Malin Collin: Den positiva hjärntvätten har påbörjats

Nej, det är (tyvärr) inte verkligheten jag beskriver.

Den senaste veckan har landet bubblat av den nya svenska tv-serien ”Young royals” – en storsatsning på Netflix som egentligen har målgruppen ungdomar.

Det hindrade inte mig från att klämma de sex avsnitten på ungefär samma sätt som fransmännen matar gäss.

Det som stannar kvar är inte ungdomarnas besvär att smuggla in alkohol till skolans fest, utan något betydligt större – effekten som uppstår när regissör och manusförfattare skapar en värld där landets kronprins upplever en hejdlös förälskelse i en annan kille. Och utan att kommentera något alls spelas skolans tveklöst populäraste tjej med Joakim von Anka-förmögenhet och ett tjusigt efternamn av Nikita Uggla – som är svart.

”Nu har woke-kulturen har gått för långt”, gissar jag att vissa konservativa muttrar.

Men jag ser det som att vi just nu befinner oss i en hejdlöst spännande parentes i tiden där vi måste chockstarta om verkligheten genom film och tv.

Varför då?

För sex år sedan drabbades Oscarsgalan av enorm kritik i USA då alla skådespelarna i de stora kategorierna var vita för andra året i rad. Hashtaggen #OscarsSoWhite tog form och flera stora svarta Hollywoodstjärnor bojkottade galan.

Så kom Black lives matter-rörelsen förra året efter polismordet på George Floyd. Ursinnet och förtvivlan blev smärtsamt tydligt och nu insåg många inom showbiz att tiden är inne för att våga rollbesätta på ett annat sätt.

Det borde männen i maktposition i Hollywood kommit på långt tidigare, men nu är det som det är.

För om man är en svart skådespelare, har rollerna också varit extremt begränsade. Man blir tjänare eller slav i stället för en hel människa – något som skådespelaren Thandie Newton pratade om häromåret.

”Downton Abbey” har tidigare fått kritik då hela deras uppställning av skådespelare är vita, men det förklarades med att det inte blir historiskt korrekt att göra på ett annat sätt.

Det är visserligen sant.

Tur då att man 2021 gör precis som man vill med historien när den hamnar på tv.

Herregud, det är ju inte journalistiska dokumentärer som görs direkt.

I början av året blev kostymdramat ”Bridgerton” en enorm hit på Netflix – en av de mest sedda tv-serierna någonsin.

Alla vi som älskar Jane Austen och kanske främst ”Stolthet och fördom” kastade oss över Londons lyxkvarter år 1813. När den näpna brittiska rosen Daphne ska presenteras för drottning Charlotte i första avsnittet, satte folk i halsen.

Drottningen är svart.

Mr Darcy-karaktären Simon är en förmögen, lite depressiv hertig.

Han bär i en scen en vit, blöt och genomskinlig skjorta och har tydlig anknytningsproblematik.

Han är Mr Darcy och Mr Darcy är svart.

Likaså hans mäktiga gudmor.

Vilket reningsbad!

För det händer något i mig när en svart person får makt – det blir väldigt snabbt självklart. Det är som att vi behöver en hjärtstartare riktad mot hjärnan för att koppla om de omedvetet rasistiska trådarna därinne.

Som vit priviligerad kvinna i yngre medelåldern har jag inget tolkningsföreträde, men jag misstänker att de känslor av makt jag kände när ”Buffy the vampire slayer” var en tjej i slutet av 1990-talet påminner om det. När actionserien ”24” några år senare valde att placera en kvinna som president i USA, prövade jag förbluffat artighetsfrasen ”Madam president” för mig själv. Att se en kvinna helt självklart i en ovanlig position stärker faktiskt alla kvinnor.

Samtidigt finns kritik. Det är fortfarande klassiskt kritvita berättelser som nu rollbesätts med svarta skådespelare.

Men den positiva hjärntvätten har påbörjats.

Nu har vi bara en sak kvar att göra: se till att kungahuset har en modern och empatisk plan om en tronföljare på sikt är gay.

För kronprinsen i ”Young royals” öde är inte värdigt 2021.