Malin Wollin: "Jag kan inte låta bli att undra vad som hände med magin"

Livet blir sällan som man tänkt sig. Många gånger blir det för all del större och rikare än vad man vågat hoppas på, men ibland kan jag inte låta bli att undra vad som hände med magin.

Som den i Richard Scarrys värld. Richard Scarry föddes 1919 och började på femtiotalet bygga upp en fantastisk värld om hur livet ser ut. Glada djur som åker runt i bilar av äpplen och majskolvar. Livet i de röriga städerna var enkelt och lyckligt. Familjen Katt och familjen ­Kanin levde i samexistens och när för många resenärer klev på charterplanet så att det sprack så löste flygbolaget det med en hjälpsam boaorm som slingrade sig runt flygplanskroppen så att de kunde lyfta. Söta små hus i genomskärning, där står en kanin vid handfatet och borstar tänderna och på gatan utanför är samhället i full fart, grisar som kör brandbil och en grizzlybjörn agerar trafikpolis.

Min absoluta favorit var Scarrys Runt omkring i världen. På sista uppslaget berättades om kängurun som arbetade som barnsköterska med nyfödda på ett sjukhus i Sydney. När hon hade gett alla söta kängurubebisar flaskan så gick hon och hämtade det finaste hon hade: sin egen bebis som hon satte sig med i en gungstol och matade.

Livet byter riktning

En lång stund var mitt drömjobb således att vara en nyförlöst känguru på ett BB i ­Australien.

Sedan blir man stor och vuxen och tar ­CSN-lån för att studera något rimligt, javisst.

Men Richard Scarrys värld kommer jag inte ifrån.

Och jag och min syster kan inte riktigt acceptera att livet inte blev lika mysigt som i rävens håla eller kaninens kök.

Jag brukar skicka bilder från Instagram hennes väg, bilder som föreställer tecknade djur som ligger nerbäddade i sängar med en rykande kopp te och en bok och utanför river hösten och på nattduksbordet står ett ensamt ljus och gör hela rummet varmt och gyllene.

Jag säger inte att jag trodde att det var så livet skulle bli men jag inser att hoppet aldrig riktigt övergav mig.

Och nu är det jul igen. Och julen är tiden då alla rävar och kaniner och möss gör iordning i sina rum och boningar. De backar in i sitt ändlösa mys, och vi i den kalla riktiga världen som mest är stekos och döda krukväxter, vi tror att vi kan släpa in ett utomhusträd och tända lite ljus och så ska det räcka.

Det kommer aldrig vara nog, vi kommer inte nå fram.

Och kanske är det inte meningen. Djurens animerade värld är en utopi som vi ska sträva mot, inget mer.

Kaninen sippar på sitt te.

Snön faller utanför ett runt fönster.