Andrev Walden om barndomen och nya boken Jävla karlar

Andrev Waldens verklighet välter över ända då han som sjuåring i en villa i skogarna utanför Norrköping får veta att hans pappa inte är hans riktiga pappa. Den pappa som han tror är hans pappa har just slagit honom till golvet med ett knytnävslag, då mamman rädd och rasande utbrister: ”’Han är inte din riktiga pappa // En riktig pappa skulle aldrig göra så mot sitt barn.’”

Det är upptakten till självbiografin Jävla karlar, där unge Andrev under sju års tid möter sju olika män som flyttar in och flyttar ut hos mamman och efter bästa (eller sämsta) förmåga tar sig an papparollen en tid. Det är en både hejdlöst rolig och dramatiskt hjärtskärande berättelse av en skribent som för sina krönikor i olika tidningar nominerades till Stora Journalistpriset 2017 som landets bästa krönikör med motiveringen ”För att han i de stora frågorna hittar den vardagliga dramatiken och får oss att skrattande se världen, familjen och oss själva i ett nytt och lite klokare ljus”.

Andrev Walden om nya romanen Jävla karlar

Själv vill han dock inte kalla det för en självbiografi, hellre då en roman.

– Jag vill nog hävda att alla berättelser som bygger på barndomsminnen är romaner. Har man syskon så räcker det med att börja prata om minnen från barndomen för att upptäcka att minnena kan vara väldigt olika. Sanningsbegreppet blir ganska svårt då, då känner jag mig mer bekväm med att kalla den en roman.

– Sedan vill jag hävda att all dialog i en bok som bygger på barndomen är skönlitterär. Bortsett från tre, fyra repliker så minns du egentligen inte mycket mer. Om jag vore en oförsiktigt kalibrerande människa så skulle jag rakt av kalla det för en uppväxtskildring. Men jag är en försiktig människa.

Ur Andrevs perspektiv är dock det mesta han berättar sant.

– Många som läser kommer nog att undra: Är det där verkligen sant? Det vill jag hävda att det är, så länge du inte börjar titta på det omärkvärdiga i skarvarna mellan det märkvärdiga. Det påhittade finns i det vardagliga. Det vardagliga minns jag inte så mycket av, där måste man lappa lite.

Andrev Walden om uppväxten

Till det märkvärdiga hör en pappa som försöker dränka mamman i ett badkar, men hon räddas av Andrevs lillasyster, som biter mannen i nacken vilket distraherar honom så pass att mamman hinner fly ut i trapphuset. En annan man blir så rasande när mamman vill bryta relationen att han kastar ut ett stort akvarium, som han tidigare gett Andrev i present, genom ett fönster (inklusive fiskar).

Den som försöker dränka mamman kallas för ”Tjuven”, den som kastar ut akvariet för ”Mördaren”. Det övriga galleriet av pappor består av ”Växtmagikern”, ”Konstnären”, ”Prästen”, ”Kanotisten” och ”Indianen”. Läsaren får också möta vännerna ”Cyklopen”, ”Sagan” och ”Musen”. Andrev är dock Andrev i berättelsen.

– Från början hade bara papporna smeknamn, det var juridiskt bekvämt, de begår ju en del brott och jävligheter. Men sedan gillade jag formen med smeknamn, och till sist hade alla utom jag smeknamn. Och Harry Brandelius dotter Harriet Brandelius, som har en hjälteroll. Det var hon som ringde polisen som kom och grep ”Tjuven”, som var en hemsk karaktär. Jag utgår från att han är död nu, jag såg honom på en parkbänk i Norrköping när jag var tjugo, bland skörlevnadsmänniskorna, han såg inte ut att ha jättelångt kvar då.

Maxim Gorkij skrev om sin barndom i klassikern Min barndom, som mången litteraturkritiker menat att Gorkij skrev som ett slags exorcism, ett sätt att driva ut barndomens demoner. Andrev vill dock inte kännas vid några demoner.

– Jag har inga demoner från barndomen, inte vad jag vet i alla fall. Det var lite mörkt emellanåt, men jag började tidigt att betrakta vuxna som långa barn. Jag hade lätt för att tycka synd om dem, ömmade för dem. Jag drivs inte av något hämndbegär mot någon som gjort något dumt mot mig.

– Jag är motsatsen till långsint, och jag är likadan i vardagen, jag förstår inte varför man har gräl. Ilska och bitterhet rinner av mig. Jag har väldigt lätt för att förlåta, vilket förmodligen är en självbevarande egenskap. En vän som är psykolog säger att det är vanligt bland barn som växer upp under stökiga förhållanden att de betraktar vuxna som långa barn, som en försvarsmekanism. Det är bra, det gör att man inte odlar bitterhet.

När det går illa i relationerna brukar mamman pusta ut hos bästa väninnan ”Lilla Molnet” som har ett hål i huvudet efter att en man, som hon tidigare haft en relation med men brutit upp ifrån, har slagit henne i huvudet med en hammare. Mamman och vännen dricker vin och röker och beklagar sig över våldsamma män och ”Lilla Molnet” avslutar alltid varje samtal med ett ”jävla karlar”.

Andrev reflekterar över män och kvinnor: ”Det ska dröja innan jag förstår att kvinnor och barn tillhör ett släkte och pappor ett annat och att de två släktena utkämpar ett tusenårigt och invecklat krig. Att jag bara ligger i skarven mellan två slag och vilar.”

”Växtmagikern” är Andrevs pappa från tidig barndom, en man som odlar örter och magiska svampar och är mycket noga med vad man äter och hur. Aldrig skölja ner tuggor med dryck, hålla avstånd till konsumismen i samhället, absolut ingen tv i hemmet. Ur boken: ”Han var den sortens man som vackra kvinnor stickar tröjor av ull till. Han var den sortens växtmagiker som får ligga. Det vet jag säkert för jag såg honom göra det.”

I boken skriver Andrev att när mamman till slut bryter upp från ”Växtmagikern” berättar hon om den riktiga pappan, att han bor i ett land långt borta och har långt svart hår ”som en indian”. Mer än så får Andrev inte veta, men det är det bästa han har hört – en pappa som är indian. Vännerna i den lilla byn utanför Norrköping tycker dock inte Andrev ser ut som en indian, men länge lever han i den föreställningen. Tills det visar sig att pappan bor i Belgien.

– Det finns en del mörker i boken, men jag ville inte att det skulle bli en mörk bok. Det var viktigt för mig att hitta humorn i mörkret, jag ville inte skriva en bok som var en uppgörelse. Jag trodde först att det skulle bli en bok om mina pappor, men när jag närmade mig slutet upptäckte jag att det är en bok om mig, om tillblivelsen av en man.

– Det är också ett försök att i ord klä känslan av att man som barn kan sakna agens. Under hela min barndom har jag inte tagit ett enda aktivt beslut, jag har bara svepts med. Och att ingenting är riktigt konstigt när man är barn, för man vet inte vad som är normalt.

Andrev Walden om föräldraskapet

Andrevs mamma växte upp utan sin pappa, när han så småningom träffar sin riktiga pappa visar det sig att han också växte upp utan sin pappa.

– Det är klart att det går i arv, deras uppväxt ringer också i mig. När jag och min bror fick barn – vi fick barn ungefär samtidigt – sa vi till varandra att vi måste bryta det här arvet. Vi kommer aldrig att separera, vad som än händer. Vi måste hitta en ny ton som ringer i vårt blod.

Andrev debuterade som författare med Ditt lilla mörker i ljuset (2015), en samling krönikor som till stor del handlade om föräldraskapets vedermödor.

– Jag kommer aldrig att hämta mig från småbarnsåren. Det känns som om jag lider av någon posttraumatisk stress efter de åren. Till viss del kan det nog bero på att jag ville bryta mönstret från min uppväxt och bli en mönsterpappa, och det gick kanske till överdrift. De första åren under mina barns liv drack jag ingen alkohol över huvud taget. Vilket ju är onödigt, som förälder behöver man ett glas vin ibland, men det insåg jag för sent.

Nu är han i stället orolig för att ha ”förstört” barnen på ett annat sätt.

– De är helt trygghetskadade, jag lät dem aldrig göra någonting farligt, min ängslan har smittat av sig på dem. När jag tänker på hur jag och en kompis kunde stå med varsin pilbåge mot varandra på en äng och skjuta en pil med sylvass spets fram och tillbaka, jag får rysningar bara jag tänker på att mina barn skulle göra något liknande. Det är svårt att göra rätt som förälder. Men jämfört med min egen uppväxt känner jag ändå ingen ångest för det jag gjort mot mina barn.

Han är lite nervös för mammans läsning av boken, samtidigt har hon varit med i tillblivelsen.

– Jag har frågat henne om den del saker, som hon har hjälpt till med. Vi har en rak och fin relation. Hon lever ett liv utan karlar i dag, umgås mest med sina systrar, och det blir ju ett bättre liv (skratt).

”Växtmagikern” var helt emot idrott och i Waldorf­skolan fick man inte spela fotboll på rasterna. Men när Andrev var arton år började han träna i ett fotbollslag och visade sig ha talang. Efter intensiv släktforskning på pappans sida visade det sig att farfadern varit fotbollsproffs i den tyska fotbollsklubben FC St Pauli.

– Det visade sig att min farfar dött 2017, så jag hann aldrig träffa honom. Men hans son och dotter lever, och de hade ingen aning om min pappas existens. De blev förvånade att pappan fått en son med en annan kvinna samma sommar som han gifte sig med deras mamma.

Det är dock en annan historia – som kanske blir till en ny bok vad det lider!