Marie Richardson: ”Det var inte hälsosamt att jobba med Bergman”

Efter reklamen: Marie Richardson - 5 saker du inte visste om skådespelerskan

– Jag ber om ursäkt om jag sitter konstigt.

Marie Richardson har för första gången i sitt 66-åriga liv gjort illa ryggen, och behövt söka akut hjälp hos kiropraktor. Den kommande veckan ska hon spela den avslutande föreställningen av Bernardas hus på Göteborgs stadsteater, och då måste ryggen vara bra igen.

Marie Richardson rör sig vant i Stockholms stadsteaters lokaler och öppnar säkerhetsdörrar med sin passerbricka när hon leder upp oss till personalmatsalen för intervjun. Hon konstaterar att mycket hunnit hända i lokalerna under de åren hon varit borta från teatern.

Efter 35 år som fast anställd på Dramaten har skådespelaren börjat röra på sig. Av något så pragmatiskt som pensionsskäl sade hon för några år sedan upp sig från arbetsplatsen, och började i stället ha femårskontrakt. Nu har hon tagit tjänstledigt från det kontraktet för att först kunna spela i Göteborg, och sedan medverka i pjäsen I vårt ställe på Stockholms stadsteater i höst.

Zeinas svåra familjetragedi – krossades av dödsfallet

– När det här jobbet är färdigt är jag väl frilans då, vid 66 års ålder. Det känns helt rätt, säger Marie Richardson.

I vårt ställe är en pjäs som kretsar kring tre kvinnor, deras vänskap och rädslan för att bli utbytt. I pjäsen lär rollfigurerna känna varandra och utforskar hur de är som vänner till varandra. Just vänskap är ett ämne som Marie Richardson brinner för – hennes vänner har väldigt hög prioritet i hennes liv.

– Jag har ingen hobby, min hobby är mina vänner. Jag lägger mycket tid på att sms:a och att hitta datum som passar att ses. Det är lätt att vänner försvinner när man har ett jobb som ockuperar mycket av ens tid. Jag är inte ledig när andra är lediga, så det kräver framförhållning och planering.

Hon konstaterar att hon lätt blir uppslukad av verken hon jobbar med, och hyllar norrmannen Arne Lygre som skrivit pjäsen.

– Det är fantastiskt att jobba med klassiker, men också spännande att arbeta med ny text när det är en bra författare. Och att det bara är tre kvinnor lockade. Den är otroligt smart konstruerad.

Träffade maken på scenskolan

Att under våren få arbeta i Göteborg var just ett annat sådant roligt jobb hon inte ville tacka nej till – och en chans att sluta en cirkel i livet. När hon som tonåring hemma i Ljusdal drömde om livet som skådespelare var det Göteborg som var drömmen. Efter att ha gått en teaterutbildning i Skara flyttade hon till västkusten och arbetade som påklädare bara för att få jobba i teatermiljön, och tänkte att hon skulle förbli i Göteborg. Allt ändrades dock när Marie blev antagen vid scenskolan i Stockholm, i stället för i Göteborg.

– Jag blev faktiskt riktigt besviken. Men jag vågade inte tacka nej till en skolplats, så jag kände okej, jag flyttar väl till Stockholm då, och så får jag flytta tillbaka till Göteborg och söka jobb där nere. Men så fick jag jobb i Stockholm, och träffade en göteborgare på Scenskolan, så jag fick en bit Göteborg ändå.

Göteborgaren var Jakob Eklund, som hon har levt med i över 40 år nu. 25-åriga Marie gick tredje året på Scenskolan när han började sitt första. Jakob var 22 år, nyseparerad pappa till en fyraårig dotter, och hade arbetat inom vården innan han började på teaterutbildningen. Det dröjde inte länge innan Marie fick upp ögonen för honom,

– Jag tyckte att han var en ovanligt mogen kille för att vara 22 år. Jag tolkade det som att det hade med att han hade barn att göra. I mina ögon var han annorlunda.

– Jag kände att här är en människa jag är trygg med, det finns inget jag inte kan säga till honom. Så känner man ju när man är nykär – ”du ser hela mig” – men i efterhand har jag tänkt att han säkert hade glädje av att växa upp i en familj med så många systrar, jag tänker att han blivit lite mjukare av det.

Arbetet med Ingmar Bergman

Med 35 år på Dramaten i ryggen har Marie Richardson arbetat med alla stora – inte minst Ingmar Bergman. Hon hade bara arbetat några år som skådespelare när hon fick en roll i sin första Bergman-pjäs, och att hamna hos en så auktoritär regissör tidigt i karriären var något som påverkade Marie.

– Jag som redan var lite orolig och otrygg skulle nog inte ha jobbat med honom då, jag kanske hade trivts bättre att jobba typ med Suzanne Osten, som arbetade här i huset, säger Marie och gestikulerar riktningslöst i luften, och syftar på stadsteatern.

De gamla hierarkierna satt i Dramatens väggar, och Bergmans genialitet gjorde att hans härskartekniker inte ifrågasattes. Även om Marie flera gånger handplockades av demonregissören var hon alltid orolig för att hans välvilliga inställning skulle förändras.

– Jag ångrar ingenting jag gjort, men jag tror inte det var hälsosamt. Man blev påverkad av stämningen, det var en dysfunktionell arbetsplats där han plötsligt kunde höja rösten och skrika. Han kunde skälla ut en tekniker fruktansvärt mycket, och då blir man ju rädd att han ska bli arg på mig nästa gång. Det låg alltid en doft av skräck i rummet, som alla låtsades om att den inte fanns.

Ingen gick säker från hans utbrott – inte heller Marie Richardson.

– Någon gång hade jag röda glasögon på mig på repetitionen. Då skrek han: ”Ta av dig de där jävla röda glasögonen Richardson”. Jag brukade ha linser, men det där var mina vanliga glasögon. Någon annan gång kunde han skrika ”göm händerna, de stjäl ljus”. Om man får några sådana... Det var som att vara ett barn som har en oberäknelig pappa, man vill att pappa ska vara snäll men man vet inte vad han är på för humör i dag.

Bäst var föreställningarna med mindre ensemble, då det minskade Bergmans stress och gjorde att han var på bättre humör. Föreställningen Markisinnan de Sade, som de också fick turnera med över hela världen, minns Marie med värme.

Pernilla Månsson Colts oro efter gråa håret – rädd att förlora jobbet

I dag ser dynamiken på teatrarna annorlunda – en regissör skulle aldrig kunna bete sig som Bergman gjorde.

– Det är klart att det finns lynniga människor, men efter MeToo finns det en helt annan medvetenhet, det finns ett regelsystem nu.

Tog hjälp av terapi

Prestationsångesten som Marie hade burit med sig, och som förvärrades av att arbeta med Ingmar Bergman, gjorde att skådespelaren till slut valde att gå i terapi. Terapin blev en viktig ventil för henne efter 30, och hjälpte skådespelaren att lära känna sig själv bättre.

– Jag bråkade mycket med min mamma i alla år, och tyckte det var lite skamligt att känna att man var i 30-årsåldern och fortfarande stod och skrek på sin mamma.

Marie funderar i soffan där hon sitter, tar en klunk kaffe. Hur mycket gav de där åren i terapi egentligen? Efter sex år slutade hon i alla fall – gravid i nionde månaden, med sitt första barn i magen.

– Då tänkte jag: ”Nu får jag lägga av med det här, jag ska bli mamma”. Men jag har nog väntat hela livet på att jag ska mogna. Herregud, jag är 66 år, borde inte jag vara mognare nu vid 66? Det kanske är jag som har en skev föreställning om vad det är att vara mogen. Jag älskar fortfarande att leka på jobbet, att leka på allvar liksom, de är en tillgång. Den lekfullheten vill jag aldrig växa ifrån.

Att som kvinnlig skådespelare åldras är inte oproblematiskt – samhället är inte snällt mot kvinnor med ålderstecken, och skönhetsingrepp blir allt vanligare och mer utbrett. Marie Richardson konstaterar att hon som många andra kan fundera på det, men att hon landat i att det finns ett värde i ett orört ansikte.

– Hade jag gjort något ingrepp skulle jag bara börja reta mig på något annat i stället, och så skulle jag aldrig sluta. Det finns roller där man måste ha ansikten som lever, det skulle begränsa en. Jag gillar också att tänka att man kan vara en förebild – jag har döttrar, jag har yngre kollegor. Vi måste bejaka vad vi är.

Anja Pärsons hyllning till frun – för modet

Under sina unga år hade Marie en bild av att hon skulle bli arbetslös efter 40 – hon hade hört så mycket om bristen på kvinnoroller efter den åldern. Därför blev hon förvånad när hon vid 39 års ålder fick spela mot Tom Cruise i Stanley Kubrick-filmen Eyes wide shut, och året därpå spelade in actionfilmen Noll tolerans.

– För mig blev tiden mellan 40 och 50 en guldålder, då gjorde jag några av mina roligaste roller.

Noll tolerans var den första av vad som skulle bli en hel rad filmer om polisen Johan Falk – och första gången Marie arbetade tillsammans med sin man, Jakob Eklund.

– Vi var båda lite oroliga huruvida vårt äktenskap skulle klara att jobba ihop. Människor som blir ihop för att de jobbar ihop vet ju att de klarar att arbeta tillsammans, men vi gick ju bara på scenskolan tillsammans, i olika klasser. Vi har bråkat och tjafsat så mycket genom åren, så vi var nog lite rädda för att vi skulle bli för tjafsiga. Men Falk blev som ett enande äventyr för oss båda två, säger Marie.

40 år som par

Att de båda är verksamma skådespelare har gjort att de alltid kunnat förstå och stötta varandra, och under deras två barns uppväxt kunde de växeldra – när Marie hade stressigare jobbperioder kunde Jakob vara hemma mer, och tvärtom.

– Det är mycket tur också. Det har varit bra att inte den ena gått arbetslös långa perioder medan den andra haft det jättebra – vi har haft en jämlik arbetsvardag. Det har gjort att vi har förstått varandra.

Som Marie själv är inne på är det inte ovanligt att skådespelare blir kära i varandra på jobbet – men att få relationen att hålla över fyra decennier är det desto färre som lyckas med.

– Vi har bråkat, men vi har alltid varit duktiga på att fånga upp känslorna efter ett bråk. Vi har alltid pratat ut, och varit måna om att inget ska ligga kvar.

Hon tillskriver också beslutet att vänta med barn som en av parets framgångsfaktorer. Maries konfliktfyllda relation till sin egen mamma gjorde att hon tyckte det kändes jobbigt att bli förälder, och paret levde tillsammans i tio års tid innan de till slut fick barnen Klara och Leon.

– För vår del tror jag det var bra att vi inte var 25 år utan att vi var lite äldre. Vi hade många gemensamma värderingar från början. Ingen av oss har nog någonsin trott att gräset skulle vara så mycket grönare om man skulle gå in i en annan relation, vi har försökt jobba på det vi har. Och så har vi blivit ett bra team.

I dag är barnen utflugna, och Jakobs roddmaskin har på klassiskt empty nest-manér fått flytta in i dotterns forna flickrum.

– Det har inte blivit någon totalkris, vi bor kvar i samma lägenhet. I början kände man att oj vad annorlunda, vi har ingen att ta ansvar för? Men det är härligt. Förra sommaren åkte vi på vår första riktiga bilsemester, vi satte oss i bilen och åkte till Frankrike. Det har vi aldrig gjort tidigare.

Marie hänger upp de olika klädvalen inför Feminas fotografering på galgar i sin lilla loge, som hon delar med en annan skådespelare på teatern, och skämtar om utsikten över betongen från fönstret.

Kim Kärnfalk fick Alzheimer vid 48 år – familjens nya liv

Det senaste året har skådespelarjobben avlöst varandra, men efter I vårt ställe är framtiden desto mer oviss. Vid 66 år är det inte konstigt att börja tänka på pension, men Marie är inte där än. Än är jobbet för givande.

– Jag tänker på det mer och mer, nu när jag har många vänner som går i pension. Men det är svårt med min typ av jobb, när det är roligt vill man ju gärna passa på. Det kanske tar tio år innan det kommer så här lockande saker nästa gång, så man får ju hänga på. Nyfikenheten är min största superkraft.

Marie Richardson minns

1989 – Ett dockhem

”Jättegulligt, det här är när Ingmar Bergman regisserade Ett dockhem. Det är väldigt mycket halsdukar, vi gick nog ut med fotografen och satte oss på Dramaten-trappan. Ingmar Bergman var alltid roligare att jobba med när det inte var en så stor ensemble, och här var vi bara fem skådespelare.”

1994 – Simpor och grodfötter

”Det här känner jag inte ens igen... Men gud, det här var något barnprogram va? Den här har jag aldrig sett tror jag.”

1999 – Skärgårdsdoktorn

”De hade gjort en säsong som hade blivit en enorm succé, och Samuel Fröler blev alla kvinnors favorit och Sveriges sexigaste man. I serien hade de pratat om att mamman var i Afrika och jobbade för Läkare utan gränser, så jag tänkte att det här blir en bra entré och spännande. Men så kommer jag ihåg att dagen efter jag hade visats på tv så stod det på löpsedeln ’Skärgårdsdoktors fru kom hem – publiken säger: Åk tillbaka’. Tittarna hade ringt Klagomuren. Då kände jag mig lite ratad.”

2011 – Kungen

”Det jag minns är att man fick stå och vänta väldigt länge, förnedrande länge, på kungen. Vi fick aldrig veta att de var 45 minuter försenade, så alla stod bara stelt och väntade och väntade. Jag minns att jag tänkte ’Vad fånigt det här är’. Nu tycker jag att det är en ganska fin bild”.

2021 – Mandomsprovet

”Det här är när vi skulle ta affischbilden till Mandomsprovet, det var ett väldigt roligt projekt, vi hade så kul. Men jag fick covid, jag hade klarat mig i två och ett halvt år, men på morgonen för premiären vaknade jag och kände mig jättekonstig. Vi var fyra–fem stycken som hade blivit sjuka, så vi sköt upp premiären.”

Efter reklamen: Lena Endre om dagens skönhetsideal: "Förjävligt"