"Jag drömmer om vakter som ohygieniskt häller vatten i munnarna på en dansande publik"
Feminas reporter Aino Oxblod har tillbringat sommaren på konserter som är något helt annat än före pandemin.
Vi sitter utportionerade i solstolar och på picknickfiltar framför en låg träscen någonstans mellan Norrköping och Finspång. Julisolen håller på att sjunka ner bakom talltopparna när Markus Krunegård kliver upp på scenen ackompanjerad av två dragspelande män. Längst fram till höger sitter jag i en limegrön brassestol med mugghållare och fäller en lyckotår – den första konserten efter pandemitorkan är äntligen här.
När viruset jag knappt orkar nämna vid namn slog till med full kraft i Sverige i mitten av mars 2020 hade jag precis tillbringat sex veckor i en Melodifestivalen-bubbla. Fullsatta arenor. Glittriga shownummer. Tusentals personer som viftade med ballonger på beställning. Men över en natt förändrades allt, och plötsligt var liveevenemang inget att tänka på.
Allt ställdes in – men nu är live tillbaka
Att allt ställdes in var en nödvändighet, men att behöva stryka konsert efter konsert i kalendern var ändå en sorg. Alla med biljetter till föreställningar, shower, matcher och spelningar kan nog förstå känslan av tomhet. Jag, som lever och andas för live, hade inte längre något att längta till.
Men nu ser jag ljuset i konsertunneln.
Som troget fan av Markus Krunegård blev jag jublande glad över att han vågade boka upp en sommarturné och köpte snabbt biljetter till en rad städer. Jag hade längtat så oerhört efter att få gå på konsert igen att jag var beredd att se vad som helst – att då få se min favoritartist efter 1,5 år av konserttorka var överväldigande. Därför är det kanske inte så konstigt att jag fick torka tårarna (försiktigt för att inte förstöra mitt noggrant lagda smink) framför den där träscenen i juli. Äntligen var jag hemma i en publik igen. När alla ställde sig upp mot slutet av konserten kunde man nästan låtsas som att pandemin aldrig hade inträffat.
Konserter är inte vad det har varit
Så när det några veckor senare var dags för en konsert med helt stående publik kunde jag inte låta bli att le hela tågresan till Karlstad. På marken framför utomhusscenen på Nöjesfabriken har det med jämnt avstånd tejpats upp långa rader av vit tejp, där publiken instrueras att stå med en meters avstånd mellan sällskapen. Med pre-pandemi-glasögon på kan det kännas stelt och konstigt, men under konserten kunde jag svära på att jag var gladare än jag varit sedan jag hörde ordet ”covid-19” för första gången.
Än har vi inte riktigt nått ända fram, dit jag längtar som allra mest. Svettiga hav med kroppar tryckta mot kravallstaket och varandra. Trötta vakter som ohygienskt får hälla vatten i munnarna på en dansande publik. Fullsatta stadiumarenor som släcks ner sekunderna innan en världsstjärna gör entré. Det är en bit kvar dit. Men fram tills dess kommer jag vara tacksam för varje konsert jag får njuta av, även om det är i en limegrön brassestol med mugghållare.
