erik om att vara med Luna på sjukhuset vartannat dygn och hemma med lillasyster Ylva vartannat.

– Jag kände mig oerhört splittrad. Jag räckte inte till för någon. När jag var hemma hos Ylva ville hon bara ha pappa och när han var hemma med henne ville hon bara ha mig. Vi tog med henne till sjukhuset med det var jobbigt för henne att vara där, berättar Emelie.

Detta upplägg gjorde också att föräldrarna knappt sett varandra under ett års tid, även om de har försökt hinna prata så mycket de kunnat om det som hänt och hur de känner.

– Vi har sörjt på lite olika sätt, men tänker likadant när det gäller Lunas framtid. Vi känner att inget är hugget i sten, allt är möjligt. Vi måste bara tänka positivt och vårt mål just nu är att göra allt vi kan för en så dräglig tillvaro som möjligt för vår dotter.

När Luna äntligen kunde lämna sjukhuset hade alla skador på kroppen läkt, men en hjärna tar tid att läka, om den någonsin gör det. Vissa delar är döda för alltid, men Emelies förhoppning är att andra friska delar av hjärnan ska börja agera åt delar som inte längre lever. Det är osannolikt att Luna blir den hon en gång var, men Emelie kommer aldrig sluta hoppas. Luna kan numera, till viss del, sträcka upp handen mot kinden om något kliar. Och för familjen betyder Lunas leenden allt. Hon ler när katten Zelda hoppar upp hos henne i rullstolen eller när lillasystern busar.

– Hon kan le och skratta igenkännande åt människor eller åt historier vi berättar.

Emelie och familjen har levt i en mardröm under lång tid. Drivkraften, att själv orka fortsätta, har förutom Lunas framsteg varit lillasyster Ylvas förtjänst. Dottern var tre år när allt hände.

– Ylva har inte riktigt förstått vad Luna varit med om. Hon har fortsatt vara precis som vanligt och hennes skratt har gett mig energi och stöd. Hon är den enda som varit sig själv i en annars helt omkullvält vardag.

Ilskan som Emelie till en början kände mot förövaren övergick ganska snart till en besvikelse mot samhället och myndigheter.

Socialtjänsten, kommunen och skolan hade alla sett varningssignalerna. Redan år 2020 överföll förövaren en vuxen kvinna,

– Alla, precis alla varningsklockor hade redan ringt innan Luna blev överfallen och torterad. Varför låter man en sådan kille ströva fritt? Han är ju också ett barn som man har tillåtit bli förövare. Han har inte fått den hjälp som han behövt och det är det som gör mig upprörd.

Förövaren dömdes till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, vilket betyder att en läkare måste göra en bedömning när han är redo att släppas fri.

Hon har sett honom en gång, över en videolänk under rättegången.

– Det kändes så fel att han fick sitta där och prata som om inget hänt medan vårt liv krossats.

Emelie och hennes familj önskar en lex Luna i förhoppning om att andra barn inte ska utsattas för liknande brott. Om flera yrkeskategorier som har tystnadsplikt gentemot den enskilde kan få prata med varandra är det enligt Emelie fortfarande så att integriteten för den enskilde skyddas via tystnadsplikten, men att det skulle kunna rädda fler barn.

De strider även för full assistens. Luna har endast rätt till ”skälig levnadsstandard”, vilket gör att hon inte får resa någonstans med assistenter. Vill familjen till exempel åka och hälsa på sina kusiner i Stockholm måste de söka utökad assistens, vilket sällan beviljas. Emelie är mitt uppe i en ansökan om ett LSS-beslut på Luna, en högre nivå av assistens samt att hon ska ha rätt till ”god levnadsstandard”. Samtidigt försöker familjen göra samma aktiviteter som innan händelsen, som att gå på kalas eller bio, aktiviteter som visat sig vara bra för Lunas rehabilitering.

– Men det är tungt att rodda med eventuella resor på egen hand, menar Emelie.

Ändå är det viktigt för dem att kämpa vidare. För Luna. För det där leendet som ofta kommer när de är ute på promenader. När hon ser en hund, lillasyster Ylva eller får klappa en häst. Leendet de lever för, som får dem att orka vidare.