Vanessa Paradis om dottern, maken och ämnet hon vägrar prata om

Vanessa Paradis blir plötsligt rasande. Samtalet rör vid Johnny Depp, och det tänker hon inte acceptera.

– Sluta. Våga inte fortsätta, säger hon med hög röst. Hon fortsätter:

– Du är väldigt okänslig. Hur vågar du? Du är inte trevlig.

Nu ska det omedelbart framhållas att det inte är jag ställt frågan, och det är inte mig hon blir arg på. Utan det är den italienske journalist jag delar intervju med som med rätta drabbas av vreden (vi är från början ombedda att inte nämna Johnny Depp), samtidigt som jag snabbt försöker hitta ett ämne som kan få stämningen i rummet att gå från iskyla till den trevliga stämning som rådde tidigare. Varför inte hennes decennielånga samarbete med modehuset Chanel? Får hon klä sig i andra märken? Hon skrattar.

– Det får jag. Men jag trivs i Chanel. Det kunde vara värre.

– Vi har ett mycket långt samarbete, och det handlar om mer än mode. Det är konst det jag gör med dom. Det är en mötesplats, det finns en historia bakom bilderna. Vi hämtar inspiration från det förflutna, vi gör resor där vi söker kollektioner som är inspirerade av landet. Vi är väldigt nära, vi är vänner.

Anledningen till att jag denna förmiddag i Cannes sitter och talar med Vanessa Paradis i ett rum på bolaget Oranges kontor är, inte förvånande, en film. Den heter Cette musique ne joue pour personne och är regisserad av hennes make. Jag undrar hur det känns, rubbar det inte balansen i deras relation när hon på en inspelning måste ta order från en man som hon annars troligtvis lever ett jämlikt liv med?

– Vi träffades på inspelningen av hans förra film, Så jag är van. Och på en inspelning älskar jag att bli regisserad. Jag älskar det. Där är det naturligt att bli tillsagd vad jag ska göra, förklarar hon och fortsätter:

– När man är på en inspelning eller på en konsertturné så blir vi alla ett gäng, det är så underbart. Man går ut på scenen när man blir tillsagd att göra det, man äter tillsammans när man blir tillsagd att göra det, det är som att vara på sommarläger. Sen ska man återgå till vardagslivet. Det är inte alltid så lätt.

Vanessa Paradis om Joe le taxi

Det där med konsertturnéer, ja. I Frankrike är hon populär inte minst som sångerska. Genombrottet kom när hon var 14, med megahiten Joe le taxi, som fortfarande spelas flera gånger i veckan på P4 i Sverige.

– Så kul. Den spelas säkert ofta här i Frankrike också. Den låten förändrade mitt liv. Jag måste sjunga den på varje konsert. Det är en låt som betyder oerhört mycket för mig, inte minst för att den skrevs av goda vänner, som inte längre är med oss. Jag tänker på dom. Och så tycker jag om Joe le taxi. Det gör jag fortfarande. Vem hade kunnat tro att den skulle bli en sådan framgång?

Vägrar prata om Johnny Depp

Vi kan inte tala om Johnny Depp, men när samtalet kommer in på dottern Lily-Rose Depp blir Vanessa Paradis entusiastisk. Dottern har börjat etablera sig som en duktig aktris.

– Hon är en väldigt stark liten kvinna. Hon gör smarta val i yrkeslivet. Hon är mycket artistisk, hon tänker med huvudet och med hjärtat, inte med något annat. Vi hjälper varandra och ger varandra råd, och vi stöttar varandra om det är någonting vi är tveksamma över.

Vanessa Paradis är själv en liten och spenslig kvinna, men, säger hon och spänner armmusklerna, stark i själen.

– Se upp för spensliga människor. Livet är en djungel när man är 13. Och när man blir framgångsrik och offentlig när man är 14, då lär man sig snabbt att försvara sig själv. Kanske blir kvinnor mer utsatta för påtryckningar än män. ”Gör detta, det är bra för dig”, säger de.

– Jag drömde om att bli någon form av artist när jag var liten. Jag hade turen att bli erbjuden det livet innan jag sökte det.

Redan tidigt var Marilyn Monroe en av hennes idoler och förebilder, och är det fortfarande.

– Jag hittade en bok med bilder på henne, sedan upptäckte jag hennes filmer. Hon var fantastisk – feminin, graciös. Hon finns nära mig, även om jag inte kände henne. Man kallade henne dum blondin. Det var hon inte. Hon var en supersmart kvinna och hon jobbade hårt. Hon har influerat det sätt på vilket jag rör mig på scenen. Inte på en filminspelning, då är det annorlunda.