Mileu Cyrus med wolf cut
0:60

Efter reklamen: Vad minns du från 80-talet?

(0:60)

När jag var barn bestod livet av skolbussar, en 10-kronorssedel i veckopeng, kalla kriget på Rapport, bruna köksluckor, hamburgerkedjan Clock, långa telefonsladdar så man kunde dra igen dörren bakom sig, knallrosa snowjoggers, oblatliknande potatisskruvar och Vira blåtira som fredagsmys och ett mord på självaste statsministern. I min värld borde det ha gått ett tag sedan dess. Men tyvärr tror jag att jag har blivit spritt språngande galen de senaste veckorna.

Det började med de där små tecknen, som man från början inte kopplar ihop med varandra.

Bob Dylan gav sig ut på turné.

Inget konstigt med det.

Så slog det mig att The Rolling Stones också var ute och spelade, men det passerade med en axelryckning.

Abba toppar listorna

Abba toppar listorna med sitt nya album. Det var en så konstig nyhet att den knappt gick att ta in.

Så släpper plötsligt Bruce Springsteen en box med hans spelning på antikärnkraftsgalan ”No nukes” efter Harrisburg-olyckan – USA:s svar på Tjernobyl, om ni minns? Här började tidslinjerna hacka lite för mig, men jag dubbelkollade att internet fortfarande verkar vara uppfunnet och lugnade ner mig.

Så sögs jag in i Netflix-serien Den osannolika mördaren och alla miljöer var min barndom. När jag lyfte blicken insåg jag att varenda tv-program, tidning och radiostation i nutid enbart verkade pratade om mordet på Olof Palme.

Osannolika mördaren

Den osannolika mördaren.

Foto: Netflix

Nu började verkligheten skaka ordentligt.

Då flimrar tv-bilder förbi med rörligt material från när The Beatles spelar in ”Let it be”. Kvaliteten är så hög att det ser ut som det sker i realtid. Jag läser att Peter Jackson har restaurerat materialet och att dokumentärserien är helt ny.

Men mina tvivel är redan sådda.

”Hur många andra kvinnor har mött samma öde som Britney Spears?”

Jag bestämmer mig för att blicka ut mot världen, kanske som ett sätt att dämpa den pockande falla fritt genom luften-känslan av att allt är fel. Då läser jag att Ryssland har provskjutit en robot mot en satellit ute i rymden. Detta mitt i Internationella rymdstationens omloppsbana. USA är galna av ilska på Sovjetunionen, förlåt Ryssland och plötsligt kom en kylig vind över mig som bara skrek ”kalla kriget”.

Jag lugnar mig genom att tänka på den naiva barndomen när hungersnöden var som värst i Etiopien. Jag var ett mycket selektivt ätande barn (då kallades vi bara kräsna) och det var ett halvtidsjobb att bara behöva höra vuxna som ilsket ropade att man skulle tänka på barnen i Afrika och själv tänkte man bara: ”gör något åt det då, skicka skolmaten dit”. Men i stället gjorde vuxenvärlden något annat. Popstjärnorna gick samman och allsångssjöng ”Do they know it’s Christmas” för att samla in pengar till de nödställda. Den där texten har alltid jagat mig då artisterna bedrövat konstaterar att det inte blir någon snö i Afrika den här julen och sedan ställer de sig frågan ”Vet de ens om att det är juletid?”. Det breda ”Afrika” bestående av en miljard människor i 54 länder klumpades ihop som en skock får som aldrig hört talas om vårt civiliserade julfirande. Och det är klart att snön normalt inte singlar ner längs ekvatorn ens vid jul. Min barndom bestod uppenbarligen av koloniala artister som hjälpsamt och med goda intentioner behandlade en hel kontinent som mindre vetande.

Lika naiva som barn.

Jag pustar ut över att hungerkatastrofen i Etiopien i alla fall är över när jag läser att 186 småbarn just har svultit ihjäl i krigsdrabbade Tigray i norra Etiopien. Och fler står på tur.

Nu är det inte roligt längre.

Drottning Elizabeth

Queen Elizabeth II – fortfarande drottning.

Foto:HANDOUT

Jag snabbgooglar vem som är drottning i Storbritannien och det är märkligt nog fortfarande Elizabeth. Det försvårar möjligheten att ta reda på vilket år det faktiskt är.

Thåström i rutan och wolf cut i håret

Då flimrar Thåström förbi i en tv-soffa. Han ska släppa ett soloalbum. Det är ett tecken på att vi bör befinna oss på 1980-talet. En snabb koll på Madonna. Hon lever, ser ut att vara runt 30 år och har någon flirt med en kille. Ännu en poäng till 80-talet. Den makalöst fula 80-talsinspirerade tjejfrisyren ”wolf cut” gör succé bland unga kvinnor. Carola sjunger något om jul. Italiensk polis griper 100 personer inom maffian.

Det går inte att blunda längre.

En tidsresa måste ha ägt rum.

”Ofattbart när den stora glamourösa världen krockar med den lilla”

Jag bokar en permanent hos frisören, drar på mig en midjekort kavaj med axelvaddar, matchar med neongula pumps och där – långt därborta i fjärran hör jag det: introt till ”Last Christmas” med Wham!

Jag är inte galen. Jag verkar bara aldrig ha lämnat 1980-talet.

Mer läsning

Femina