Malin Collin: Mindre buskis och mer passionerad realism

Vackra kläder, magisk storstad och älskvärda karaktärer. Det var det som byggde den amerikanska tv-serien ”Sex & the city” för 20 år sedan. Att den handlade om sex var mest lockelsen in i de fyra väninnornas värld, för även om serien skildrade både sex och sexprat, var det deras liv man återvände för.

När man nu försöker göra en sexserie i Sverige, blir det direkt buskis.

Tv-serien ”Lust” hade premiär i veckan och är på många sätt en fin idé med skickliga skådespelare i huvudrollerna. Att medelålders kvinnor får prata om sex i en påkostad HBO Max-serie är härligt bara det. Serien skildrar tre kvinnor i 40-årsåldern och en kvinna med extra skinn på näsan runt 50. Ungefär samma upplägg som just ”Sex & the city”. Men i stället för att fördjupa karaktärerna och låta mörker och sorg få ta riktig plats, är man så ivrig att göra komedi att man nästan undrar var det där trumljudet som brukade följa skämt förr i tiden har tagit vägen. Kvinnorna blir karikatyrer som gör orealistiska val bara för att få känna lite åtrå. Men framför allt framställs de i grunden som hopplöst handfallna, som att sex är något som bara den unga tonårsgenerationen sysslar med.

Det är något som inte stämmer.

”Sex & the city” handlade om 60-talister som tog för sig i New York City.

”Lust” handlar om 70-talister.

Varför framställs de då som att de föddes 1928 och är uppvuxna med tédans på Hasselbacken om lördagseftermiddagarna som största utsvävning? 70-talisterna har ju inte tuktats i kyrkan, påverkats av 50-talets hemmafrunorm eller ens burit klänning om de inte ville under sin barndom på 80-talet. Deras mammor var ju i sin tur unga under 1968-rörelsen. Varför vill man då framställa dem som sexuella analfabeter?

Ingen generation har mindre sex än de som är unga just nu. De röker och dricker mindre än tidigare generationer också. Så säger i alla fall flera undersökningar de senaste åren. I stället sticker den unga generationen ut som extremt politiskt korrekt. De kämpar för klimatet och navigerar i samhället som att allt är minerad mark. I Lust är det en tonårsson som slänger sig med uttryck som pansexualitet och genderfluid och föräldrarna försöker hänga med. Pappan, spelad av Johan Widerberg, har fått en så korrekt mansroll att hans sexualitet är obefintlig. I kontrast till den unga generationen borde 70-talisterna framstå som slampor, men i stället är de tantiga och pryda.

När man då tänker att medelålderskvinnorna i huvudrollerna var ungdomar på 90-talet då allt var frisinnat, #metoo inte ens påtänkt och sociala medier ännu inte uppfunnet, blir det ännu märkligare. Mer realistiskt hade varit om den yngre generationen var sexuellt hämmad och föräldrarna de gränslöst utsvävande. Tack och lov blir de också mer gränslöst ju längre in i serien man kommer.

Varför vill kvinnorna inte ligga med dem?

Den gulliga huvudpersonen Annette (Sofia Helin) jobbar på den fiktiva Hälsomyndigheten där hon utreder sambandet mellan medelålderskvinnors obefintliga sexliv och de eskalerande sjukskrivningstalen i samhället. När kollegorna ska försöka hitta lösningar på problemet genom att subventionera dildos med samma upplägg som ROT-avdraget, avbryter hon plötsligt och menar att fokus inte borde ligga på kvinnorna utan på männen. Varför vill inte kvinnorna ligga med dem? Det är ju männen som i så fall borde förändras.

Och där någonstans finns väl poängen. Männen i tv-serien Lust är en hopplös skara mesproppar med en svindyr ljudanläggning i källaren där de sitter och lyssna på ”bra ljud”. Eller så är de så rädda för övertramp att det inte ens vågar validera sin fru och visa att de tycker att hon är attraktiv.

Det är väl bara när man är runt 20 som man orkar man bli ihop med någon tanig kille utan testosteron men med mängder av självgoda och korrekta åsikter som han på ett översittarvis kan mala på om i timmar över billigt rödvin? När man kommer till medelåldern vill man bara bli riktigt sedd av någon, allra helst sin egen partner. Och man vill att han uttrycker det med passion.

Jag har sedan tonåren alltid haft en fiktiv filmscen som måttstock. Den går ut på att man promenerar med en partner en sommarkväll i stan. Det är neonljus som blinkar, svarta taxibilar som far fram i rosa skymning och allt doftar syren och avgaser. Så vänder han sig mot mig, tar båda händerna om mitt ansikte och kysser mig mot en husvägg. Bara sådär.

Vill vi inte alla det? I alla fall någon gång mellan alla hämtningar, lämningar, matkassar och missade tvättider.

Det är varken buskis eller ens för mycket begärt. Däremot skulle det potentiellt kunna rädda både äktenskap och folkhälsa.

Så det tipset skickar jag vidare till alla män i tv-serien Lust liksom alla män med en medelålders partner i den verkliga världen.

Så blev Sex & the city-fortsättningen And just like that precis förnyad till en andra säsong. Det är precis det jag hoppas händer med Lust, för då kommer de här fyra kvinnorna som jag ändå till slut börjar tycka om att få tid och utrymme att lämna karikatyrerna bakom sig och bli riktiga medelålderskvinnor med både sexlust och sorger.

Och det behöver vi allihop mer av.