Skäringer och Mannheimer i stor intervju: En kvinna som suttit full som Plura i tv är otänkbart

Mellan Ullevi och Liseberg i stadsdelen Gårda med sina landshövdingshus och den mindre smickrande ”Fyllelängan”, har de sitt kontor.

Firma Still och Storm AB.

Det stolta kyrktornet utanför studion är inte en kyrka utan en rest av fabriken som tillverkade alla husmödrars favoriter Tomteskur och Häxans putsmedel. Men i dag är det seniorboende, berättar Anna Mannheimer.

Hon har just smällt stämpeln i bordet och som alla trogna lyssnare av podcasten Skäringer & Mannheimer vet, innebär det tack för i dag.

Podcasten Skäringer & Mannheimer fyller fyra

I det 178:e avsnittet har de bland annat lanserat en ny formel efter det uttjatade BMI.

DBAAM – Distance Between Asshole and Mouth.

– Det handlar om att mäta avståndet mellan rövhål och mun. Är det för kort kommer det bara bajs ur munnen, säger Mia Skäringer Lázár, 44.

– Är det för långt ligger det och pyr och sipprar ut som bitterhet, fortsätter Anna Mannheimer, 58, och förklarar att summan baseras på antalet minuter skitsnack under en vecka, multiplicerat med de goda gärningar du har gjort.

– Delat på antalet centimeter från munnen, längs ryggraden och ner till anus, säger Mia.

– Som liggande stolen ungefär.

”Vänta er inga mirakel. Två bittra lätt psykiskt ohälsosamma eremiter försöker bli kompisar över en kopp kaffe. Lyssna om du vill”, skrev Mia Skäringer i en post på Instagram den 24 april 2017.

Fyra år senare är deras podd inte bara en av landets största, den har utsetts till Årets samhällsaktör och de två komediennerna har flyttat sina kaffekoppar från skrubben där allt började till det ljusa hörnrummet med utsikt över halva Göteborg.

De kände inte varandra då, när de bokstavligen tussades ihop av producenten Cecilia Stenborg.

Anna Mannheimer: Vi är olika i nästan allt

Jo, Mia Skäringer hade som andra 70-talister skrattat åt ”Väder-Annika” i P3-programmet Rally och Anna Mannheimer hade sett föreställningen Avig Maria och tänkt: Herregud, en så rolig och smart människa.

Tycke uppstod.

– Att träffa Mia var som att möta en människa stämd i samma tonart som en själv. Vi är väldigt olika i nästan allt, ålder, uppväxt och liv, men samtidigt som Mia är så jävla rolig har hon något sorgset i sig, säger Mannheimer och Skäringer målar vidare:

– Det märktes snabbt när man gick ner i de svarta humorhålen att den andra hakade på.

– Anna var en tjej som var rolig i Rally-gänget när Rally var vad Killing-gänget blev sen.

Filip och Fredrik, Sigge och Alex, Glans och Batra, Luuk och Luuk, Luuk och Lokko, Luuk och Lindström, Lindström och Schyffert, Schyffert och Haag, Schyffert och Rheborg, och så vidare.

Att det fanns en lucka och en målgrupp i en underhållningsbransch präglad av manliga duor förnekar de inte, men det var ingen uttänkt strategi.

– Det var inte därför vi började podda. Däremot fanns ett behov av kvinnor, vilket visade sig när vi började prata, konstaterar Mia Skäringer, som redan för över tio år sedan bildade par med Klara Zimmergren i humorserien Mia och Klara på SVT.

Mia Skäringer: Kvinnor är ofta roligare

Hon har varken aktivt sökt kvinnor eller valt bort män i sina samarbeten, förklarar hon – men funnit själasystrar.

– Jag har ju jobbat med killar i Solsidan till exempel, men skådespeleri är något annat. Att hitta en duo och passa ihop humormässigt är en speciell mekanism. Det händer så sällan i livet att du träffar någon som du skrattar så mycket med att du fastnar i vinkelvolten. Klara var lite samma spontana möte som Anna.

Hon nästan viskar när hon säger det:

– Däremot kan jag tycka att kvinnor ofta är roligare. Det finns ett psykologiskt djup i något sorgligt som blir roligt. Helt vanliga kvinnor jag känner med helt andra jobb är så roliga i sin självdistans att jag orkar inte.

Män är mer förutsägbara i sin humor, konstaterar de unisont.

Men så har man också hört om deras tidiga utlösningar till leda, som Anna Mannheimer uttrycker saken.

Medan de själva kan ta poäng genom att skoja om blygdläppar och poolvatten i badhuset som sugs upp i livmodern och sipprar ut hemma i soffan, har de manliga kollegorna spelat ut sina tabu-kort.

– Män har kunnat röra sig i alla rum, från sexiga till fula med sina stjärtar och magar. Vi har inte kunnat visa de sidorna alls, varken roliga, fula eller våra kroppar. Kommer ni ihåg när Suzanne Reuter visade röven i Lorry? säger Mia Skäringer. Som man häpnade!

Långt kvar till lika villkor

En värld där kvinnor skriver sina egna manus och väljer sina egna roller kommer inte bara innebära "nya" kvinnliga irrgångar och öppningar att skoja om, men också en helt ny beskrivning av verkligheten, slår Skäringer & Mannheimer fast.

– Det kommer finns skogar och salar av plats för oss att ta. Hur mycket som helst att ösa ur.

Men är vi framme där, att det bara är att ösa?

– Nej, säger Skäringer.

– Nej, säger Mannheimer.

Tveklöst men utan bitterhet. Mer ett krasst konstaterande grundat på vad de upplevt under sina många år i branschen och fortfarande får höra.

När de inte ber om ursäkt är de nonchalanta, när de talar om sig själva är det skryt, till och med när de har toppat lyssnarlistorna har sponsorer spelat förfasade: ”Men herregud, det är ju lika mycket som de största killpoddarna tar!"

– Vi bara ”eh, ja”, säger Anna Mannheimer och slår ut med händerna. Men tjejer ska inte tjäna pengar, vad ska hon med alla pengar till?

Det är därför de gärna påpekar och är stolta över att de är Still och Storm, som de kallar sig i podden, två professionella komiker som blev sammanförda och bildade AB tillsammans. Anna utvecklar:

– Så fort det är kvinnor ska det vara det där mysiga väninne-myset. Jag har varit med om det när jag har jobbat på tv tidigare och fått en bra relation till en kvinnlig kollega. I stället för att se det som två begåvade tjejer som Hasse och Tage eller Filip och Fredrik, blir det ”två tjejer” och ”så bra, då kan ju ni dela rum om vi ska resa”. I stället för att vara yrkeskvinnor och proffs ska man placeras i väninneträsket. Det är förminskande.

Och jättekonstigt, konstaterar Mia:

– Som att du och jag skulle krypa ner på varsin sida av sägen och ”Jaha, har du de trosorna i dag, jag har de här jag”.

Fortfarande 2021, 100 år efter att kvinnor fick rösträtt i det här landet och tre år efter metoo, ser villkoren för män och kvinnor fortfarande helt olika ut i deras bransch.

– Med all respekt för Plura men att en äldre kvinnlig artist hade suttit så full som Plura gjorde i Så mycket bättre, är otänkbart. Eller Ulf Lundell som i en dokumentär på tv kan prata om att han inte har tagit hand om sina barn ”för att kvinnorna och spriten har ställt till det för honom” – och få förståelse. För ”han har ju en så fantastisk låtskatt”, säger Mia Skäringer och fortsätter:

– Skulle en kvinna göra samma sak hade man sett de där ledsna barnen framför sig.

Det inte bara kropparna som bedöms olika, hävdar Skäringer vidare.
Medan den manliga psykiska ohälsan har en gloria, är kvinnans dito ”äcklig och ska gömmas”.

– Om en kvinna i kulturen visar sitt fula tryne genom att komma för sent eller skrika åt kollegor, är det inget som skulle tas in i ett finrum. Det är ingen som skulle hämta oss i en taxi om vi varit ute och supit och knullat med småpojkar på en bordell någonstans, för att köra oss till en inspelning, säger hon och nämner en skådespelare som brukar agera typexempel i podden. Det hade blivit Kerstin Thorvall eller Anna Wahlgren, äckligt och ”henne kan vi inte ha att göra med, det blir rörigt i produktionen”.

Anna Mannheimer kan inte hålla sig och skrattar rakt ut.

– Tänk om Kerstin Thorvall hade åkt runt och spelat nio minuter långa låtar om hur ”Han låg i regnet och han var min lelle kelle”.

Så blir hon allvarlig.

Hon berättar att hon fick frågan av en manlig komiker för ett tag sedan, varför kvinnliga komiker var så ogenrösa mot varandra. Hon säger att hon blev irriterad först men tvingade sig att analysera och landade i viss självinsikt.

– När man är enda tjejen i Rally eller gör tv-produktionen Tror du att jag ljuger med Johan Glans och Fredrik Lindström är man så fruktansvärt glad över att få vara med i gänget att man blir rädd för att släppa in en annan tjej. För man vet, det finns bara plats för en. Det är det ständiga ”Vem ska vara tjejen i Parlamentet?”

– Vår plats har aldrig varit självklart, tvärtom. Det finns bara en kvinna som kan vara ståupp-drottningen medan 20 killar är kungar.

Mia Skäringer nickar.

Samtidigt har hon ganska nyligen fått uppleva ett systerskap hon aldrig känt under karriären tidigare.

När hon sålde ut Globen femfaldigt och Scandinavium sex gånger med sin föreställning No more fucks to give och avslöjade kulturmän och övergrepp på ett sätt som fick Expressens recensent att skriva ”Hon håller upp deras böcker som om de vore använda tamponger”.

Mia Skäringer medger att hon var lite orolig för hur kulturvärlden skulle reagera på namedroppandet, deras kollegor. Men möttes av ett monumentalt stöd.

– Jag hade hela Sveriges skådiskår bakom mig, Dramaten, Stadsteatern, hela Tystnad Tagning-gänget, allt från Marie Göranzon till de yngre skådisarna. De skrev till mig, de kom dit fysiskt och de manifesterade sin kärlek och stöd i både ord och handling offentligt: ”Vi är här”.

– Jag kände ingen bitterhet, avundsjuka eller konkurrens från någon, alla sa ”gör det för fan”. Jag har aldrig känt det från kvinnor tidigare och så tydligt i en tidsperiod. Vi blev en person, vi var en.

Jo, medger Mia Skäringer. Till viss del handlade det säkert om att hon tog kulorna, men det var inte det viktiga.

– Nu har andra yngre tjejer sett att det här är helt och fullt möjligt. Se vilken stämning vi kan skapa om tjejer är snälla mot varandra. Och se hur man kan röra sig obehindrat i de rum vi skapar. Man får vara både ful, fin och sexig som kvinna.

– Nu ska den bollen rulla.

Mannheimer berättar att hon var stolt över sin kompanjon men också förvånad när journalisterna ringde och ville ha en kommentar om succén och undrade: ”vad VAR det med Mia?”.

– Som att man var tvungen att hitta ”felet”. Det konstiga i det. Var det en sekt som fick folk att vallfärda till arenorna? Någon mekanism som låg bakom, kanske var det Metoo?

– Ja, eller så var det bara en begåvad människa som gjorde en bra föreställning.

Hon kan inte låta bli att faktiskt le över hur en manlig medieprofil "som pratar högt och brett i sin podd " berättade att han hade sett showen, men ”känt sig utanför”.

– Han sa att den inte ”talade till honom”. Det är så märkligt. Han kan se en krigsfilm från 1712 eller Alien och förstå, men han kan inte förstå en kvinna. Vad hade han väntat sig? Att Mia Skäringer skulle stå på scen och prata om hans liv?

– De gör sig så dumma ibland. Det kanske inte har ”talat till oss” alltid heller men vi har ändå kunnat titta på Hasse och Tage och Shakespeare och klarat att skratta åt männens skämt i 500 år.

Kyrkklockan utanför som inte är en kyrka signalerar att två timmar har gått.
Egentligen hade de velat ta tiden och utrymmet till roligare saker. De kunde skryta om alla fina priser de har släpat hem, alla publikrekord de har slagit, säger de.

– Men det har vi inte tid med, för vi sitter och ältar de här grejerna. För att vi själva här och nu ska få lika mycket betalt som våra kompisar – men också för våra döttrar och söner, säger Mia Skäringer.

– Medan killarna grymtar ”det var då ett jävla gnäll” så tar vi av våran arbetstid för att försöka förbättra villkoren för deras döttrar.

Exakt, säger Anna Mannheimer.

– ”Vi gör det här för att din dotter ska få ett bra liv, din tysta sura gubbjävel, hälsningar Mia och Anna.”

– Så kan du sluta.

Hon tar stämpeln på skrivbordet och drämmer igen.