Jag är för tjock för att få försäkring – enligt mitt BMI

Tankarna är på annat håll när jag i hallen öppnar brevet från försäkringsbolaget – men orden på pappret gör att jag stannar mitt i steget. Jag hade faktiskt inte haft en tanke på att jag inte skulle bli godkänd när jag ansökte om att få teckna en sjukdoms- och olycksfallsförsäkring via facket. Nu har jag nekats.

Anledningen? Jag är för tjock.

Eller, nä, så skriver de inte – inte rakt ut i alla fall.

Jag har ”ett förhöjt BMI”. Ett Body mass index på strax över 31 gör att jag inte kan försäkra mig mot olyckor och sjukdomar. Enligt Försäkringsbolagets sätt att räkna har jag en förhöjd risk för hjärt- och kärlsjukdomar.

Att jag inte har några fall av hjärt- och kärlsjukdomar i släkten och att jag tränar 3-4 gånger i veckan spelar ingen roll. Bara relationen mellan min längd och min vikt.

BMI har länge kritiserats för att inte vara ett tillförlitligt sätt att mäta hälsa, men ändå insisterar vården (och i förlängningen tydligen försäkringsbolagen) att använda sig av det. Det klassiska exemplet är att två personer som är 180 cm långa och väger 90 kilo har samma BMI, även om den ena aldrig rör sig och äter chips till middag, medan den andra är elitidrottare. BMI tar ingen hänsyn till fördelning mellan fett och muskler, eller hur fettet är fördelat över kroppen – faktorer som spelar väldigt stor roll för hälsan.

Jag vet allt det här. Det gör jag. Men det spelar ingen roll. Jag har kämpat med ätstörda beteenden på olika sätt sedan tonåren, och ett sånt här brev i brevfacket gör inget annat än att trigga en tsunami av självhat. Det blir ännu ett bevis på att jag inte duger i samhällets ögon, och jag får svårt att slå det ifrån mig – att jag är ”för tjock”.

Utbredd fettfobi bland läkare

Men framförallt blir jag arg. Trött och förbannad på hur samhället hatar människor med fett på kroppen. Nästan alla överviktiga som har sökt vård vet hur vanligt det är att problemen skylls på ens vikt, och hur utbredd fettfobin är i läkarkåren.

En amerikansk studie som gjorts på 4000 läkarstudenter visar att 67 procent av dem tyckte illa om sina överviktiga patienter. Samtidigt visar forskning allt mer att det inte nödvändigtvis finns så stora korrelationer mellan övervikt och ohälsa som man kanske tidigare trott – det handlar mer om midjemått och huruvida fettet sitter runt vitala organ eller inte.

Redan 2006 skrev man en artikel i Läkartidningen om en studie som visar att BMI bör skrotas. 17 år senare räknas jag som oförsäkringsbar av ett mått som få numera tror på eller lägger vikt vid.

Det är dags för vården, och försäkringsbolagen, att hänga med i tiden och moderna studier. För jag är långt ifrån den första, och absolut inte den sista, som drabbas av vårdens förenklade sätt att kategorisera människor efter en siffra på vågen.