Krönika Malin Wollin.
Nya podden Filtrerat – med Sofia Ståhl och Elin Sjödén
0:58

Efter reklamen: Nya podden Filtrerat – med Sofia Ståhl och Elin Sjödén

(0:58)

Slå på ljud

Att inte få somna är en tortyrmetod och att få falla i sömn är himmelriket. Så ligger det inte till med någon annan tortyrmetod jag känner till. Det är till ­exempel väldigt sällan jag tänker att det är så skönt att ingen slår mig hårt mot mina nakna fotsulor eller klipper av mig fingrar.

Den tredje sprutan fick jag en vaccinvänlig onsdag efter att ha stått på siffror i plastfickor på golvet. På kvällen uppstod smärta i armen. Jag förbannade inte ­vetenskapen som sådan, mer min otur att födas under en svag stjärna en vek natt i december. Får jag bottensatsen varje gång? Ond arm för tredje gången, har ingen annan ont eller är de bara tysta, jag menar värdiga?

Malin Collin: De manliga förebilderna blev plötsligt två våldsutsatta komiker

En femma på smärtskalan för andra är en åtta för mig och det är inget jag är stolt över. Jag skryter inte på fester om att jag är rädd att jag ska dö för ingenting. Jag drömmer om en karaktär som är stoisk och stark men när det gör ont på min kropp så faller jag ut med armarna och flämtar ”Jag visste att det skulle sluta så här!”

Kvinna som sitter på säng och kollar ut igenom fönster.

Kvinna som kollar på soluppgång genom fönstret.

Ken stocker/Shutterstock

Efter en nästintill sömnlös natt vaknar jag med en oslipad kniv genom högra skulderbladet, bildligt och känslomässigt. Smärtan strålar ut med kniven som epicentrum och i innerögat kommer det nästan gråt. För jag är en sådan som gråter när hon har ont.

Följande natt lägger jag mig smord i värksalva som min syster köpt utomlands, gissningsvis förbjuden i Sverige men i Spanien står den mellan halstabletter och lypsyl, varsågod. På tuben en bild av en oxe, kanske för att illustrera att man blir stark som en oxe igen, men kanske också för att de aktiva ingredienserna kan ta död på en oxe.

Jag tar två smärtstillande och lånar en elektrisk värmedyna, men elhålen är på Joachims sida av sängen och när jag säger till Joachim att jag tar hans sida ser han först ut som att jag bett honom sova med huvudet före i toalettstolen. Något hejdar honom. Kanske inser han det jag förstår när jag ett par timmar senare vaknar och tänker att Joachim svävar i luften utanför min sida av sängen: att mänskligheten är så fånig med sina sidor.

Man har sin plats

I över tjugo år har vi delat säng, jag alltid till vänster, han på remsan som blir över. När jag vrider min pinade nacke åt höger och ser Joachims silhuett i den grå tretimmen så är det som att se honom i ett nytt ljus. Han är en annan person ­eftersom han inte hör hemma.

Vad är det med människan och hennes inneboende behov att använda samma plats tills det blir en människoformad hålighet, åh min grop, formad efter mig? Min stol, min sida, min privata del av hemmet, min bit av världen som doftar som jag.

Om en fågel återvänder till ett träd så är jag säker på att hon sätter sig på en gren, vilken som, men om någon tar din plats vid köksbordet så står du kvar och väntar på att skämtet ska vara klart.

Emma Gray Munthe: Hela Oscars-galan hamnade i skuggan av Will Smith

Människor har samma plats i sängen, vid köksbordet, i soffan.

Jag vet inte om det är sött eller stört eller både och.

Men nacken känns bättre.

Jag återvänder till min sida i livet.