Malin Wollin: Jag är orädd på utsidan men orolig på insidan
I en bar i centrum sitter min allra käraste vän och jag. Jag har svart långklänning, hon har scarf. Hon är en sådan, min vän, som kan ha scarf. Vi andra, vi som lever i världen granne med hennes, vi vet att om vi klär oss i scarf så kommer människor tro att vi undrar om de vill ha kaffe eller te, vi kan inte det. Ha scarf.
Medan timmarna går, inte så många, det är torsdag, så dricker vi drinkar med färska hallon och krossad is, äter smårätter och ostar. Den italienska kocken kommer ut och berättar om snabbmaten han har gjort i mindre skala och som ligger i en vacker blå skål framför oss. Det är friterade brödbollar och den äldre generationen i Neapel brukar köpa stora friterade brödbollar från foodtrucks, öppna dem och fylla med potatiskroketter.
När klockan är 21 kör min bästa buss sin sista tur och vi går genom stan, min scarf och jag.
Härlig på utsidan men försiktig på insidan
Från livet på andra sidan gatan svävar en ung man med dimmig blick mot oss, snabbmatspåse i hand och choklad i munnen, han far över de två filerna och landar i busskuren.
Nu vill min vän att jag ska låta hennes man skjutsa hem mig, jag ska inte åka buss med den suspekta mannen.
Jag skrattar ett sorgfritt haha, så orädd och härlig på utsidan men försiktigt försiktig på insidan. Tänk om min vän är en kvinna med scarf och intuition: tänk om det är i dag jag blir en rubrik.
Vi står tysta och funderar och tittar med snedögat åt hans håll. Bara två vardagsdetektiver med för litet göra men kanske aningen för mycket true crime på hjärnan.
Nu kommer det en pojke. Pojken är kanske nio kanske tio kanske elva. Han är absolut inte tolv.
Han har shorts, kanske är han på väg hem från träningen?
Han har shorts, hon har scarf, jag var nyss kvinna i fara, men nu finns det ett barn, han är bara ett litet barn!
Nu skiftar allt.
Nu måste jag ju ta den här bussen, viskar jag i min väns öra.
Minuterna går, människor i staden cyklar förbi med sina duktiga lysen, inte bryr de sig om dem som ska kliva på en buss, de vet inget om stollepellen, barnet, shortsen i kalla kvällen, dramatiken som två kvinnor bygger upp som om de aldrig varit utomhus förut.
Mycket händer i världen när man inte är där
En buss passerar och bakom den kommer min buss. Nu gäller det.
Bussen stannar, sänker sig ner och öppnar sitt trygga gap.
Ingen kliver ombord. Varken farlig man eller litet barn.
Jag kysser min vän på kinden och hoppar in.
Min vän vinkar i mörkret och blir till en rygg som försvinner runt ett hörn.
*
Det krävs en by
En by att fostra ett barn
En by och en kvinna på en buss
Som far iväg
Och lämnar barnet kvar
*
Följande dag skriver jag till min vän Jag tyckte att han såg rädd ut!
Hon svarar: Nej, nu överdriver du.
Och det gör jag.
Men ändå.
Lille gossen, smala armar, smala ben.
Överallt övergivna gossar i busskurers sken.
Det är så mycket som händer i världen när jag inte är där.
Tanken svindlar.
Jag bär min oro som en accessoar.
