Ulla Skoog: ”Vi har gullat för mycket med männen”

Det märks att Ulla Skoog, 71, är van vid att bli fotograferad. Lugnt lutar hon sig över ett räcke, poserar vid en port på Söders höjder i Stockholm och skakar ut det långa, silverblonda håret – men när fotografen Magnus ber henne att vända blicken mot husväggen mitt emot tar det stopp.

– Hemska fönster, utbrister Ulla, som älskar väl omhändertagna originalfönster och avskyr nya ”engångsfönster” med samma passion.

– Det borde inte vara tillåtet att ersätta fullt funktionella fönster med sådana här, som är mycket sämre, dessutom fula och totalt ohållbara. De får inte vara med på bild. Och jag tänker inte titta på dem. Jag blir ilsk!

En förbipasserande stannar till och frågar efter en adress och innan resten av teamet hinner förstå vad hon pratar om går Ulla fram och hjälper till: ”Det är tvärgatan här framme, första till höger, du är snart framme.”

Sådan är hon. Sträng när det gäller fönster och gamla hus, snäll mot vilsna flanörer. Känd för sina bitska repliker, men enligt egen ut-sago konflikträdd.

Utom när det verkligen gäller.

– Jag har varit uppe hela natten för att skriva om Kjellbergska gymnasiet i Göteborg, där jag själv gick en gång. Det ska rivas trots att det är en vacker, fullt fungerande byggnad. Det gör mig så förbannad, säger Ulla.

Har du alltid varit bra på att säga ifrån?

– Nej. Men jag är modigare nu på äldre dagar. Innan jag dör skulle jag vilja ha ännu bättre självkänsla, mer mod att gå i klinch. Det är kul att argumentera men att vara med i tv och debattera saker, nja, det kräver sin man.

Vilka konflikter tycker du är värda att ta?

– Jag är inte rädd för att ta ställning i viktiga samhällsfrågor, som miljön. Kärnkraft är till exempel en av de största idiotierna vi har, ett hemskt arv att lämna till generationerna efter oss. När det gäller miljö och hållbarhet har jag inga problem att säga ifrån.

Vi går tillbaka hem till Ullas lägenhet vid Mariatorget. Innergården är nästan löjligt fridfull trots det centrala läget.

Här finns till och med fönster som Ulla gillar.

– Det har dubbla bågar och munblåst glas. Så här ska ett riktigt bra fönster se ut, säger Ulla och klättrar upp på en bänk för att se bättre.

Premiär av dramakomedin Äntligen

I jul är det premiär för dramakomedin Äntligen! (SVT) där det gamla Lorrygänget återsamlas, utan att det för den skull har något med Lorry att göra. Serien i fyra delar är en berättelse om gammal vänskap, allas vår nära förestående död och konsten att ta emot ett Nobelpris efter att den inträffat.

Ulla spelar Kerstin, som har sina egna skäl att sörja den döde Jacob (Peter Dalle) och inte beter sig som förväntat. Det gör å andra sidan ingen.

Hur kändes det att träffa Lorrygänget igen efter 20 år?

– Det finns nog inget Lorrygäng. Vi har arbetat ihop i olika konstellationer och gjort otroligt mycket annat sedan starten. Men det är roligt att ses igen och nog är vi oss ganska lika! Vi har stötts och blötts genom åren och har ingen längre startsträcka.

Umgås du med någon av de andra privat?

– Inte direkt. Vi messar ibland och ses någon gång men det är väldigt sällan. Det bara blir så. Men det är aldrig jobbigt att höra av sig.

Din rollfigur har levt ett skuggliv som älskarinna till en framgångsrik man.

– Ja, hon är kaxig men ändå lite feg och bekväm. Kerstin sörjer Jacobs död, men hennes sorg gäller inte bara honom. Så är det ju när någon dör – mycket förändras och man inser sin egen dödlighet. Det blir en livssorg och en sorts melankoli över det som varit och det som väntar.

Känner du igen dig i det?

– Jag är mer galet förbannad på samhällsutvecklingen! Jag har inte tid att sörja något. Dessutom har livet varit så händelserikt och roligt.

Är du nöjd med din insats i serien?

– Nöjd?

Ulla ser road ut.

– Jag känner samma sak som efter alla inspelningar. Kunde jag ha gjort mer? Eller mindre? Det är sällan jag är nöjd med någon roll över huvud taget. Vilket är synd. Det skulle vara enklare om jag inte var så hård mot mig själv. Å andra sidan så ger den där strängheten också ganska mycket.

Ingen självklarhet att bli skådespelare

Att Ulla, som växte upp i Sävedalen, Partille, skulle bli skådespelare var ingen självklarhet – snarare tvärtom eftersom hon var så blyg.

– Jag gillade att vara rolig, det var ett bra försvar. Att gå in i en roll gav mig ett annat självförtroende. Annars rodnade jag konstant. Men att jag skulle bli skådis fanns inte ens i min fantasi. Det var inte riktigt godkänt som jobb i min familj. Det var något som andra gjorde.

Gymnasietiden ägnade hon åt att ”sitta på ett fik och skolka”. Betygen läste hon in i efterhand, varvat med tågstädning och vårdjobb.

– Jag gillade att ge sprutor och tappa folk på blod, det var jag väldigt bra på.

Fick du med dig någon jantelag från uppväxten?

Ulla skrattar.

– Jag är jantelagen. När jag flyttade från Göteborg kände jag att det var en stad med mycket mer jante än Stockholm. Det handlade om klass. ”P-bönder”, kallades vi. P var länsbeteckningen som stod på alla bilar från Västra Götalands län. I Stockholm stod det AA. Det var skillnad, det.

Hur kom det sig att du sökte in på scenskolan?

– Jag var så rädd för att göra det och jag avskyr att vara rädd, så då måste jag försöka just därför. Och när jag blev antagen var det bara att flytta till Stockholm. Jag hade fått lära mig att stockholmare var sura och dryga. Men det var helt fel. Bjussiga och nyfikna var de. Kanske därför att stockholmare mest består av inflyttade?

Vi gör en snabbspolning: Ulla var först med att göra ståupp på svenska och blev folkkär när hon 1989 gjorde humorprogrammet Lorry med Johan Ulvesson, Claes Månsson, Suzanne Reuter, Lena Endre, Peter Dalle och Stefan Sauk. Nästa succé Reuter & Skoog har än i dag statusen ”det roligaste jag sett” hos många.

Sedan dess har Ulla gjort massor av film och tv. Bland annat rollen som Johanna i dramaserien Saltön (baserad på Viveca Lärns böcker, manus och regi av Carin Mannheimer), högt älskad av tv-publiken.

– En gång frågade jag ett gäng trogna tittare vad de gillade med Saltön. Alla starka kvinnor, sa de. Och skärgårdsmiljön gjorde nog sitt till.

Alla intryck går rakt in i Ulla, vare sig hon vill eller inte.

– Jag tillhör nog kategorin högkänsligt folk. Ulvesson brukar klaga på att jag är för känslig. Det är på gott och ont, det blir mycket ältande och kännande, men det ger också insikter i andra och mig själv. Jag är alltid öppen för att ta in saker. Som en svamp.

På vilket sätt är det på ont?

– Jag kan inte riktigt sortera. Precis allt åker in i mig, jag är helt osorterad. Jag kan inte stänga av intrycken. Men vissa dagar är jag hårdhudad. Gud vad skönt, tänker jag då, jag bryr mig inte!

Det är fem år sedan Metoo-rörelsen svepte över världen. Hur ser du på den?

– Det var väldigt bra att det började pratas om detta! Inte bara för kvinnor, även för män. Det var bra för samhällsklimatet.

Vad har du själv för erfarenheter?

– Om man ser tillbaka: Fan vi vad vi har gått med på saker, man blir alldeles grön i ansiktet. Sådant som inte är okej fick pågå i massor av år. Det handlade om inställningen till saker och ting och man pratade aldrig om det. Som vi har gullat med männen! Som vi har låtit dem behandla oss.

– Jag har inte varit så trevlig mot män heller i min standup, det gick ju att slå på dem från scenen. En del hade inte gått att säga i dag för folk är mer lättkränkta nu. Man använder ”respekt” som argument för allt möjligt. För att inte diskutera saker på riktigt. Det är synd.

Ulla har gjort det mesta

Ulla har turnerat i alla år och det gör hon än.

– Jag har nog sett varenda stad i hela Sverige, för Tomas von Brömssen, musikern Trond Lindheim och jag gav över 300 föreställningar av vår ena revy. Och på nästan varje ort har jag känt att ”här skulle jag kunna bo”, säger Ulla och tar en tugga av sin veganska bulle (hon äter allt men gärna veganskt).

– Det finns något vackert på vartenda ställe. Och väldans mycket fult och förstört också.

Vilket leder oss till Ullas stora intresse: byggnadsvård. När hon började leda podden Husesyn i P1 föll något på plats – hennes intresse för gamla hus fick en tydlig riktning och hon bestämde sig för att lära sig så mycket som möjligt.

– Jag växte upp med en riktig plastmamma i den bemärkelsen att hon älskade allt som var gjort av plast, eftersom det var modernt. Hon gillade DDT, halvfabrikat och färgglada plastprylar, säger Ulla.

– Men jag var mycket på farfars gård och min mosters sommarhus i Skåne och det var så jädra fint! Där fick jag feeling för vad som var bra på riktigt.

I podden besöker hon vackra hus, fula hus och rivningshotade hus och pratar med experter om material och byggteknik. Allt paketerat med humor, det är ju ändå Ulla Skoog vi talar om.

Nu kan du väl det mesta själv?

– Verkligen inte! Jag har gjort alla tabbar som finns med mina egna boenden, jag har lärt mig den hårda vägen att det är väldig skillnad mellan riktiga hantverkare och montörer. Om någon närmar sig med en fogskumspistol i hölstret – lås dörren och kasta nyckeln. Och vattenbaserad färg låter så fint! Men det är ju giftig plastfärg. Vi konsumenter är alldeles för lättlurade.

Ulla delar tiden mellan sin större lägenhet i Göteborg och sin mindre i Stockholm – ”jag gjorde en rockad förra året”. Den mindre, med skön takhöjd, kakelugn och fönster mot innergården, ska just målas när vi ses. Mitt i renoveringsröran sitter Ulla och jobbar. Just nu med att förbereda ett möte i bostadsrättsföreningen i Göteborg – där hon är ordförande – och med manuset till sin föreställning om byggnadsvård, Kåkfarare Skoogs hustripp.

Du har gjort det mesta inom film och teater. Vad är roligast?

– Just nu dras jag till skrivandet. Det är ensamt men man får vara i en värld man själv skapar. Att regissera är kul, men jag går ner flera kilo varje gång. ”Skönt, nu slipper man premiärnerverna”, trodde jag först, men det visade sig att man fick nerver för alla som stod på scen …

Hur är det när du själv uppträder?

– Att stå på scen med levande publik är oslagbart. Men tufft. Om man är en skådespelare som jag så vaknar man, väntar hela dagen, är sjukt nervös, gör föreställningen – vilket så gott som alltid är underbart – och går hem dödstrött. Man hinner inte med något socialt liv. Ändå är det absolut roligast. Särskilt på mindre teatrar med 300–500 i publiken. Då har man totalkontakt med alla. Man hör varje andetag.

Blir du fortfarande nervös?

– Ja, det är en vidrig, tärande känsla som uppstår långt innan mötet med publiken. Men så fort jag gör entré och känner att publiken lyssnar – eller om det är komedi, hör det första skrattet – så finns bara bra känsla kvar för mig. Annars skulle jag inte stå ut.

Hur har branschen förändrats genom åren?

– På 70- och 80-talen var det inte så viktigt att man syntes själv. Det var gruppen och samarbetet som var viktigast och man skulle inte framhäva sig själv. Det fanns teateraffischer där man inte ens nämnde skådespelarnas namn, bara pjäsen.

– Nu ska man framhäva sin egen person. Marknadsföringen är jätteviktig och alla måste vara entreprenörer, annars syns man inte och då får man inga jobb. Förr var vi mer som fabriksarbetare. Produktionen stod i centrum, inte de personliga varumärkena.

Hur påverkas du av att folk känner igen dig på stan?

– Att vara känd hemma i byn eller känd för hela Sverige är egentligen ingen skillnad. Jag bryr mig inte så mycket och det tror jag smittar av sig.

Du fyllde 70 förra året. Några planer på att trappa ner?

– Inte direkt, men kanske renodla. Folk kontaktar mig fortfarande om jobb, vilket är roligt, och så gör jag mina egna. Jag tackar nej till en del och börjar äntligen lära mig att inte göra allt samtidigt utan välja det som är roligast, mest givande.

Och vad är det?

– Just nu är det hus, säger Ulla utan någon betänketid. Det är min mission, mitt sätt att hjälpa till i miljöarbetet. Byggnadsmaterial är nästan det enda jag tänker på nu för tiden. Haha, konstigt det kan bli. Och ändå helt rätt.

Ullas favoritroller

• Karin med alzheimer i pjäsen Var god dröj på Göteborgs stadsteater 2016.
”Något av det roligaste och mest tragikomiska jag gjort! Jag har en förkärlek för att spela gamla kvinnor eller barn. För varje föreställning hittade jag nya små sätt att utveckla rollen och publiken var med i varje detalj.”

• Rollen som Puste Segerstedt i Jan Troells film Dom över död man (Ulla fick en Guldbagge för bästa kvinnliga biroll 2012 och ett pris för bästa kvinnliga skådespelare vid Chicagos internationella filmfestival året efter).

• Doris, en virrig fisk i de animerade barnfilmerna Hitta Nemo och Hitta Doris, 2003 och 2006.
”Jag gjorde Doris röst och det var jätteroligt.”

• Alla roller hon gjorde med Tomas von Brömssen och Trond Lindheim i trions egna revyer.
”Det var obetalbart, alldeles unikt.”

3 vändpunkter i livet

1 Dramalektionerna 1964

”När jag gick i sjuan hade vi en vikarie i svenska som införde dramatik på lektionerna. Då upptäckte jag att i en roll så vågade jag prata inför andra, jag blev inte generad som alltid annars. Vi träffades igen när hon var 90 år och då sa hon att hon bara hade varit där i tre veckor. Men för mig var det så stort att det kändes som flera år.”

2 Flytten till Stockholm 1980

”Vilket lyft det var! Jag hade fått lära mig att hata stockholmare, jag hade det där typiska göteborgska lillebrorskomplexet och förväntade mig att alla skulle vara dryga och sura, men folk var snälla. Jag älskar Stockholm och har bott där sedan dess.”

3 Sommarpratet 2015

”Jag hade sommarpratat två gånger innan och ville prata om något som verkligen betydde något för mig. Det blev våra boenden och hur illa de far! Och vi med dem. Jag kryddade med humor för att inte tappa de lyssnare som främst behövde höra om det här. Gensvaret blev enormt. Efter programmet hörde P1 av sig och frågade om jag ville göra ett program om hus och 2017 började jag leda Husesyn. Nu tänker jag på hus nästan hela tiden.”