Melinda Jacobs om boken för Lilla Hjärtat och nya livet efter skilsmässan

Tonåringarna äter sommarlovs-frukost i morgonrock, dotter nummer tre är hos sin pappa, tvååringen har just lämnats på förskola och i babysittern har Vincent, sju månader, fått till ett gung som får bebisen att jollra högt.
Melinda Jacobs nappar en sko ur tänderna på familjens bulldog och förklarar att hon fick ”palettsjukan” under pandemin. Överallt i villan i Vadstena står krukor och vaser med blad och sticklingar, som en chockrosa kontrast till det svartvita.

Väggarna är tapetserade med fotografier, och där finns de allihop; Daniel, hennes första, som var 16 år och i akut behov av en trygg plats. Emil, som inte kunde vara kvar hos familjen.

Jennie, Emma, Erik och Esmeralda. Henne känner vi.

Lilla hjärtats öde blev en riksangelägenhet

Hon har en stor rosett i pannan på bilden och hade nyligen kommit till familjen efter att de biologiska föräldrarna övergivit henne på BB.

– Om Esmeralda varit här i dag skulle hon förmodligen ha lekt med sina Sylvanian-gubbar. Hon älskade att sitta på sitt rum och pyssla.

Lilla Hjärtat.

Det har gått ett och ett halvt år och ett helt liv sedan januaridagen 2020 när en död treårig flicka i Norrköping blev en riksangelägenhet och den fasansfulla historien rullades upp om att "Lilla hjärtat" som hon kallades i media, hade vanvårdats till döds av sina biologiska föräldrar, medan den mamma som älskat och fostrat henne, stångat sin panna blodig för att larma.

– Jag hade inte stått ut med mig själv om jag inte gjort allt i min makt för att det som hände "Essmi" aldrig ska få hända ett barn igen, säger Melinda Jacobs som i boken Hon hette Esmeralda, skriven tillsammans med journalisten Minna Tunberger, målar ännu tydligare konturer av flickan vars korta liv berörde ett helt land.

Men det handlar också om Melinda.

Melinda Jacobs växte upp utan sin mamma

Hon som 18 år gammal ringde Socialtjänsten för att bli kontaktfamilj och sa till sin dåvarande kille: ”Jag förstår om det här inte ligger överst på din prioriteringslista, men för mig är det livsviktigt. Det är mitt kall.”

Hon som växte upp i skånska Teckomatorp i ett flickrum med prickiga Mimmi Pigg-gardiner och där allt var bra och fint till dagen när hon snart skulle fylla sex och mamman satt i köket och sa: ”Vi ska skiljas”.

– Mina föräldrars skilsmässa har påverkat mig ganska mycket. Saknaden av mamma har gjort att familjen och familjekänslan alltid varit jätteviktig för mig, säger Melinda Jacobs som stannade hos sin pappa när mamman och systern flyttade till Klippan. Och som när pappan behövde resa i jobbet, åt honungsmackor hos dagmamman Brita eller lekte med bästisen Gunilla som var fosterhemsplacerad i en trygg familj som inte gjorde skillnad på barn och barn.

Kanske var det där och då hon insåg att blodsband är helt sekundärt.

– För mig har det noll betydelse, när man kommer innanför den här dörren är det ingen skillnad på om man är född ur mig eller inte. När jag tog emot Esmeralda var hon sju veckor och hade redan bytt mamma två gånger. På ett sätt blir det ännu starkare. Barnen jag har burit på föds in i kärlek, alla har varit efterlängtade, men många av de här barnen är oönskade och utan förutsättningar.

Har haft 19 placerade barn

Om man räknar in tillfälliga jourplaceringar, har 19 barn genom åren ”passerat hennes famn”, som hon uttrycker det. Tidigare jobbade Melinda inom psykiatrin i Motala men efter Esmeraldas död är hon familjehem på heltid, med just nu två små pojkar placerade hos henne och de tre döttrarna.

Det har blivit ännu viktigare att skydda dem som mest behöver, säger hon och tillägger att det var därför hon åkte till Stockholm och tog diskussionerna när det ringde från regeringskansliet - trots att hon var i så dåligt skick att hon knappt fick i sig näring, knappt fick luft.

Resultatet av utredningen Lex lilla hjärtat blev nio nya lagförslag som ska stärka tvångsplacerade barns rättigheter.

En fantastisk upprättelse för Esmeralda, konstaterar Melinda Jacobs, men medger att en liten del av också henne kände ”så dags nu, var fanns alla organisationer när jag skrek förtvivlat?"

– Samtidigt som det viktigaste där och då var att de skulle lyssna, var det ett litet hån. Nu när hon var död var det plötsligt intressant, men det var ingen som ville lyssna när hon levde.

Dessutom, hade lagarna funnits när biologföräldrarna ville och fick dottern tillbaka, hade Esmeralda som påfanns gömd under en säng, sönderslagen, undernärd och proppad med narkotika, levt i dag.

Melinda Jacobs tystnar. Hon medger att hon har fått hålla tillbaka i boken, men vad hon anser om den som på pappret var pappa och dog i häktet och kvinnan som i juni fick fängelsestraffet skärpt i Göta hovrätt till åtta år, syns tydligt i ögonen.

– Om man köper droger för över 100 000 på kort tid kanske det är lätt att glömma att ge barnen mat, funderar Melinda som fått ta emot både hat och direkta hot under sin kamp efter Esmeraldas död.

– Det finns en liten skara kvinnor som har fått sina barn omhändertagna och som inte tycker om det jag gör, och det kan man utifrån deras perspektiv någonstans förstå, säger hon och pekar på en viktig detalj i debatten:

– De allra flesta vill ta hand om sina barn, även om de inte har förutsättningarna. Det är jätteviktigt som familjehem att aldrig glömma att det finns en sorg med i detta. Esmeraldas biologföräldrar är de första som det inte funkat med, annars har jag haft god kontakt med alla.

Hur är du som mamma?

Melinda ler och berättar vad hennes näst äldsta dotter Savannah sa i bilen häromdagen: "Du är en perfekt mamma".

– Det är man såklart inte men jag har har alltid, i alla lägen satt barnen först, och det vet de. Det finns inget som går före, säger Melinda Jacobs och borrar näsan i pojken i babysittern.

Det bedövar inte sorgen och man kan inte ersätta ett barn med ett annat, men när Socialtjänsten ringde och sa det fanns ett ofött barn som snart skulle behöva en familj, kunde det bara bli ett ja. Melinda som fick vara med den biologiska mamman under förlossningen och klippa navelsträngen, beskriver det som en fantastisk händelse.

– Vi delade det största som händer i livet och det kommer vi alltid ha med oss. Vi har knutit ett livslångt band och gör det här tillsammans för Vincent.

Är du rädd att han ska försvinna?

– Jag drömde senast i natt att båda pojkarna var tvungna att flytta. Jag brukar inte vara rädd men efter att ha fått döden så nära har jag blivit räddare generellt. Jag har jobbat på akuten och är lugn i mig själv och kan hantera situationer, men när Erik ramlade och slog bakhuvudet i kökssoffan blev jag så rädd att jag svimmade. Det är så många trauman i det här som fysiskt påverkar min kropp, säger Melinda som för första gången är ensam med oron.

Skilde sig efter Esmeralda

Lasse som hon har yngsta dottern Vendla tillsammans med och som var Esmeraldas fosterpappa, lever inte längre med familjen.

– Vi skilde oss strax efter att Esmeralda hade flyttat. Så nu bor jag här själv med mina fem barn. Han spelar i dansband och har turnerat och har varit borta mycket i perioder.

Båda de män som du har biologiska barn med har sagt ja till att vara familjehem. Du berättar i din bok att du skrev brev till Lasse och vädjade: ”snälla, jag ber dig att öppna ditt hjärta ytterligare lite”. Om de hade sagt nej?

– Då hade det nog inte funkat. Då hade jag förmodligen gått en annan väg.

Hur har männen hanterat det, att liksom veta att...

... de är sekundära? Fyller Melinda i och skrattar.

– Det är inte så att de inte har fått ta plats men de båda har haft sina karriärer medan jag har varit hemma mest med barnen. Då får man en starkare anknytning.

Klart att hon kan bli trött i bland, tvåårige Erik är just nu inne i en rejäl trotsperiod, berättar hon, och när hon har lagt alla fem en efter en och är klar halv elva, går hon och lägger sig själv.

"Har haft små barn sen jag var 20"

Någon så kallad egentid finns inte, men det har det aldrig gjort och det är inget hon saknar eller försakar.

– Jag har mycket vänner som jag umgås med som familjer men det är inte så att jag springer på stan med mina väninnor. Jag har aldrig haft ett vuxenliv utan barn så jag har inget att sakna eller längta tillbaka till. Jag har haft små barn sen jag var 20. Det är mitt naturliga, säger Melinda som dock har stöd från sin familj.

Hon hittade tillbaka till sin mamma när den mest akuta smärtan efter skilsmässan hade lagt sig. Hon kan fortfarande uppleva ett styng av sorg över att hon själv sällan satt så, men kan i dag också känna ömhet när hon ser sin mor sitta i soffan och högläsa med barnbarnen i knäet.

– Mamma pressade mig aldrig vilket var väldigt bra, hon väntade ut mig. I dag tror jag att hon gjorde rätt som visade att man står kvar och älskar men inte tvingar.

Melinda bytte blöjor hos Ulf Kristersson

Hunden har hittat en ny sko, bebisen ska ha mjölkersättning och snart måste hon hämta Erik på förskolan.

Jag frågar Melinda, om det skulle komma ett nytt samtal, samma fråga igen ”vi har ett barn", vad skulle hon göra då?

– Just nu i dag skulle jag säga nej. Det är så mycket annat som känns viktigt också. Boken och föreningen som jag har startat för att hjälpa utsatta barn och så vill vill jag fortsätta att samtala med politikerna om mina hjärtefrågor, utsatta barn och familjehem.

Hon skrattar när minnet dyker upp, från ett möte med Moderatledaren Ulf Kristersson.

– Pojkarna är med i allt jag gör, bebisen har skrivit den här boken med mig vid mitt bröst, och har varit med mig i riksdagen. När vi var hos Ulf Kristersson bajsade han ned sig fullständigt och jag fick dra upp tvättlappar och blöjor på Ulfs rum medan han sa ”jag springer och hämtar en påse”, ha ha.

– Det är det som är mitt liv.

Melinda om...

... modeintresset:

”Mode och kläder har alltid varit ett intresse. Det kommer från mamma. Det finns bilder på mig när jag är piffigt stylad som bebis. En svart kavaj kan man ha till allt och ett par klackar kan lyfta nästan varje outfit”.

… syskonkärleken:

”Mina barn är födda in i det här. Min äldsta, Vanessa, var bebis när Daniel kom och för de andra har det varit placerade barn här sedan de föddes. Varje gång det har varit fråga om ett nytt barn är de delaktiga i beslutet, det är inget jag bestämmer själv eftersom det påverkar hela familjen.”

Utdrag ur Hon hette Esmeralda:

”Jag vill bara få se henne, få hålla henne om så bara för ett par minuter, krama henne. Bara en sista gång. Men hon är död. Jag får inte ens se hennes döda kropp, säga farväl till den. För jag har ingen laglig rätt till det. Som familjehem har man inga rättigheter. Jag är ingen i rättsprocessen. Ett barn som jag har älskat och vårdat i tre år som mitt eget. Jag är ingen. Lasse är ingen. Syskonen är inga.”