Petra Mede: ”Det är ett slags kroppslig avveckling”

Berätta om din nya föreställning 50/50 – varför ville du göra den?

– Den heter ”fifty/fifty” för att det är både bra och dåligt att fylla 50. Nu har jag hunnit fylla 52 år, men det är först nu jag lyckats smälta att jag är 50. Det blir mycket galghumor – både tacksamheten över att bli 50, men också skräcken. Är man mogen så är man tacksam över att man får vara med, men det är klart man också tänker ”okej, nu har jag kanske levt mer än det jag har kvar att leva”. Föreställningen är bredare än titeln kanske säger. Jag skämtar också mycket om de som tror att de ska komma undan att åldras.

Är det viktigt att prata om att fylla 50 plus?

– För mig var det en större grej att fylla 50 än att fylla 40, för efter 50 går det utför. Jag måste ha tjockare linser hela tiden. Jag har alltid varit 177 cm, nu är jag 176,5. Jag blir mer plattfotad. Det är ett slags kroppslig avveckling. Jag har tänkt att jag borde börja spela schack eller något, för en mental utveckling. De facto är livet ändligt, det vore nästan konstigt om man inte hamnade i någon reflektion eller kris.

– I min föreställning driver jag lika mycket med mäns åldrande som kvinnors. Till exempel George Clooney har jag alltid har tyckt är läcker, men inte ens han kommer undan. Han kan inte bilda muskelmassa längre, och blir tanig. Ingen går fri.

Du pratar om kroppslig avveckling, vad är dina tankar kring skönhetsingrepp för att se yngre ut?

– Man kan göra skönhetsingrepp, men jag tycker ofta man ser yngre men konstig ut. Ibland kan jag känna att jag vill ta bort lite kring ögonlocken för att få en piggare blick, men jag har inte funderat på det så mycket. Men om det blir något ska det vara med kniven, jag vill inte spruta in massa gift, botox och sådant. Botox är ett av de giftigaste ämnen som finns. Jag skämtar om det, om jag ska ha botox kan jag ta en dödlig dos med en gång så kommer alla rynkproblem försvinna.

Vad är det bästa med att ha passerat 50 år?

– Det är säkerheten man får på sig själv. Den skulle man ha velat ha tidigare. Jag är så otroligt mycket lugnare, mindre orolig och om sig och kring sig. Och sexualiteten kan man släppa en gång för alla om man vill, hahaha. Den där attraktionen som är så primär i ungdomen, det är nästan bara den man bedöms utifrån, den försvinner och nu kan man umgås med folk på riktigt. Nu kan man umgås med män utan att man behöver ha något från varandra, och det blir en ärligare kommunikation.

Du blev nyligen mamma igen, vilka skillnader märker du där mot när du fick barn första gången?

– Det går långsammare, men jag är också tryggare – mycket mindre sentimental och mer krass. Första gången var man så ängslig och varje litet skrik blev något större, men nu vet man att barn skriker och behöver inte bli hysteriskt nervös.

I boken Svindlande stunder i Blackeberg, skriver du om din äldre vän Doris och konstaterar att åldrande brukar ge dig ångest men inte med henne, berätta?

– Doris var en person som jag aldrig fick ångest av, hon var en förebild. Hon var alltid i den tiden som var, och sa aldrig att det var bättre förr eller att hon längtade tillbaka. Det var väldigt trösterikt och avneurotiserande. Hon sa att hennes bästa tid i livet var mellan 60 och 70, och jag hoppas att jag får vara med om den tiden med.

Har du planer på fler böcker?

– Det ska åtminstone bli en trilogi, för de har blivit så väl mottagna att jag fått mersmak på att skriva och fått självförtroende. Nästa bok kommer handla om perioden mellan 20 och 30, när jag var mer sjukskriven än friskskriven. Det var en väldigt tung period.

Varför var det en tung period?

– Jag fick kroniska problem med ryggen, fick lämna dansen och hamnade i en period av långtidssjukskrivning. Mellan 20 och 30 händer det så mycket, men jag fick ta igen det mellan 30 och 40 i stället, för allt blev förskjutet. Jag hade inte kunnat göra det där som alla andra hade gjort, resa och plugga.

– Innan ryggproblemen hade jag varit väldigt priviligerad – allt hade gått som jag tänkt och jag hade en familj som gjorde allt för mig. Jag var lite elitistisk och tänkte att livet är enkelt, bara man kämpar på så går det bra. Men sjukdom och skada kan naturligtvis hända vem som helst, och när det hände mig kände jag mig som en börda för samhället. Jag har tänkt på hur viktigt det är för alla människor att ha ett arbete så man har en uppgift i livet. Det är farligt att vara sjukskriven länge, för det är så centralt för en människa att få vara behövd och göra sitt dagsverke. Jag fick en realitycheck.