Malin Collin: Sverige blev under några dagar världens mest avskydda land

– Det är mat, ropar min kompis mamma nerifrån köket.

Det är 1989 och doften från flygande jakob ringlar sig uppför furutrappan och in i flickrummet.

Jag sitter på min kompis Ikeasäng med sänghimmel med penna och papper. Vi försöker ta ut texten till Alice Cooper ”Poison” och trycker paus på kassettbandspelaren efter varje fras. På pappret har jag just skrivit ”Your pojson ranning tru maj vejns”. Snart kan vi hela låten och kan uppträda med den på fredagens roliga timme i skolan.

– Jag springer ner och äter, jag kommer strax, säger min kompis.

Jag andas ut. För om jag var något, så var jag ett kräset barn. Och blygt. Stresspåslaget var enormt bara av tanken på att sätta mig runt ett middagsbord och konversera med äldre syskon och föräldrar samtidigt som jag skulle behöva peta runt bland oförklarlig frukt i mat.

Nu hann jag i stället transkribera hela andra versen innan min kompis var tillbaka på rummet. Jag visste ju att jag skulle hem om en halvtimme och då skulle vi äta de där alldeles underbara bakade potatisarna med olika fyllningar som jag älskade så.

När jag blev vuxen och sociala medier blev en del av livet har det där scenariot diskuterats många gånger. Svenskar skrattar och skakar på huvudet åt hur märkliga deras uppväxter var och hur det verkar har varit en nationell självklarhet att barn väntar på rummet när kompisens familj ska äta. Det var inte så överallt. Hemma hos oss brukade även vännerna få mat. Men diskussionen kring vår svenska brist på gästfrihet har förts med ett snett leende av igenkänning.

Men i veckan hände något nytt.

Plötsligt pratade hela Twitter om Sverige och nu var tweetsen skrivna på engelska. Någon person i omvärlden hade lagt ut en skärmdump från diskussionsforumet Reddit där svenskarnas middagssnålhet mot barnens kompisar skapade ramaskri. Så var diskussionen i gång, men den här gången var det med omvärldens glasögon som Sverige analyserades. Konsensus rådde omedelbart. Svenskarna är spritt språngande galna, snåla och elaka som inte bjuder in oväntade gäster att bryta bröd i tid och otid. Det uppstod en global häpnad och folk skrev att deras syn på Sverige för all framtid är förstörd. Sedan dök det upp en del svenskar som försökte förklara. I Sverige köper vi ofta precis så mycket middag som behövs för att alla ska bli lagom mätta. Är man fyra personer i ett hushåll, ja då blir det sådana där laxportioner från frysdisken – en för varje person. Hur ska man då kunna bjuda in en femte? Omvärlden blev ännu argare och menade att då delar man väl på den laxen som finns och fyller på med lite ris eller potatis. Det viktiga är att alla får äta. Någon invände med att säga att i Sverige har man kanske inte så mycket extra ris eller potatis heller. Ska man då behöva köra till en mataffär flera mil bort för att komplettera handlingen bara för att ens unge släpade hem en kompis? Det föll inte heller i god jord.

Då dök det svenska perspektivet gällande att inte lägga sig i andras liv och planering upp. Man förklarade att i Sverige har det besökande barnets familj säkert planerat för sin familjs middag där de räknar med att barnet inte ätit sig mätt på snabbmakaroner och falukorv hos någon annan. Där började jag inse att absolut ingen på jordklotet kommer att förstå den märkliga svenska kulturen.

Sedan försökte någon förklara svenskarnas kultur genom att gå tillbaka till 1700-talet och påvisa att vi aldrig vill stå i skuld till någon. Detta skulle hänga ihop med fattigsverige, storbönder och stolthet. Därför vill man inte bli bjuden på något hemma hos någon annan för då ska man gå runt med svensk ångest fram till skulden är löst. Om mitt barn äter spagetti hos en kompis familj måste jag ligga sömnlös fram tills just den kompisen fått prinskorv i vårt hushåll. Efter det kan man få andas ut en smula och sedan är det dags för sömnlöshet och vargtimme igen.

Efter något dygn där Sverige fick en egen hashtag – #swedengate – fortsatte hatet mot Svea rike. Nu lyftes vår tidigare genanta benämning av bakverket chokladboll. Jag tänker inte ens skriva det här eftersom det hör den koloniala och oupplysta forntiden till. Men så är det inte för alla. Vi vet allihop att en del svenskar sätter sin heder i att få kalla chokladbollar för något rasistiskt eftersom ”det alltid har hetat så”. (Konstigt nog brinner de aldrig lika mycket för att kalla byxor för hosor eller återta politiska partinamn som hattar och mössor.) Nu blev debatten uppeldad. Svenskbilden landade i ett iskallt folk som aldrig skulle tilltala en främling och inte ens bjuda en gäst i huset på ett rasistiskt bakverk för de rasistiska bakverken mumsar man själv på när gästen sitter inlåst på rummet.

”I över 100 år har Sverige framstått som ett så bra ställe att bo på och nu raserades allt”, som någon engelskspråkig uppgivet skrev.

Hur reagerade svenskarna då?

Många blev irriterade av att inte kunna göra vår kultur begriplig. Vi gick från en respekterad nation till Tredje riket som svälter ut våra barn inom loppet av något dygn.

”Omvärlden gapade av chock”

Och just här uppstod något spännande. I hela mitt liv har vi svenskar alltid haft ett otroligt självförtroende. Vi är bäst i klassen helt enkelt. När vi nu fick se hur omvärlden gapade av chock över vår avskyvärda kultur uppstod en krock. Det är ju alla andra länders kulturer som är konstiga. Slappa sydeuropéer, knäppa amerikaner med obegripliga vapenlagar och omodern syn på abortfrågan, bullriga araber med dignande bufféer så fort familj och vänner ses fast det varken är jul eller midsommar, överdrivet artiga britter med vidriga heltäckningsmattor i badrummen och så vidare. Hur kan vi, som alltid har rätt, missuppfattas så djupt?

Sverige blev under några dagar världens mest avskydda land och då har vi inte ens funderat på att invadera Norge.

Jag tänkte först att det inte var en slump att detta sker just nu. Vi befinner oss i en knackig ansökningsprocess till Nato. Ryssland har tidigare hotat med konsekvenser. En av dessa konsekvenser är påverkanskampanjer och desinformation. Det hade inte varit otänkbart om det makalösa drevet mot Sverige gick att härleda till ryska trollfabriker. Det kom så lägligt att vi svenskar får hela världen mot oss för att någon unge inte blev bjuden på pytt i panna i ett svenskt radhusområde en gång.

Men så gick Myndigheten för psykologiskt försvar ut och och dementerade. Det var inga troll – det var riktiga människor som avskydde oss.

Det finns svenskar som ser ner på andra kulturer men upplever att vi själva är universums mittpunkt, att svensk kultur är normaltillståndet. Ungefär som att stockholmare själva inte uppfattar att de har en grov svensk dialekt, utan bara anser att resten av Sverige ägnar sig åt sådant.

Det har varit en nyttig läxa att inse att vi har lika mycket kultur som alla andra länder, även om den i just detta fall inte är särskilt vacker.

Vi svenskar är uppenbarligen precis lika knäppa som alla andra.

Men en sak kan vi slå fast: Sverige är det allra bästa landet för ett kräset och blygt barn som tillåts stanna kvar på rummet och lyssna på musik i fred.