0:54

Efter reklamen: 18 bilder på Bianca och Pernilla när de var lika gamla

(0:54)

Den absolut vanligaste kritiken mot småbarnsföräldrar är att ifrågasätta deras generösa inställning till skärmar. Man ojar sig kring att barnen blir beroende och stillasittande. En perfekt avslutning i uppläxningen är ”när vi var barn var vi ute hela dagarna och lekte”.

Vi vet alla att det inte är helt sant.

Hassan-gänget anno 1996.

Foto: Janerik Henriksson

I alla fall inte sedan Alexander Graham Bell uppfann telefonen. Ungefär sedan allmänna bolaget tillhandahöll telefonnummer har ungarna busringt. Förr bläddrade man i telefonkatalogen, hittade någons stackare som hette Storm, ringde och bad honom att hålla i hatten. På 1990-talet blev busringningen ett populärkulturellt fenomen genom radioprogrammet ”Hassan”. Själv har jag något vagt minne av att ringa alla Andersson i Nordvästskåne och meddela att det ”vunnit och ska få tio pennor på posten”. I efterhand ser jag att 10-åringsskämtet håller pinsamt låg nivå, men så fanns heller ingen humorinspiration i form av TikTok. Mitt barn har aldrig busringt och lär aldrig göra det heller. Däremot är han säkert beroende av skärm, men det drabbar i alla fall ingen Andersson i Helsingborg.

"Vi kvinnor måste sluta bry oss om den dåliga stämningen för att krossa glastaket"

I veckan trodde Pernilla Wahlgren att hon utsatts för en riktig busringning. Hon hade kort innan efterlyst kulturministern efter att Magdalena Andersson återinförde restriktioner som påverkar bland annat teatrarna i landet. De fick hårda publikbegränsningar på grund av smittan, vilket innebär att man i princip sätter teater-Sverige på bar backe. Pernilla Wahlgren var upprörd liksom mängder av kollegor till henne. Men så ringde telefonen och Pernilla gjorde det märkligaste en modern och känd person gjort: hon svarade på ett gissningsvis dolt nummer. På andra linjen hävdade en kvinna att hon var landets nya kulturminister Jeanette Gustafsdotter. Det vägrade Pernilla att tro på, varpå kvinnan lämnade över luren till sin pressekreterare som fick gå i god för att det var statsrådet i luren, inte en övervintrad busringare.

Jeanette Gustafsdotter.

Kulturminister Jeanette Gustafsdotter.

Foto: Jessica Gow

Pernilla Wahlgren blev eld och lågor! Kulturministern ringde till henne bara för att hon hade skrivit en story på Instagram!

Med ens blev det tydligt att Pernilla Wahlgren inte alls förstår att vi andra inte reagerar särskilt starkt om en politiker ringer en av landets kändaste personer när hon ber om det. Pernilla Wahlgrens självbild verkar vara ungefär som min. Eller som Andersson i Helsingborg. För det är lika självklart att Pernilla Wahlgren blir uppringd av överheten som att kulturministern inte ringer till Andersson om hen har skrivit upprört i sociala medier.

”Stor risk att regeringen 2030 kommer att bestå av influencers”

Men man förstår att ett sådant telefonsamtal livar upp i Wahlgrenska hemmet. Pernilla är nämligen sjuk i covid-19 och sitter isolerad tillsammans med en lika positivt testad son – Benjamin Ingrosso.

Ingen av dem är direkt sjuk, men de måste hålla sig hemma.

Och det verkar vara en alldeles underbar tillvaro.

Pernilla Wahlgren och Benjamin Ingrosso – innan omikron.

Karin Törnblom/TT

Genom Instagram ser man Benjamin spela piano med en panoramautsikt över vatten där folk åker skridskor. Mjuka filtar ligger slängda i soffan och hela hemmet är ombonat. Benjamin lagar mat. Varenda rätt verkar hålla restaurangnivå och häromdagen såg jag honom svänga ihop förra årets mest hajpade kaka – en medvetet bränd baskisk cheesecake. Mamma och son umgås utan andra högljudda syskon som konkurrerar om uppmärksamheten. Tänk vad många föräldrar som drömmer om en vecka med ett av sina nyligen vuxna barn. Barnet får inte ens smita i väg på kvällen och träffa kompisar – han är enligt smittskyddslagen tvångsplacerad i tv-soffan i stället.

Man förstår varför ”Wahlgrens värld” har varit en sådan succé. När Bianca Ingrosso för en dryg månad sedan meddelade att hon lämnar programmet för att starta en egen realityserie kände i alla fall jag att det var spiken i kistan för långköraren. Men nu tänker jag om. Det enda jag är sugen på att se är just Pernilla och Benjamin inlåsta i ett vackert hem, smittade med Omikronvarianten utan symtom. Jag vill höra deras samtal, som antagligen fördjupas när de inte behöver vara stressade storstadsmänniskor med minutschema. Jag vill få recepten på maten som lagas. Jag vill höra när de spelar och sjunger. Programmet skulle bli som ”Big brother” möter ”Benjamin’s” som möter ”Gilmore girls”. Om då kulturministern plötsligt busringer, blir det ett alldeles perfekt avsnitt.

”Jag ser hela tiden tecken på att vi bör befinna oss på 1980-talet”