Malin Wollin: Ibland måste även pappor anpassa sig
Låt världen och alla andra veta: Min syster ska gifta sig!
Jag har bara ett syskon och precis som jag så har hon levt livet älskad men ogift. Vi är fyrtiofyra och fyrtio och nu börjar det röra på sig!
Men vi börjar i rätt ände, den mest centrala: frågan om klänning.
Mamma har hittat en tygaffär med stort utbud två och en halv timme snett söderut. Vi ska åka på lördagen och på onsdagen säger mamma att vi blir fyra i bilen.
”Ska pappa med?” säger jag och blir nervös i förväg.
Det här är vad pappa vill åka på för slags utflykter:
Titta på båtar, inspektera hamnar, köpa brödkakor, fisk eller sill i finburk. Slut på saker som pappa tycker är roligt att pyssla med.
Men det blir väl trevligt, bara vi fyra i en bil i inte alltför många mil.
Pappa har blivit tillsagd i förväg
Så besynnerlig den är, känslan när man umgås med sin ursprungsfamilj. Jag är så van vid att vara överhuvudet ansvarig för fem underhuvuden, och nu sitter jag i baksätet och tycker att pappa ligger för nära bilen framför, har för hög volym och nu spelar de Ålefeskarns vals i Ring så spelar vi.
Pappa har blivit tillsagd i förväg. På skarpen har han det.
Han har att välja på två saker:
1. Följa med och vara glad.
2. Stanna hemma.
”Inte ett ord om Är ni klara snart?” har mamma bannat honom.
Vi öppnar bildörren mot ett blåsigt Kristanstad och hastar in i en ombyggd lada fylld med mjuka rullar och knappar på rör, åh!
Tid förflyter i tygaffären och pappa lyder. Men en kropp kan inte ljuga. Först går han ut och ”tar luft” sen kommer han in eftersom det ”blöuste söu föerjöurdat.”
Det kryper i pappas ben och armar och upp över ryggen, jag läser honom som en ljudbok, det låter som en tatueringsnål när pappas längtan bränner så att det vibrerar över de nordskånska vidderna.
Det ligger ett skjutfält en bit bort, kupade dyner med skydd från vind och viskos. Där vill han lägga sig, dold från världen.
Han vet att han inte får fråga, han skulle inte våga.
Det där om hur lång tid det är kvar, jamen bara på ett ungefär, men han aktar sig för att orsaka besvär.
Jag förbarmar mig.
”Nu är det inte långt kvar”, säger jag.
Hur hans ansikte liksom öppnar sig, han vänder det mot ljuset som kommer i slutet av en tunnel av jersey.
”Är det inte det!” säger han på tacksamhetens utandning.
När vi far hemåt så vill han köra ner till havet. Vi kommer till en gräsig väg som är en åker och ett stopp. Pappa blickar över en bit Skåne, anar vattnet i horisonten och gör en laglig u-sväng framför en brevlåda.
Det blev ingen båt i dag.
Men i bakluckan ligger fyra meter tyll och viskos i cremevitt.
