Feminas kulturredaktör Emma Gray Munthe om Spice Girls
1:25

Efter reklamen: 6 saker du vill veta om storfilmen House of Gucci

(1:25)

Jag är en av dem som föll för Britney Spears först när hon rakade av sig håret och slog paparazzis med paraply 2007. Samma år kom hennes album Blackout, och jag lyssnade om och om igen. Hon lät arg, som någon som fått nog.

När Harmony Korines underskattade film Spring Breakers kom fem år senare var det som om det vore filmatiseringen av Britney Spears 2007. Hon gick som en röd tråd genom filmen, och även om den låter helt fruktansvärd när man beskriver den i ord är scenen när James Francos gangsterfigur sjunger och spelar Spears ballad Everytime på en vit flygel vid en utomhuspool i solnedgången, omringad av Selena Gomez, Vanessa Hudgens och Ashley Benson som dansar i rosa rånarluvor och stora vapen i händerna, något av det vackraste som överhuvudtaget spelats in på film.

Jag tappade andan och blev rasande när jag såg dokumentären Framing Britney Spears tidigare i år, fick mindre lungor när hon i juni berättade om vad hon fått utstå under förmyndarskapet. Drog ett djupt andetag när hon efter 14 år slapp ur förmyndarskapet i fredags i förra veckan, och började hulkgråta av klippet hon postade på Instagram häromdagen där hon sa att hon var så tacksam över att få ha egna bilnycklar igen, ha ett eget bankkort och åka och köpa ljus när hon vill.

It’s really nice.

”Jag ser hela tiden tecken på att vi bör befinna oss på 1980-talet”

I förra veckan visade SVT en dokumentär i tre delar om Spice Girls, och minst en gång i varje avsnitt grät jag av glädje, ilska eller sorgsenhet över vad de stod för, vad de fick stå ut med och vad de betytt. Men inget av det där fattade eller såg jag när de var stora.

Medias bild var att Spice Girls var ytliga, fejk och kaxiga

Jag bodde utomlands utan tv när deras första singel, Wannabe, kom, och när jag kom hem igen och deras musikvideor rullade varv på varv på ZTV och MTV i bakgrunden var det för sent.

Jag hade redan köpt medias bild, och fortsatte göra det utan att tänka så mycket på saken. De var ytliga, fejk, störiga, kattiga och kunde inte vara sams, hade fel kläder, de var för kaxiga utan att ha täckning för det, de hade hybris, de kunde inte sjunga, de var inga bra förebilder och dumma dom som hade ätstörningar. Och Mel B som så småningom påstod att Eddie Murphy var pappa till hennes barn? Golddigger, helt säkert.

Det var först när jag delade kudde med en 5-åring och blev tårögd av att titta på Wannabe-videon som jag fattade grejen med Spice Girls. Vi tittade på den för att musikvideon till Lego Friends-låten Girlz var så uppenbart Spice Girls-inspirerad, fast i lite plastigare barnvariant. Samma kompakta vän- och systerskap.

Nu är den vän- och systerskapsmentaliteten i princip defaultläge i filmer och serier som riktar sig främst till flickor. Så var det inte när Britney Spears och Spice Girls blev stora, och definitivt inte under deras första decennium i rampljuset.

Emma Gray Munthe: Älskade, hatade filmpappor

Det är mycket som slår en i Spice Girls-dokumentären, men en av de saker som verkligen får en att tappa andan är att se den kompakta väggen av män omkring dem. Som skrev låtar, som var managers, som tog bilder, som skrev och pratade om dem i tidningar och på tv. Som styrde bilden av vad som var ”bra” och hur kvinnor skulle vara och se ut. Och framförallt, vad det var okej att säga och skriva om kvinnor.

Kvinnliga artister var fritt villebråd. Det var få som stod i deras ringhörna, förutom en mängd flickor, unga kvinnor och bögar.

I dag är läget ett annat, och mängden kultur- och nöjesjournalister med andra erfarenheter ger helt andra bilder av vad som är bra och dåligt, vad som är okej att säga och inte. Det är kvinnliga regissörer som ger återupprättelse till sådana som Britney Spears och Spice Girls. Det är de kvinnliga artisterna som själva styr berättelserna om sig själva via sina sociala medier.

It’s really nice.

Mer läsning

Femina