Emma Gray Munthe: Jag hade varit en annan människa utan tantsnusket

Den senaste veckan har jag tänkt mycket på tantsnusk. Det gör jag i och för sig ofta, men just den här gången för att den bioaktuella hämndfantasin Promising young woman lämnade mig med samma känslor som Sidney Sheldons På andra sidan midnatt gjorde när jag läste den om och om igen som tonåring på 80- och 90-talen. Omtumlad, arg, exalterad.

Det var Jan Myrdal som myntade uttrycket ”tantsnusk”, när han 1983 avfärdade den typen av litteratur som motbjudande. Förutsägbart förstås att någon gjorde det, när det kom till en genre som lästes av främst kvinnor, skrevs av främst kvinnor och innehöll främst kvinnliga huvudpersoner.

Men helt utan att vara ironisk kan jag säga att tantsnusket är den mest uppbyggliga sorts litteratur jag läst i livet. Jag hade varit en annan människa om det inte vore för tantsnusket.

Grottbjörnens folk var mer än det ingående sexet

Ja, visst. Vissa sidor var mer tummade än andra, böckerna slogs absolut upp på vissa sidor om man tappade dem i golvet – och jag hade definitivt inte vetat lika mycket om min kropp om det inte vore för tantsnusket. Men de där böckerna var så mycket mer än de ingående sexskildringarna, och det var annat än Jondalars pulserande jättelem och hans och Aylas björnfällssex som gjorde att jag loopläste Jean M Auels Grottbjörnens folk-serie.

Om ni inte läst den: när den lilla cromagnonflickan Aylas föräldrar dör i en jordbävning uppfostras hon i stället av en grupp neandertalare som hittar henne. Hon växer upp, blir trotsigare. Hon tittar män rakt i ögonen fast kvinnor inte får. Visar dem inte lika mycket respekt som kvinnor förväntas göra. Hon lär sig använda stenslunga fast kvinnor inte får jaga, blir bättre än männen och utvecklar till och med en bättre vapenkonstruktion. Straffet är utfrysning. Våldtäkter. Hon förskjuts från gruppen, men klarar sig själv. Om jag inte minns fel uppfinner hon också en föregångare till bh:n? Kort sagt: Ayla hade många strängar på sin lyra, och det fanns inte en samtida orättvisa som Jean M Auel inte stoppade in i Homo sapiens tidiga historia.

Tantsnusket byggs på en kollektiv kvinnlig vrede

Andra kvinnliga huvudpersoner i tantsnusket byggde imperier, skaffade sig ofattbar makt och mycket pengar, skönhetsopererade sig från fula ankungar till svanar. Ofta med ett enda syfte. Hämnd. De planerade i månader, år, decennier för att hämnas oförrätter och krossa män som försökt krossa dem. Precis som huvupersonen Cassandra i Promising young woman.

I de här böckerna fanns en kollektiv, kvinnlig vrede. Man blev arg, uppviglad, påeldad. Förlöst, faktiskt. Man kände igen sig, trots att man inte alls rörde sig i samma flärdfulla miljöer, utan i korridorerna i en sliten högstadieskola i Älmhult. Och hur mycket kvinnor än rivaliserade och intrigerade mellan pärmarna rymdes en form av systerskap. Man blev underhållen, men man fick också rakare rygg. Blev lite stadigare, lite modigare, lite argare när det behövdes. Promising young woman har ungefär samma effekt.

Jag har bekymrat mig över var dagens tonåringar ska få allt det här ifrån, nu när hemmabokhyllorna är mer välstädade och rensade på snusk – men nu när jag har en dotter som jag ofta ser nya tonårsfilmer med har jag märkt att det är i många av dem som systerskapet, vreden och sexet lever och frodas. Hurra!