Niklas Strömstedt om självdestruktiva ungdomen och räddningen

Jag träffar Niklas Strömstedt en dag när Stockholm är som vackrast, solglitter över Riddarfjärden och en klarblå himmel välvd över Norstedts förlagshus på Riddarholmen. Himlen ger samma känsla av upprymdhet i bröstkorgen som jag fått av att läsa Niklas självbiografi Om inför mötet.

Niklas Strömstedt om självbiografin Om

Vi är båda födda i slutet av femtiotalet och den livsresa han bjuder på är en hisnande tidsresa bakåt i tiden, parallell med min. Där finns så mycket att känna igen från svensk rockhistoria, de tidiga åren med Ulf Lundell och vidare med Lasse Lindbom band och fram till GES och den ikoniska fotbollslåten När vi gräver guld i USA.

Där finns åren och uppbrottet från äktenskapet med Efva Attling och mötet med nuvarande frun Jenny Strömstedt. Där finns barndomsåren och den nära relationen till pappan, Bo Strömstedt, legendarisk kultur- och chefredaktör på Expressen, som också var min chef när jag som mycket ung arbetade som reporter på Expressen i slutet av sjuttiotalet. Bo var starkt engagerad i frågor som gällde drogmissbruk och narkotikahandel. Långt senare fick jag veta att Bo Strömstedts dotter, Lotten, hade gått allvarligt vilse i drogträsket (men i dag med båda på fötterna på jorden och drogfri sedan många år).

Niklas skriver om systern, och om mamma Margareta som slog igenom stort som författare när hon fyllt sjuttio (som jag också mött för intervju). Och Astrid Lindgren, som vi båda träffat, Niklas redan som sjuåring då familjen bodde i Hagsätra dit Astrid kommit på besök för en middag med vännen Margareta. Niklas var sur och obstinat inför besöket, och satte sig på Astrids plats. ”Då böjde sig Astrid ner mot mig, kisade lite och jag såg i det ögonblicket hur pliret i hennes ögon på något underligt vis hamnat på exakt samma våglängd som jag. Det sände ut en hemlighetsfull och förtrolig kod som visade att hon förstod. ’Här ska JAG sitta!’ sa hon sen och knuffade bryskt av mig från stolen. Min respekt och beundran för henne var från den stunden orubblig.”

Med andra ord, mötet med Niklas Strömstedt blir till ett nedstigande i minnenas mausoleum. Hur var det för honom själv?

–Jag började skriva förra våren, parallellt med andra grejer. Det har varit en rolig och spännande resa, jag har inte haft några dagböcker att luta mig mot, men när man börjar skriva dyker det upp saker ur minnet efter hand. Där jag har varit osäker på händelser har jag pratat med vänner och kolleger som varit med på den tiden.

–Ibland har skrivandet tagit emot, man tycker man står och stampar. Men så lossnar det igen, och man får flyt. Men jag kan inte säga att jag har fått några ”aha-upplevelser” på vägen. Man blir mindre ängslig med åren, säkrare på sig själv.

Pappa Bo skrev den självbiografiska boken Löpsedeln och insidan som kom ut för snart trettio år sedan. Där finns kapitelrubriker som Om att minnas, Om tystnaden, Om orglar.

–Det var helt borta ur mitt minne, när jag nyligen läste om den. Och lite hisnande eftersom jag tillsammans med min förläggare redan innan bestämt att min bok skulle ha titeln Om. Det var nästan som att pappa i sin himmel hade ett finger med i spelet, skrattar Niklas.

Han beskriver boken som ett ”gig”, med låtar och mellansnack, hits och floppar. Där finns de första åren i Hagsätra, då han upptäcker musiken – men också thinner och hasch. Och flytten till Tanto och Söder i Stockholm och Högalidskolan som blir räddningen från en barndom som kunde gått riktigt snett. I den nya miljön byter han karaktär, blir ordningsam och snart ordförande i skolans elevråd.

–Inga barn vill flytta, men den där flytten var nog bra för mig, jag fick möjligheten att bli någon annan. Åren i Hagsätra var tuffa, mina föräldrar mådde inte bra i sin relation, pappa arbetade jämt och mamma gick hemma med oss barn och oförlösta drömmar om att få skriva. Som barn påverkas man av föräldrar som mår dåligt, det får också barnet att må dåligt. Det gjorde att jag blev utlevande och självdestruktiv.

Drygt femtio år senare är han dock nöjd med hur livet blev.

–Det finns väl en och annan låt som jag inte borde ha skrivit, skrattar han, men det är inga stora beslut som jag ångrar eftersom de har lett till nya saker, till att nya dörrar öppnats, som har gett mig nya insikter och lärdomar. Alla tidigare relationer har ju lärt mig saker och gjort att den jag är i nu fungerar så bra.

Han skriver om mötet med fotomodellen Efva Attling på restaurang Victoria. ”Hon var sex år äldre än jag och hade hunnit med att bo i New York, London och Milano. ’Har du guldtand också…’ var de första ord hon sa till mig. Också? Jag föll såklart.”

Femton år och två barn senare ber hon honom en kväll att sätta sig ner.

”Sätt dig ner, sa hon. Det kändes konstigt. Främmande. Sånt som man säger på film.” // ”Jag är förälskad i Eva Dahlgren, sa hon sen.”

–Vi tyckte väldigt mycket om varandra, men vi var inte kära längre. Då var det skönt att själv slippa ta det där jobbiga beslutet.

Niklas skriver: ”I några ögonblick fick jag känslan att jag lämnade min kropp och svävade under taket och såg oss båda uppifrån och utifrån. Som att jag betraktade två människor som plötsligt var så långt ifrån varandra att de kunde komma från två olika planeter. Sen en tyngd och en lätthet på en och samma gång.”

Där fanns också en lättnad över att Efva inte förälskat sig i en man.

–Det låter kanske konstigt, men jag kunde ju inte konkurrera med det. Det fanns ingen som kunde ta min plats.

Många år senare går han en gata fram på Söder i en vinter som är smällkall och snöig och på andra sidan gatan ser han en kvinna komma stretande på trottoaren med händerna fulla med matkassar. De har stött på varandra vid något tillfälle, han vet att hon heter Jenny, är nyskild med tre barn och på de lokala nyheterna har de varnat för överhängande fara för snöras från tak. Jenny ser trött ut och är på väg in under ett häng av istappar, ” … jag gick genast över gatan och drog henne ur det där hemska området. Sekunden efter föll en istapp stor som Härjedalen ner exakt på den plats där hon stått. ’Vilken fin duffel du har!’, var i stort sett det enda hon fick ur sig innan hon stretade vidare.”

Men de sågs igen, och är nu lyckligt gifta sedan lång tid tillbaka.

–Som ung vill man vara någon annan än sig själv, det tar tid att hitta fram till och acceptera den man innerst inne är. Våga lita på, jag är faktiskt okej. I musiken handlar det om att hitta det egna uttrycket, det som man faktiskt är bra på. I relationer, att lita på att den människan jag lever med tycker om mig som jag är. Då vågar man också vara den man är.

Han säger att han ibland har känt sig som kusinen från landet, i jämförelse med artister som Mauro Scocco och andra som betraktats som ”coola”.

–Det har ju funnits i alla tider, de som känts mer coola. Naturligtvis är det inte så eftersom jag tror att alla människor har någon osäkerhet i sig och att man sätter på sig sin mask när man går hemifrån på morgonen. Jag var lite rädd för de som var tuffa och coola, den känslan hängde kvar ganska länge. Men det är det sköna med att bli äldre, plötsligt är man inte ängslig längre, man behöver inte förställa sig. Man är den man är.

Ibland förvandlar han sig dock till katten Kerstin, som fortfarande ett år efter sin död, har ett konto på Instagram med över 100000 följare, och till det en bok ihop med konstnären Lars Lerin, Vid regnbågens slut finns en katt (kom ut 2022).

–Det var en pandemigrej i början, jag satt ute i sommarhuset på Dalarö och hade tråkigt. Våra unga tjejer hade startat ett kattkonto några år tidigare, jag tog upp det, började skriva små betraktelser och lägga till en låt varje fredag. Och så växte det.

Som katt kan man vara väldigt mycket sig själv, samtidigt som man är – katt!

–Tittar man på världen med en katts ögon kan man vara lika korkad som man egentligen är innerst inne, man behöver inte ta på sig någon mask. Det får vara naivt, banalt, men det blir också väldigt fantasifullt.

Äldre blir man, det är ingenting att göra åt. Det är heller inget man bör beklaga sig över. Som fru Jenny uttryckte det, när ett barnbarn plötsligt dök upp: ”Jamen tänk på hur det är för mig då – jag har aldrig varit ihop med en farfar förut.”

Tiden med GES är definitivt över, ”herregud, Anders Glenmark fyller sjuttio i år”, de slutade på topp med 130 spelningar under ett år. Det finns annat han vill göra innan det blir för sent.

–Jag skriver låtar hela tiden, men det är inte säkert jag spelar in dem, det kan vara i terapeutiskt syfte också, skrattar han. Men jag jobbar med en scenföreställning som är planerad till hösten 2024, en föreställning med både musik och prat, inte bara en konsert rakt av.

Pappa var författare, mamma likaså. Nu med Om, kanske dags komma ur garderoben som författare på allvar?

–Det har varit väldigt roligt att skriva på det här sättet. Men om det blir en bok till, då blir det nog fiktion!