Feminas kulturredaktör Emma Gray Munthe i krönika om filmen Världens vackraste pojke med Björn Andrésen.
1:9

Efter reklamen: 4 saker om skådisarna i Squid game som du kanske inte visste

(1:9)

Härom veckan blev jag oproportionerligt glad när Drew Barrymore instagrammade bilder från en heldag i soffan och ett dokumentärmaraton på sex filmer. Helt oavsett vem det handlat om hade jag blivit glad av att få ta del av vardagen hos någon som uppenbarligen vet att uppskatta livets goda – men man blir ännu gladare när det handlar om någon som tumlats omkring i ett extremt barnkändisskap och kommit ut relativt hel och levande på andra sidan.

De flesta känner till hennes historia: infödd i skådespelarklanen Barrymore gjorde hon sitt första reklamjobb knappt ett år gammal, blev världsberömd som den urgulliga lillasystern i ET som sexåring och meddragen av sin mamma till Studio 54 flera dagar i veckan som kändiselitens lilla maskot. Alkoholist vid 11 års ålder, drogberoende vid 12 och helt uträknad vid 14 efter självmordsförsök och en vända på rehab. När hon kom ut drev hon process och skiljde sig från sina föräldrar.

Det gör ont att tänka på alla barnkändisar som omgetts av omdömeslösa vuxna på samma sätt som hon. Föräldrar som försökt leva genom sina barn, få barnen att lyckas och bli kända, kosta vad det kosta vill. Skrupelfria castingagenter, producenter och regissörer.

Vuxna som vill vara dem, vuxna som sexualiserar dem fast de är barn. Barn som får livslånga problem efter att ha blivit tillsagda att späka sig. Barn som blir vilsna när de inte längre är i rampljuset.

Affischen för Stockholms filmfestival upprör

Björn Andrésen var bara 15 år

Långt ifrån alla klarar sig lika bra som Barrymore verkar ha gjort.

I dag har till exempel Världens vackraste pojke biopremiär, en dokumentär om svenska Björn Andrésen. Han var bara 15 år när han obekvämt poserade i bara kalsongerna, snurrade runt och log framför regissören Luchino Viscontis castingkamera och blev utplockad till rollen som Tadzio i Döden i Venedig (1971).

Klippen från castingen finns med i dokumentären, liksom klipp från en presskonferens kring filmen på filmfestivalen i Cannes. Visconti fick journalisterna att skratta gång på gång, över huvudet på Andrésen som satt bredvid.

”I had every inch of him photographed.”

Skratt.

”Han var till och med vackrare då. Han har åldrats nu.”

Skratt.

”Han är för lång, har för långt hår. Han kanske blir en vacker man, men just nu… Han är i en knepig ålder.”

Skratt.

Klippen är plågsamma att se.

Regissören Luchino Visconti och skådespelaren Björn Andrésen

Luchino Visconti och Björn Andrésen under inspelningen av Döden i Venedig.

Mario Tursi/Triart

I filmen beskriver Andrésen hur åren i rampljuset kändes som en levande mardröm. Han drogs med till klubbar av vuxna män som tyckte om att bli sedda med honom. Tittade för intensivt på honom. Han idoliserades, reste över hela världen, påhejad av sin mormor som ville ha ett känt barnbarn.

Han drack för att dränka, fick piller av vuxna i omgivningen för att han inte skulle bli trött.

Världens vackraste pojke är ett starkt människoporträtt

I dokumentärens början håller dagens Björn Andrésen på att bli vräkt från sin lägenhet. Hans liv har varit fyllt av sorger, och sorgerna har spridits runt honom som ringar på vattnet.

Världens vackraste pojke är ett starkt människoporträtt som gräver djupare än barnkändisskapet, men lämnar många tankar efter sig om just det – och man vill gärna inbilla sig att det han upplevde då inte skulle vara möjligt i dag. Att branschen tar bättre hand om barnstjärnor nu, och att de vuxna omkring dem rent generellt inte kommer undan med lika mycket dåligt omdöme.

Sedan tittar man på de tweens och tonåringar som har många miljoner följare på sina sociala medier och får ont i magen igen. Vem kommer att ta hand om dem när ljuset riktas någonstans? Kommer de att knarka upp alla pengarna? SPARAR DE TILL PENSIONEN?

Därför älskar vi att se filmer om kända människor

Det skulle kännas bättre om någon kunde garantera att bilder från deras mysiga heldagar i soffan med sex dokumentärer i rad kommer att fladdra förbi någonstans om 30 år.

Mer läsning

Femina