Pernilla August om rastlösheten, scenskräcken – och bröllopet med Isac

Det är midsommarafton 1973 i den lilla byn Svartvattnet i Norrbotten. Två mördade turister i ett tält blir upprinnelsen till en thriller där tystnadskultur, utmejslade karaktärer, suggestivt landskap och en sekt står i centrum. Många är de filmmakare som drömt om eller till och med försökt ge sig på Kerstin Ekmans ikoniska roman Händelser vid vatten.

Filmar med döttrarna Asta och Alba

Pernilla August är glad att hon fick chansen igen när boken 30 år efter utgivningen äntligen filmatiserats.
– Historien har funnits med mig i många år. Jag fick till och med en förfrågan i början på 90-talet om att göra rollen som den unga Annie. Den filmen blev aldrig av. Ibland är det så när man planerar en film att den inte riktigt vill. Eller som min första man sa: ”Film är som bebisar, man vet inte riktigt när de ska komma”, säger Pernilla August och rättar sig med ett skratt.
– Föråt, jag menar min andra man! Bille August.

När boken nu blir SVT-serie i sex delar står Mikael Marcimain för regin, manus är skrivet av danska Maren Louise Käehne (känd från Borgen och Bron) och skådespelarcasten är en family affair. Pernilla August gör rollen som den äldre Annie, mamma till Mia som spelas av hennes dotter Alba August. Medan Asta August axlar rollen som den unga Annie.
– Det kanske låter konstigt men det är inte det för mig. Båda mina barn är utbildade skådespelare. De har gått på scenskolan i Danmark och min äldsta dotter Agnes är scenograf och kostymör. Den här världen har funnits i vår familj jämt, säger Pernilla August och reder ut saken:
– Jag är alltså mamma till Asta i serien. Nej förlåt, jag menar Alba!

Hon skrattar igen och berättar att mor och döttrar spelade in en kortfilm innan Händelser vid vatten för att ”testa hur det kändes" att arbeta tillsammans och att hon fått mersmak.
– Det är verkligen jättekul. Jag vill bara göra mer med dem. De är smarta och intelligenta. Nu spelar vi inte så mycket mot varandra i den här serien. Asta och jag sågs knappt under inspelningarna men Alba och jag har några scener ihop. Sen är man alltid mor och dotter ändå på något sätt. Vi bodde tillsammans på lägenhetshotell i Arjeplog och på kvällarna var det så ”ska jag laga middag så oss?”
Vem är mest lik dig?
– De har bitar av mig båda. Asta är mer porträttlik men Alba och jag är väldigt lika i sinnet. Yrkesmässigt har båda ärvt det här med att ta yrket på allvar, att inte slarva. Vi har alltid pratat mycket om att lita på sin intuition, att känna efter vad som är bra och viktigt, säger Pernilla August och tillägger att hon själv kände efter lite väl mycket i början av karriären.
– Jag var väldigt rädd för att göra fel, rädd för att komma för sent och hade en ängslighet och en oro i min själ som jag upplever att de inte riktigt har. Men jag tror att det är bra att hitta en anledning. Filmvärlden är tuff och märklig, det är lätt att försvinna och svårt att bara leva på film. Därför är jag glad att båda har en gedigen yrkesutbildning som jag tror är nyttigt identitetsmässigt också.

Vinterns första snö faller över Stockholm och Gamla Stan.
Utanför fönstret breder kvarteren ut sig som varit Pernilla Augusts hela livet. Hennes mamma arbetade som kartritare just på Kornhamnstorg där vi möts. Hon är född på Mosebacke, inledde karriären som barnskådespelare i Vår Teaters verksamhet på Medborgarplatsen – och skolkade från lektionerna på Södra Latin när hon som 16-åring erbjöds en roll i Roy Anderssons film Giliap.
– Jag var väldigt hemlig med vad jag ville hålla på med och sa inte till någon att jag skulle söka Scenskolan. Det var så mycket snack redan om att man gick på Södra Latin och jag gick inte ens teaterlinjen för jag hade för dåliga betyg. Jag gick tvåårig social linje. Att filma med Roy Andersson blev helt avgörande för mig. Inte så mycket för att vara framför kameran men att få vara med i ett filmteam var kul och förföriskt.
– Det var då jag fick det i blodet, konstaterar den namnkunniga skådespelaren.

Orolig för kulturen efter pandemin

I snart 50 år har hon bländat med framgångar på såväl scen som på vita duken, i både rollen som skådespelare och som regissör. Hon har älskat det och gör fortfarande men beskriver en bransch i förändring.

– Vi befinner oss i ett skifte där filmen går över och ska vara tv-serier och allt ska få såhär fort, säger Pernilla och knäpper med fingrarna när hon skildrar skillnaden i skapelseprocessen.
– Jag vill inte jämföra med just det här projektet men i allmänhet skulle jag säga att tid är den stora skillnaden, för tid är pengar. Jag är också rädd för att kreatörerna, det vill säga skådespelarna och regissören ska komma lägre ned i beslutsordningen. Att de kreativa besluten fattas av chefer i bolagen.
– Själv har jag inget behov av att gå in och vara bruksregissör i nån tv-serie. Jag kan inte det. Men jag kan vara med från början och lägga mitt hjärta i något. Det var också en anledning till att jag började regissera.

Är det något vi får leva med i kölvattnet av streamingtjänsterna?

– Jag vet inte men jag har en känsla av att folk kommer att tröttna och bli mätta. Jag tycker själv att man börjar se en tendens med tv-serier; det är skitbra i två-tre avsnitt sen kommer en dipp och så ett bra sista avsnitt, säger Pernilla August och uttrycker en oro över hur hela kulturkartan har ritats om av pandemin.
– Vi går inte på bio längre. Folk går inte på teater heller. Man tror inte att det är sant men det är så. Det är fruktansvärt sorgligt och lite läskigt. Vi behöver hjälpa till att stötta kulturen eftersom det samtidigt finns krafter som vill mota bort kulturen. Det finns inget som att gå på bio och se en film och när man väl gör det kommer man ihåg hur fantastiskt det är. Att få ljudet och att få koncentrera sig på bara på en sak.

Vilka har varit dina filmer med stort F på bio?

– De riktigt stora upplevelserna har man runt 17-20 år. Man är så perceptiv då. Jag glömmer aldrig Family life, En kvinna under påverkan av John Cassavetes och Gökboet. De där gångerna när man blir helt knockad. Jag tycker mycket om psykologiska dramer och har själv velat berätta om människor, vilket vi gjorde i Svinalängorna och i Den allvarsamma leken.

Gift för tredje gången med Isac Larsson

De gamla kakelplattorna i gångtunnlarna har ersatts av en guldbro från Kina. Maskinerna fortsätter att hacka för att mejsla fram nya Slussen i huvudstaden och Pernilla August konstaterar att hon har bott i fyra eller fem olika lägenheter bara i Gamla Stan.
– Jag tror att jag leder lägenhetsbyten i Stockholm. Jag har bott i alla storlekar och har fortfarande ingen bostadsrätt. Nu har vi bott två år på samma ställe. En liten lägenhet med utsikt över hela stan och jag säger till mig själv ”gå inte på lägenhetsbyte.se nu. Håll i tassarna!"
Är du rastlös?
– Inte lika mycket längre men jag har varit hemskt rastlös. Jag är mer så att det måste hända något. Det har jag ärvt efter mamma. Hon hade alltid projekt och husrenoveringar på gång. Det kanske är så att man letar efter sitt rum och ultimata hemma. Jag har tänkt mycket så ”nu nu har jag hittat hem”. Men så förändras livet och man får en annan syn på det ultimata.

Nu har hon dock hittat sitt rum. Tidigare i år gifte sig Pernilla August med kärleken Isac Larsson i en klänning från Stine Goya och matchande strumpbyxor. Isac är konservator och ”en underbar man”, berättar Sveriges skådespelaress som har bestämt sig för att bryta sju års-gränsen. Det var så länge hennes tidigare äktenskap med författaren Klas Östergren och filmmakaren Bille August varade.
– Det är tredje gången gillt, nu får det vara bra. Det är absolut inte hemligt men jag basunerar inte ut saker om mitt privatliv. Men jag är väldigt lycklig, allt är väldigt lugnt och sen kan jag berätta att vi har känt varandra sedan vi gick på småskolan här i Gamla Stan.
Jag har separerat en gång med barn och tänkte ”aldrig mer”. Hur har du pallat?
– Ja, men du vet hur det är. Det är ju livet på något vis. Jag är bra på att kavla upp ärmarna, eller var i alla fall. Men hur pallar man? I dag när jag tittar tillbaka kan jag inte begripa hur jag ensamstående med tre barn gick och spelade teater på kvällarna. Hela lönen gick åt till att ha en barnflicka, och mitt i allt skulle jag bygga hus också. Jag köpte en tomt i Skåne när jag skilde mig från Asta och Albas pappa Bille och de fick börja i skola där.
– När man är mitt inne i livsforsen så pågår man bara men det är kanske inte så konstigt att man behöver vila mellan varven i dag haha.

Har du lätt för att bli förälskad?
– Det tror jag inte. Däremot har jag haft väldigt bråttom i mina tidigare år, fram till jag var 45. Sedan har det lugnat ned sig. Yrkesmässigt också. Det blev som ett uppvaknande under pandemin. Inte bara att jobben försvann och ändrades. Jag vaknade upp och tittade ut: Blev jag 65 år och pensionär under pandemin? Hur gick det här till? Vem är jag då?
– På pappret står det att jag fyller 65 och blir folkpensionär men vad ska jag göra med det? Det är inte så att jag inte har jobb men jobben ser annorlunda ut. Det är inga huvudroller för 65-åriga kvinnor direkt. Jag tror att det beror på att kvinnorna kanske inte har kommit dit att berätta sina historier.
När kommer vi dit?
– Det kan man undra. Man kanske får göra det själv. Men jag vet hur fruktansvärt svårt det är att regissera en film och att skriva ett bra manus. Det tar ett par år av ens liv.
När du fick den insikten under pandemin, var det bara förfäran?
– Absolut inte. Jag hade det oförskämt bra. Det var skönt att inte kunna göra något, att liksom vara tvungen att vara på landet. Jag vet inte hur många som lärde sig att baka surdegsbröd under pandemin. Så även jag.

Du har beskrivit ditt yrke som din stora kärlek. När har du velat skilja dig?
– Aldrig. Det är mer sådana tankar man har nu. Vem är jag utan mitt arbete? Rent identitetsmässigt. Existerar jag då? Att få tre barn innebar ju att man fick de tankarna ”gratis”. När du är gravid och ammar och är hemma. De åren med Asta och Alba bodde jag i Danmark och fick smaka på den där ställtiden. Jag jobbade inte jättemycket när de var små, har jag tänkt. Men jag började på teatern igen när Alba var åtta månader, vilket jag inte heller kan förstå i dag faktiskt.
– Jag minns att jag gick med tvillingvagnen i Humlegården med en väninna och var så trött att jag sa rakt ut att jag önskade att någon skulle komma och lägga in mig. Dagen efter fick jag blindtarmsinflammation och hamnade på sjukhus. Så man ska vara försiktig med vad man önskar.
Var Star Wars en drömroll?
– Absolut inte. Jag visste inte ens vad det var haha. Jag var tvungen att titta i kapp, säger Pernilla August och berättar att rollen som Anakin Skywalkers mor i två av George Lucas Star Wars-filmer tillsammans med de internationella framgångarna med Bergmanfilmerna fick henne att fundera över en karriär utanför Sverige.
– Barnen kom tätt och ett par år där när jag ”skulle till Hollywood” fick jag säga "tyvärr, jag kan inte, jag är på teatern". Men jag åkte dit med Asta och Alba en period. Jag hade Star Wars i bakfickan och tänkte ”okej, då har jag i alla fall ett visitkort”. Vi bodde där ett par månader tills jag började kolla; vad kostar dagis? Nej, jag tror att jag åker hem igen. Det var inte för mig. Det finns ingen bitterhet i det. Jag har jobbat mycket i Danmark och det är det roligaste jag vet.
Vad är det som är bättre i Danmark?
– Att de är så jävla vassa, både regimässigt och manusmässigt.

Pernilla August får frågan inför fotograferingen om hon vill ha färg på läpparna och svarar nej. Hon säger att hon inte kan bära läppstift. Att hon har försökt många gånger men att kommentaren sitter kvar i bakhuvudet.
– Jag ska inte säga vem som sa det men jag fick höra en gång att jag såg ut som en clown. Sen dess kan jag inte ha röda läppar. Det är inte jag.

”Måste stå till svars för att jag inte gjort något med mitt ansikte”

I yrket som skådespelare är hon van vid att både bli bedömd och att lämna ut sitt ansikte och sin kropp närgånget och naket inför kamerorna. Men det är tudelat och blir inte lättare, medger hon.
– Fåfängan får man bara lämna hemma. Kropp och fåfänga måste stå tillbaka för karaktären. Jag har kämpat med det i hela mitt vuxna liv och tycker att jag har klarat det ganska bra. Och det är en sak jag blir glad över med Händelser vid vatten, att det är så otroligt rent. Jag vet inte om vi har något smink alls. Det är kul att se i dag när allt är så otroligt välgjort och putsat.
– Jag tycker det är viktigt att våga berätta karaktärer och våga visa kropp. Men det är samtidigt svårt och klurigt när man blir äldre, fet och det hänger. Men jag har bestämt mig för att jag inte vill, säger Pernilla August och syftar på den ungdomsvurm som präglar inte bara hennes egen bransch utan samhället i stort.
– Det sjuka är att man aldrig har den här diskussionen med en man. Jag tänkte på det, att vi inte har kommit längre. Det är nästan som att jag måste stå till svars för att jag inte har gjort något med mitt ansikte. Det är jävligt konstigt. Alla får göra som man vill, det är inget fördömande och det är tycke och smak också, men nu har det gått så långt tid att jag skiter i det.
Hur kom du dit?
– För mina döttrar, tror jag. Jag har hela tiden sedan de var små varit medveten om att jag är en förebild för dem. Asta och Alba hade ingen närmare att titta på än sin storasyster och mig. Eftersom vi var så mycket själva med varandra blev det en otroligt kvinnlig värld där de var Spice Girls.

Pernilla berättar om en lapp hon hittade nyligen hemma i gömmorna när hon skulle leta fram en dikt. En händelse och en kommentar nedskriven en dag när barnen var små.– Jag låg i badet och Alba var bara sex år när hon kom inspringande. ”Mamma, om du skulle vara tvingad att göra fettsugning vad skulle du låta dem ta då?” Jag blev helt överrumplad och svarade att jag inte skulle göra någon fettsugning. Men hon gav sig inte. ”Jo, ärligt, du måste vara ärlig. Vad skulle du göra?”. ”Gud”, sa jag. ”Inget. Jag ville inte det. ”Bra”, ropade Alba. ”För om de frågade mig skulle jag be dem suga lite ur stortån”.
– Det var så jävla gulligt och samtidigt en påminnelse om hur tidigt de var medvetna. Det fastande i mig. De kanske gör andra grejer själva en dag men inte jag.

Mycket man ska tänka på som kvinna?
– Ja, kan vi inte tänka på smarta grejer istället. Jag pratade med en väninna om det nyligen, fan kanske var det lättare förr att bli 65. Det var bara att ta på sig en hatt, en kappa, foträta skor och en stor handväska. En skön ”tant-uniform” så var man klar. Jag vill vara en tant men hur blir man tant i dag? Man kan ju vara en ball tant som mår bra. Som Marianne Lindberg De Geer, säger Pernilla August och fyller på med Marie-Louise Ekman, Suzanne Osten och Marie Göranzon.
– De är bara sig själva och är. Kan man inte bara få vara. Vi har kämpat så mycket som kvinnor i alla tider med att vi inte duger. Att vi är för tjocka eller för mycket hit och dit. Man håller på och brottas med saker hela jävla livet. Det är så deppigt. Det intressanta är att det händer något i mig när jag kommer till Stockholm. Plötsligt är det som att det är speglar överallt. I Skåne i mitt hus har jag knappt speglar alls, jag skiter i det. Jag mår bra, äter mat, dricker vin och har det härligt. Det är en ängslighet i Stockholm som kryper i mig.
Ändå återkommer du?
– Jag vet, som en jävla gummisnodd. Jag har varit på väg härifrån i hela mitt liv. När jag växte upp tänkte jag ”så fort jag kan ska jag lämna stan”. Så kom jag in på Scenskolan i Stockholm. Sen blev det Danmark och Skåne och nu är jag här igen.

Men alltid på väg.
Hennes tillflyktsort är Vitemölla på Österlen. Hon kom dit första gången när hon var 22 och gift med Klas Östergren. I dag har hon sitt eget stora hus vid horisonten som hon renoverat från grunden och ständigt bygger om för att landa i.
– Jag har lärt min kropp som ett signalsystem att när jag kommer till Skåne checkar jag ut. Jag blir ett halv kilo tyngre och hjärnan försvinner direkt bort i olika projekt: Vad kan jag bygga om? Hur kan jag göra där? Kanske en övervåning? De män jag har levt med tror att det handlar om att måste bygga om men det är tanken på projekten som är det viktiga.

Pernilla August målar bilden av en åker och beskriver hur vissa tankar kopplade till oro och ångest gör spår i hjärnan. De andra tankarna, de hon får av renovering och trädgård är plogen som sopar igen spåren.
– Det är så nyttigt för hjärnan att tänka de här ”bygga-tankarna”. Du byter chip från oro för barn, jobb och manus till om du ska klippa blommorna nu eller senare. Jag tänker att det finns en funktion med att kvinnor har hållit på med hantverk genom alla tider. Inte bara att det ska bli en vante, utan att hjärnan samtidigt läker sår.

Kanske inte återvänder till teaterscenen

Vissa spår är dock svårare att ploga igen. Redan i sitt sommarprat 2008 berättade Pernilla August om en blackout hon fick under en förställning av Maria Stuart på Dramaten år 2000 som Ingmar Bergman regisserade och som blev en av hennes mest hyllade scenprestationer. ”Priset vi måste betala är ångesten” konstaterade skådespelaren som var tillbaka i trapetsen för att göra Bergmans avskedsföreställning Gengångare 2002. Men hon hade öppnat en dörr som en skådespelare inte får öppna. Dörren till skräcken och rädslan.

Efter att han varit en del av Dramatens fasta ensemble i över 20 sade Pernilla August upp sig för 15 år sen.
– Nu har inte jag spelat teater sedan dess och vet inte om jag kommer göra det heller. Jag är med och sjunger eller läser dikter i bland, det är kul, men jag tror att olika rädslor och trauman i livet sätter sig fysiskt. Rädslan har satt sig i kroppen och kommer tillbaka då och då i en typ av panikångest.
Fortfarande?
– Kan göra. Den kommer när jag tänker att jag ska stå på scen, säger Pernilla August ärligt och betonar att hon inte vill manifestera något definitivt.
– Jag tycker det är tråkigt att sätta etiketter på det men jag tänker att så länge jag känner mig orolig så ska jag nog inte göra det. Det är inte värt det. Det finns inget roligare än att spela teater och jag har tänkt hela tiden att rädslan inte får styra över mig men jag vet inte. Det kostar så jääävla mycket att stå på scen. Ju äldre vi blir desto skörare blir nervsystemet dessutom.

Hon berättar om när hon härförleden var och såg sin vän och kollega Ingela Olsson i Norén-pjäsen Så enkel är kärleken på Maximteatern och hur hon golvades – dubbelt.
– Det är så makalöst bra spel. En sån dans, en sån explosion. Så jävla bra, kul och inspirerande. Samtidigt som jag satt i salongen och kände ”fy fan, fy fan” och rös över hela kroppen när jag tänkte på insatsen.
Något helt annat mot när hon tidigare på samma scen gästade föreställningen Två och en Steinway där pianisten Jan Lundgren spelade och hon sjöng.
– Det var jättekul och efteråt kände jag, tack, skönt, bra så. Jag kanske inte behöver gå upp på Dramatens stora scen.

Vad är värst, dödsångest eller livsångest? – Bra grej. Jag har ingen dödsångest längre, tror jag. Jag är snarare en människa som är rädd för att blir rädd. Jag är flygrädd till exempel och då går jag inför en resa och är rädd för att bli rädd för att flyga. Det är samma med scenen. Jag är rädd för att bli rädd för att hjärna ska sluta funka.
Regissera teater är något helt annat, det skulle hon gärna göra igen, säger Pernilla August men framförallt mer film. Inte bara för att det är kul, det är film som är "hennes bästa".
– Jag älskar mitt jobb, jag älskar att spela och filma fortfarande.

Har en roll i kommande Ronja Rövardotter

När vi ses har hon lera under naglarna, direkt hemkommen från inspelningarna av Astrid Lindgren-klassikern Ronja Rövardotter i Litauen med premiär senare i år. Pernilla gör den nytillkomna rollen som borgmästare. En karaktär som är lite som den där kappan, säger hon och pekar mot Stine Goyas sprakande kreation.
– En sträng kvinna som håller ordning på sin by. Det är en ganska liten roll men det var himla kul att vara med i det sammanhanget. Jag hoppas att det ska bli bra, det är en så klassisk saga.
Vad har du annars för drömprojekt?
– Jag har inga drömroller så men varje grej måste klinga i mig. Det måste finnas en mening. Det enda jag kan känna är att det vore roligt att göra en liten film till som regissör. Att få berätta en historia till. Som väldigt ung tänkte jag att jag skulle bli terapeut och det ligger ganska nära regin. Jag är intresserad av analysen. Hur är människor, hur tänker människor och varför gör de så?
Hon skrattar och flikar in att hon aldrig hade kommit in på utbildningen i alla fall och att hon aldrig skulle vilja byta.

Det gäller bara att lista ut hur samtiden ska tacklas.
– Jag har kanske lite kortare stubin i dag. Jag tänkte på det i går, fan håller jag på att bli arg? Håller jag på att bli en surkärring? Är det nåt som kommer med åldern eller är det klimatet? Den tid vi lever i är så oerhört märklig. Vad är det som händer med det här landet? Det är hårt och kallt och konstigt, jag känner inte igen mig.
– I bland hade det varit skönt med en kappa och en hatt, säger Pernilla August och blickar ut över den enorma byggarbetsplatsen som ska bli nya Slussen och får en glimt i ögat.
– Om det blir några jävla gallerior där, då kommer surkärringen fram.

Pernilla August om...

... rollen som mamma och mormor:

”Jag har en liten Assar som jag är mormor till. Vi har skitkul när vi ses men jag har alltid lite dåligt samvete över att jag inte räcker till. Som mamma har jag försökt att tänka good enough mothetring. Ni må ha skrapsår med er och saker som inte funkade, men jag gjorde så gott jag kunde. Det hjälper ju ingen att gå och känna skuld.”

... att stå utanför sociala medier:
”Jag har ett privat instagram-konto men inget offentligt. Jag kan inte riktigt motivera mig. Jag kanske vinner lika mycket på att vara lite hemlig. Jag har aldrig tänkt strategiskt och karriär på det sättet. Jag har bara tänkt intuitivt och försökt att det göra saker som jag vill berätta om.”

... minnet efter Ingmar Bergman:

”Nej, det var inte roligt alltid med Ingmar men jag hittade på något sätt en bubbla i hans behov av kontroll och bestämdhet. Jag var ganska bra på att vara anpassningsbar. En rätt streetsmart maskrosunge och Ingmar gillade mig. Man tror att han var ett kontrollfreak men han gav också mycket tillit och ansvar till teamet. Jag ser tillbaka med en väldig värme.”