Malin Wollin: Jag hade bara ögon för det äldre kärleksparet
Det var när vi precis hade klivit in genom entrén på konstmuseet Louisiana som vi fick syn på dem.
Paret var i åttioårsåldern, hade färgglada konstnärliga kläder i naturmaterial, gick nära varandra och betraktade en stor skulptur i mitten av rummet.
Och de höll hand.
Om du har varit på Louisiana så vet du att det finns mycket att titta på, så mycket faktiskt att man inte hinner allting på en dag, ändå hade vi nästan bara ögon för paret som älskade varandra som en installation.
Vi var i sammanhanget unga, hade våra finaste kläder och trenchcoats och mycket smink, men paret, de strålade. Vi hade inget att sätta emot.
”Titta där är de!” viskade vi hänfört till varandra. Någon kan ha tagit en bild.
Och som vi stod där och såg lång kärlek förkroppsligad så lade de armarna om varandra.
Hålla handen kan man göra i den åldern eftersom man är rädd att falla, göra sig olycklig på alla sina lårbenshalsar och aldrig komma upp igen. Men att lägga armarna om varandra, att omfamna varandras ryggar, det är att vilja hålla om sin älskade bara för hållandets skull.
Vi dånade, vi dog. Vi såg snett på våra egna förhållanden. Varför lägger han inte armen om mig som farbrorn i Danmark, varför bär jag inte färggranna byxor och stora skjortor?
Det äldre paret fascinerade
För varje år jag är i en relation så intensifieras min fascination inför andras förhållanden. Hur har de det? Har de roligt ihop? Grälar de om småsaker, skriker de på varandra och smäller i dörrar? Säger de förlåt efteråt?
Jag vet att man inte kan se på ett par hur de har det när ingen annan är med, men jag kan komma på mig själv med att titta på människor i smyg och undra om de verkligen kan ha ens det minsta av problem. Allting ser ju så bra ut!
Jag har bara frågor och min viktigaste är denna: Är andra par lyckligare för att de har det bättre än andra, älskar varandra hårdare, har mer sex, eller är de lyckligare för att de nöjer sig med mindre?
Och är det i så fall fel eller rätt, detta att inte ha så höga förväntningar på livet och relationerna?
Jag tänker på paret på museet ibland. Jag önskar att jag hade vågat gå fram till dem så att jag kunde frågat hur länge de levt tillsammans.
De kanske träffades 1964 på en dansk folkhögskola. Hon kanske hade tappat sin mössa och han hade kanske plockat upp den och sedan var det kört.
Eller så hade de lämnat sina partners sedan sextio år, de kanske var på rymmen från sina hem, de kanske hade träffats på en PRO-fika för två månader sedan.
Jag kanske inte måste veta allt, jag kanske gör bäst i att fantisera eftersom det alltid slutar lyckligt i fantasierna.
När jag kom hem från Danmark så la jag inte armen om Joachim.
Men det är lugnt, i fantasin har jag fyrtio år på mig.
