Malin Roos: Vad vet SVT om Soran som vi andra inte vet?

Det kanske mest skavande i tv-dokumentären Persona non grata – Soran Ismail är scenen (ja, detta är riggad dramaturgi) då huvudpersonen sitter med sina komikerkompisar och lägger upp strategierna för standup-föreställningen som ska bli hans comeback.
Soran Ismail bemöter de allvarliga anklagelser som riktades mot honom under metoo-hösten med att han ”betett sig illa” och inte ”hanterat det så bra” - men här vet vännerna på råd, idéerna sprutar:
– Gör en timeline på post it-lappar, säger Måns.
– Ja! Skriv ned, manar Özz.

Anklagelser!

Misär!

Krigsskådeplats!

Entusiasmen stegras, kreativiteten flödar, post it-lapparna flyger.
Det är lite som den där Yrrol-sketchen när Susanne Reuter, Ulla Skoog och Johan Ulveson skenar iväg när de ska spåna födelsedagspresent till direktören.
Med en väsentlig skillnad.
Här sitter man och gör comedy av flera kvinnors våldtäktsanklagelser mot en av landets tidigare mest hyllade komiker.
Och SVT sänder spektaklet, igen.

Förra numret av Femina hade en stor intervju med komikerna och podd-kollegorna Mia Skäringer och Anna Mannheimer som krasst konstaterade att metoo var över, baserat på de kända män som sågs skina i rampljuset på bästa sändningstid.

"Ola sitter på Slottet och Frank och Ulf får en dokumentär. Nu ska det lipas och vi ska sitta och tycka synd om och skratta åt det. Jaha, nu var metoo över, sådär då var vi klara med det", sa Mia Skäringer.

Sedan magasinet landade i butikshyllorna för en månad sedan har vi kunnat bevittna två väl regisserade föreställningar från två brottsanklagade män under public service-flagg.

Tidigare Justitiekanslern Göran Lambertz, som häktades på sannolika skäl misstänkt för en våldtäkt mot en kvinnlig student - och som både hann håna och namnge målsäganden under sin direktsända presskonferens då han friades (men kvinnan stod fast vid sin anmälan).

Och Soran Ismail, som i motljus får snacka sig tillbaka in i värmen.

Public Service har ett otroligt tufft uppdrag. Samtidigt som SVT och SR ska vara folkliga som få och smala som ingen annan, ska man mitt i allt och ständigt behöva (be)visa att man banne mig är oberoende.

Kanske är det denna iver över att visa att man VÅGAR TA I SVÅRA ÄMNEN som gör att man faktiskt missar det journalistiska uppdraget.

Att få fram båda sidor.

Jo, kvinnorna i Soran-dokumentären hade fått frågan om att medverka uppges det i eftertexterna, men varför skulle de vilja vara med i en tv-produktion i två delar om mannen de polisanmält för våldtäkt?

Kanske vet SVT mer om de här utredningarna eller om kvinnorna som stod bakom anmälningarna än vi andra vet, men så länge man inte klarar att visa det, är det blott en sanning som får råda.

Juridiskt har Soran Ismail inte begått några sexualbrott, det är faktum.

Men faktum är också att förundersökningar vid sexualbrott mot kvinnor rutinmässigt läggs ned och att få misstänkta och polisanmälda våldtäkter leder till fällande dom.

Återigen kokas alla frågor om rätt och fel, skyldig eller ej, ned till en vämjelig soppa om DEN SEXUELLA BEKRÄFTELSEN.

Ständigt denna sexuella bekräftelse från män som förklaring och bortförklaring.

Är det inte Hålet i hjärtat så är det Anden och Köttet som köper sex av prostituerade, kladdar (inte tafsar!) och missar samtyckeslagen.

Att Soran Ismail oinlindat i dokumentären uttrycker att han bara "vill ha roligt och knulla" och berättar att han har haft sex med jättemånga människor, att han har kallat en kvinna för hora och tömt sin säd i håret på en annan, är begripligt.

Det är inga brott.

Men hur kan SVT göra bedömningen att en känd komikers helt privata sexuella preferenser är av allmänintresse?

Samtidigt som den andra sanningen, det vill säga kvinnornas, framför våra ögon förvandlas till stoff att flabba åt i en standup-akt.