”And just like that dog hela mitt hopp om framtiden”

Jag såg mig själv på en bild som jag inte visste hade tagits och häpnade över den dumma lilla gumman som var jag. Efter det blev jag sugen på att köpa en sådan där bankrånarluva som rappare gärna bär. Jag blev till och med irriterad på rapparna eftersom de alla verkar vara tonåringar. ”Passa på att visa era vackra ansikten när ni kan”, tänkte jag utan att fördjupa mig mer i varför de inte visar hur de ser ut.

Det har pågått en skönhetsdebatt på landets kultursidor den senaste månaden. Kvinnor runt 50, som kulturjournalisten Åsa Linderborg och författaren Ann Heberlein, har varit mest tongivande. De har beskrivit åldrandet i kombination med offentligheten och kort sammanfattat mår de riktigt dåligt av att se sig själva på bild och i tv-rutan.

De tillhör båda generationen precis ovanför mig, så jag läste allt hungrigt.

Men så började nyponrosunga kvinnliga journalister analysera de äldre kvinnornas åldersångest. Vad nu de kan ha att säga om en tillvaro de ännu befinner sig långt ifrån?

Så tänkte jag på ansiktet och dess långsamma, smältande resa mot marken.

Jag är inte riktigt där ännu, men om jag för tio år sedan sminkade mig i hopp om att uppfattas som en skicklig make up-artist, är mitt arbete nu mer likt en konstnär som väljer tjock täckfärg och i princip målar en helt ny person på platsen där mitt ansikte sitter. Gissningsvis blir jag rakt av hantverkare i sådana där praktiskt arbetsbyxor och fyra burkar väggfärg om tio år när det vankas fest.

Ja, åldrandet händer oss alla och det är fasansfullt.

När den nya versionen av tv-serien ”Sex and the city” hade premiär förra veckan blev jag full av hopp.”Just like that” heter serien som tar vid 17 år efter ”Sex and the city” gick i mål. Den stora skillnaden är att de fyra väninnorna har blivit tre eftersom de befinner sig i en konflikt med Samantha. I den verkliga världen är skådespelaren Kim Cattrall i ett oklart bråk med Sarah Jessica Parker. Det är därför Samantha inte är med.

Den andra stora skillnaden är att åren gått och kvinnorna nu befinner sig i 55-årsåldern.

Jag tryckte på playknappen och såg fram emot en stunds nostalgi och avkoppling.

I stället hamnade jag på en geriatrisk resa rakt mot döden.

Jag fick så mycket ångest att jag fick googla ”andas i fyrkant”.

En karaktär är halvdöv och har hörapparat. En annan karaktär har ryggont, så som man får med åldern. En tredje karaktär bara dör rätt och slätt, för det gör man tydligen i den åldern.

Och det ytliga åldrandet verkar ha två vägar. Antingen låter man håret vara grått och trampar i klaveret när man möter personer av annan hudfärg än en själv, som Miranda. Eller så ser man ut exakt som för 20 år sedan förutom på munnen där fillers och annat inte rår på gravitationen och uppför sig som en hysterika, som Charlotte.

Jag kan inte relatera till någon av dem.

Carrie då?

Hon är i alla fall lika vackert klädd som förr, vilket fungerade som lugnande medicin.

Men varför medverkar hon i en ickebinär, sexprats-podcast när hon själv inte vågar säga ett knyst? Låt Carries ansikte skrumpna ihop, låt henne köra rullator, men gör inte henne pryd!

Kulturdebatten om skönhet handlar inte bara om utseende. Den handlar om begär. Vilka män suktar efter kvinnorna som är över 50? Vart tar kvinnornas sexuella kapital vägen när de har nått klimakteriet?

Det var ju här jag hoppades att ”Sex and the city”-gänget skulle komma som tre räddande mogna änglar från Manhattan iklädda något sexigt från Balenciaga och motbevisa den långsamma döden som uppenbarligen ligger framför mig.

Men i stället förstår jag varför serien har bytt namn och raderat ordet ”sex” helt och hållet: för ingen av kvinnorna i de första två avsnitten har det.

De är inte ens sexiga. De är bara tre 55-åringar som inte längre vet hur de ska passa in i en politisk korrekt Tiktok-värld.

Jag får helt enkelt njuta av mina 10-15 år som jag har kvar innan socialrealismen även blir min.

And just like that dog hela mitt hopp om framtiden.

Jag hade verkligen behövt Samantha.