Maria Lundqvist om varför hon tackade nej till att fortsätta med Sally: ”Det var vettigt att backa”

Hon sitter i bilen på väg mot Göteborg när vi pratas vid i telefon. I veckan var det premiär för soloföreställningen Om att våga flyga och nu ska hon hem för att arbeta med bokreleasen. Äntligen är turnélivet i gång efter två år av pandemi.

– Så skönt att komma i gång och spela igen, jag har inte stått på scen på två år. Vi har haft yrkesförbud men nu är det fullt fart. Det är fantastiskt, säger hon.

Maria Lundqvist har haft en lång skådespelar­karriär och under 90-talet blev hon Sally med hela svenska folket. Inte en gång, förutom under pandemin, har hon varit utan jobb. Vi har sett henne i filmer och serier som Bröllop, begravning och dop, En underbar jävla jul och Heartbreak Hotel.

Nu är hon aktuell med boken Om att våga flyga och föreställningen med samma namn. Maria dricker inte kaffe så hon kallar boken för en Tea Table Book – en två kilo tung bok med lika mycket bilder som text. Urklipp från dagböcker, bilder från barndomen och nytagna fotografier blandas med Marias tankar där varje kapitel avslutas med två texter från föreställningar som hon skrivit genom åren.

– Allt har kommit till i ett nära samarbete med fotografen Orlando G Boström. Jag kallar det för en skådespelares kokbok. Det var så mycket som jag ville skriva men lika viktigt att ge ett bildspråk till. Jag är skådespelare och jag tycker om att hitta nya uttryck att beröra och berätta på.

Maria beskriver föreställningen som en total kärleksförklaring till det liv vi lever och alla roller vi haft, och kommer att fortsätta ha. På scenen återberättar hon historier om sitt liv och om personer som kommit henne nära. Det är en föreställning där publiken får skratta och varje kväll är unik då delar av föreställningen är improviserad.

– Det är en föreställning utan skyddsnät, med en kvinna, två musiker och tusen tankar.

Berättar om mobbningen i skolan

Boken gav Maria en större plats att få berätta och formulera sig. Den kom till under pandemin och innehåller tankar som planterats i Maria under flera år. Idén om en bok kom från början från partnern Kristoffer Hellström. Resultatet blev en bok av det större formatet där Maria vill att läsaren själv ska reflektera över sitt eget liv, sina erfarenheter och själv våga formulera sina tankar.

– Jag tror många människor kommer att känna igen sig i bokens olika kapitel. Det är inte en uppseendeväckande bok med en massa avslöjanden om andra skådespelare, den handlar mer om mammor och farmödrar och om livet som gjorde mig till den kvinna, syster, dotter och skådespelare jag är i dag.

Genom uppväxtberättelsen får läsaren lära känna Maria på djupet. Inte bara Skådespelar-Maria, utan även unga Maria, som under en tid i skolan blev mobbad och retad, till den Maria som nu blivit farmor och känner ett lugn men även en viss sorg över att bli äldre. Att tiden i skolan präglat henne råder det inga tvivel om.

– Som liten förstod jag ju aldrig vad det var för dåligt med mig. Jag förstod aldrig varför jag blev så retad. Jag likställde mig tyvärr med känslan att jag inte dög. Hade jag varit mer vuxen, klokare och erfaren så hade jag sagt till mig själv att ”det där har med dem att göra, det har ingenting med mig att göra”.

I dag är känslan för utanförskap något som fått Maria att alltid vara uppmärksam och lägga märke till när andra hamnar där.

– Det utanförskapet som jag kände då vill jag aldrig utsätta någon annan för. Det har gjort mig till en mer uppmärksam människa, en människa som vill bekräfta andra och göra andra människor synliga.

I boken nämner hon inte många kolleger eller skådespelare, men en person som finns med både i bild och text är skådespelaren Sven Wollter. De lärde känna varandra under Sally-tiden och efter det blev Sven som en mentor.

– Sven var fantastisk. Hans omsorg om andra, hans rakt igenom knivskarpa och orubbliga övertygelse om för vilka vi ska berätta påverkade mig. Hans hjärta och hans skådespelarkraft var helt unik.

Tackade nej till att fortsätta med tv-serien Sally

Komediserien Sally sändes i två säsonger under slutet av 90-talet där Sally Santesson, spelad av Maria Lundqvist, jobbade som bibliotekarie och gick in skor för sin pappa som var skomakare. Pappa Roffe spelades av Sven Wollter. Efter två säsonger tackade Maria nej till att fortsätta, då hon inte ville fastna i den karaktären.

– Jag är så innerligt tacksam och glad över att jag fick göra Sally. Det var vettigt att backa lite efter två säsonger men att få lov att göra Sally öppnade dörren totalt för mig som skådespelare.

Åldersskillnaden med pojkvännen

En varm kärlek genomsyrar hela boken där hon hyllar både sin mamma, pappa, mormor, segling, ­teatermamman Sylke och sin kärlek Kristoffer. Paret träffades under en föreställning för flera år sedan. Maria var gift och Kristoffer var 21 år yngre – en kombination som gjorde att relationen inte togs emot väl av alla.

– Genom historien finns det flera män som blivit tillsammans med yngre kvinnor men vi höjer inte på ögonbrynen för det. Men Kristoffer och jag fick stå till svars för mycket i början. Det skrevs och undrades om vår relation verkligen var på riktigt, vad som egentligen låg bakom, vad jag hade för kris i mitt liv och vad Kristoffer hade för baktanke.

I dag har paret varit tillsammans i tolv år och kärleken ifrågasätts inte längre. Och även om Maria själv aldrig har haft behov av att bevisa något för någon tror hon att det kan vara skönt för andra som haft åsikter att veta att kärleken var och är på riktigt.

– Kärleken kommer aldrig att kunna se ut på ett sätt. Kärleken är gränslös och man kan bli drabbad när man minst anar det.

Maria avslutar boken med ett kapitel om tiden som ligger framför. Ett kapitel som var tungt och svårt att skriva. Till skillnad från att skriva om erfarenheter hon varit med om så handlar slutet om vad som kommer sedan. Det innehåller också ett brev, eller ett livsluststestamente som hon själv säger, till hennes barnbarn och barnbarnsbarn.

– Det tog lång tid för mig att skriva mitt sista kapitel. Tanken att förlora min mamma och pappa är otroligt tung, och vetskapen om att dagen då jag ska lämna in närmar sig, är ju förstås ett otroligt mörker. Men jag har fått barnbarnet Konrad tre år i mitt liv. Tillsammans med honom känns det som om allt kan börja om igen. Han får mig mjuk, varm och full av livsluft. Det känns fantastiskt bra.