”Helvetet utspelar sig på min skärm – är det mina kära jag ser i flödet nästa gång?”

Det började aldrig med slagorden.

Det började med den unga skolflickan full av samvetskval.

Hon hade inte haft på sig sin slöja ordentligt och på grund av det hade pappa fått körförbud. Han hade inte råd att betala boten som var högre än hans månadslön. Flickan som aldrig satt sin fot i världen hade nu fått en stor last på sina axlar. ­

Det var den nyfiken-på-livet-tonårstjejen som just lärt sig dra en perfekt eyeliner tack vare en influencer på Instagram när hon stoppades på gatan. Fördes in i en skåpbil. Ville hon bli släppt måste hon torka bort sin mascara. Annars väntade böter, slag eller fängelse. Hennes val.

”Men jag har inget att ta bort det med?”

”Du har saliv.”

Från stolt till förnedrad gick hon till skolan med utsmetad mascara över hela ansiktet.

Det var den högljudda, frispråkiga kusinen på besök från Europa som gav iväg ett gapskratt när hela restaurangen plötsligt stannade upp. En iskall stämning spred sig, männen tittade åt hennes håll, kvinnorna tittade ner. Visste hon inte att kvinnors skratt var förbjudna?

Det var tårarna hos den sörjande mamman som dunsade ner på det blodröda granatäpplet hon långsamt skalade för sig själv. Vad sörjde hon mest? Sonen som avrättades eller att hon, en så oduglig mor, inte hade haft råd att betala för hans lik på bårhuset för att begrava honom?

Vart tog hans kropp vägen?

Kroppen hon burit i sin, barnet hon närt vid sitt bröst?

Det började aldrig med slagorden. Det började för många decennier sedan. Det kröp in i vattnet som sinade, ner i jorden som sprack av torka, i djuren som tystnade och i de frihetstörstande kropparna som lades på hög i liksäckar.

I ett samhälle där allt kontrolleras utom makten själv. Där straffmetoderna är det enda som får vara kreativt och skräck är den enda konsekventa lagen.

Jag kom till Sverige från Iran, som ensamkommande flicka, kidnappad i en sekt som kallar sig oppositionsrörelse.

Från vilsen, ensam och förkrossad lämnad på perrongen på Göteborgs Centralstation när jag var nyss fyllda fem. Till en flygande karriär på Microsoft, bloggare på Femina, författare på Albert Bonniers förlag och numera poddare av Allt annat än perfekt.

Vägen var aldrig rak.

Men längs vägen har jag kunnat dra på en kajal utan att få böter, uttrycka mina åsikter utan att fängslas och är det något man känner till om mig så är det att jag skrattar högst av alla.

Men längs vägen har jag även burit en skuld på mina axlar. Skuld mot en hel nation. Skulden att ha lämnat de andra kvar. Skulden att för varje år som gått alltmer bristfälligt förvalta det som en gång var mitt språk, min kultur och identitet.

Skulden att just jag fick uppleva frihet, men kanske aldrig får känna mig helt fri ändå, just för den tunga vikten på axlarna.

Om det ändå stannade vid skulden.

Om det inte var traumat som utspelade sig i realtid på skärmen i min hand.

Mardrömmarna om nätterna gör mig till en zombie om dagarna. Vem kan känna frihet när ens nära och kära offrar sina liv för densamma?

Det började aldrig med slagorden. I dag hörs de ändå.

Det började inte på gatorna, utan i kök där den blodröda frukten skalades. I speglar när utsmetade mascaror tvättades bort. Nu skallar törsten efter frihet över hela världen. Iraniern bredvid dig, hon är som jag. Hon bär skulden på sina axlar. Hon går runt som en zombie på grund av det helvete hon möts av på skärmen. Är det hennes nära och kära hon ser i flödet nästa gång?

Vi båda sträcker ut våra händer. Vill du ta våra händer? Hålla dem hårt och stöttande, tills dagen som är snart då vi äntligen ska få visa dig något. Inte det som gick förlorat, utan det som överlevde.

Vi vill ta dig till landet där granatäppelträden växer.