Ada Wester släppte tryggheten och blev författare: ”Drömmen blev sann!”

Drömmen om ett hus på landet fanns där sedan länge, och att skriva en bok och att få ett barn. Det var drömmar Ada Wester hade med sig i bagaget när hon flyttade från Eskilstuna för att plugga litteraturvetenskap i Stockholm. Det var drömmar som fortsatte att finnas där när hon startade ett bokförlag och blev förläggare och på kvällarna tindrade runt i storstaden på jakt efter någon trevlig man som på sikt också skulle kunna bli en bra pappa. Men åren gick utan att drömmarna förverkligades, det var först när den stora katastrofen inträffade som alla bitar föll på plats.

– Det var så märkligt, säger Ada, det var när den förfärliga pandemin kom som jag fick allting jag hade drömt om.

När pandemin var ett faktum flyttade hon ut med sin kille till ett litet torp i Sörmland.

– Jag hade hyrt det som en sommarstuga under flera år, och då min kille var i allvarlig riskgrupp för covid flyttade vi ut direkt. Det är ett vinterbonat torp med varmvatten, och när hösten kom blev vi kvar och sedan kom vi aldrig hem igen, säger Ada och skrattar. Jag arbetade på distans och sedan blev jag gravid och då hade jag just bestämt mig för att skriva på en roman en timme om dagen. Det var en timme som blev över, som jag fick eftersom jag inte längre behövde resa fram och tillbaka till jobbet.

Därtill en i alla avseenden alldeles underbar sambo (källa: Ada) som varje morgon serverade henne frukost på sängen. Morgnarna på landet blev till ett slags ritual som visade sig mycket effektiv för skrivandet.

– Jag började med att meditera en stund så fort jag vaknat, och jag hade bestämt att jag inte fick titta på mobilen och kolla in flödet innan skrivandet. Sedan kom min sambo in med frukosten på en bricka, och så på med dator för att skriva i en timme. Jag skrev ungefär en sida om dagen i nio månader.

Skrivandet blev till ett manus som blev till en bok med titeln Drömmar till salu, som kommer ut i dagarna. Där möter vi Anni som flyttade till Stockholm för att plugga litteraturvetenskap och som på kvällarna tindrar sig genom storstadens restauranger och andra vattenhål i jakt på den stora kärleken. Det går dock inget vidare, tindrandet får inga stora känslor att spraka, Anni upplever mötena via Tinder mer ”Som en jobbintervju. Som något man gjorde, för att inte känna att man fick skylla sig själv att man var singel”. Men så ärver Anni ett hus på landet efter sin farmor, Ester, och hon tänker att hon ska rusta upp huset för att sedan sälja det och med pengarna kunna köpa sig en egen lägenhet i stan. I huset finns massor av gamla fina möbler och klänningar och Anni startar ett Instagramkonto som hon döper till Drömmar till salu med texten: ”Första morgonen i farmors hus. Här kommer jag att steg för steg visa renoveringsarbetet och samtidigt sälja möbler och saker från huset. Först till kvarn, så håll utkik!”

– Visst finns det mycket av Anni i mig, säger Ada med ett skratt, jag har flyttat runt lika mycket som Anni och levt singel­liv i Stockholm, men det är mer på ett yttre plan, när det gäller det inre är det nog ändå Ester som jag känner mest gemenskap med.

Esters liv (Ester då, som Anni sagt farmor till) går som en parallell handling till Annis, Ester växer upp under fyrtio- och femtiotalen under enkla förhållanden men har lätt för sig i skolan och älskar att läsa böcker. En stark och stridbar flicka som genom ett ödets underbara nyck (och författarens välvilja) får ett stipendium så att hon som ung kvinna kan utbilda sig till lärarinna under fyra år i Stockholm.

– Ester dök upp i mig under en långpromenad, säger Ada, först fanns inte den historiska berättelsen, där fanns bara Anni i nutid som försökte ta reda på saker om sin farmor, men så slog jag på förläggarblicken och tänkte att om någon annan hade skrivit det här manuset, då hade jag sagt att Esters röst måste fram.

Det finns en gåtfullhet runt Ester, hon blir gravid under studietiden i Stockholm, men vägrar uppge faderns namn, flyttar in i huset på landet tillsammans med sin lillasyster och börjar arbeta som lärarinna på skolan i byn. Att vara ensamstående mamma på femtiotalet var ingen enkel sak, men Ester är av rätta virket, hon klarar allt.

– Det var jättesvårt att skriva fram Ester i början, där skulle finnas en ton av femtiotal i språket, hur får man fram det? Men när jag väl vågade, då blev det så självklart. Ester är så tydlig, när jag väl hade lärt känna henne visste jag hur hon var.

Ada har arbetat som förläggare i femton år, för närvarande som förläggare för barn- och ungdomslitteratur på Lilla Piratförlaget.

Hur var det att gå från rollen som förläggare till att bli författare?

– Det har varit jätteläskigt, det där gamla uttrycket ”those who can’t do, teach” hängde över mig. Att jag i femton år har berättat för andra hur de ska göra, betyder ju inte automatiskt att jag själv kan göra det jättebra, tyvärr. Sedan har jag förstås haft jättemycket fördelar av det, under skrivandet har jag förläggarläst min text parallellt, och sagt till mig på skarpen när det har behövts, haha.

– Samtidigt gäller det ju att trycka bort förläggaren när man skriver, det går inte att skriva om man samtidigt sitter där och är kritisk till texten. Under skrivandet måste man tro på texten, och så får man plocka fram förläggaren efteråt.

När började boken komma till?

– Längtan har legat och grott länge, jag ville skriva böcker som ung vuxen men då var det alltid så jobbigt och blev aldrig riktigt någonting. Men så började jag reflektera över hur jag lärde mig att spela gitarr för några år sedan. Jag har alltid velat kunna spela gitarr och under en semester sa jag till mig själv att om du lägger två timmar om dagen i fem veckor på att lära dig att spela gitarr, hur bra blir du då? Så då gjorde jag det och jag blev kanske inte världens bästa gitarristkille, men jag kan i alla fall ta de flesta ackorden. Det där tror jag har funnits med mig när jag skrivit den här romanen, bara man tar sig tid och bestämmer sig, så blir det i alla fall någonting.

Den här gången har skrivandet också varit lustfyllt, till skillnad från tidigare.

– Jag tänker att jag inte hade så mycket att berätta på den tiden, till skillnad från nu när jag har levt ett halvt liv. Jag har kanske inte varit med om en massa storslagna saker, men alla berättelser jag läst och sett och hört, alla samtal jag haft, allting har liksom ­sparats i en bank som jag nu kan plocka ur, lite undermedvetet.

Anni funderar i boken över sitt Instagramkonto: ”Det slog henne att det här var riktig bra storytelling. Ung kvinna flyttar ut på landet och rustar upp fallfärdigt hus med en massa fina saker i. Var det inte precis sådant som folk älskade?” Det skulle också kunna gälla som en programförklaring för den egna romanen.

– Jag tror nog att en ny ”grön våg” är på gång igen, men på ett mer tillrättalagt sätt, mer Instagramvänligt. Det är många i min generation som drömmer om att flytta ut på landet, renovera möbler och odla. Men samtidigt jobba på som tidigare, fast på distans.

När Ada började skriva visste hon inte vart det skulle bära hän.

– Det var helt blankt. Jag visste bara att jag ville skriva någonting som jag själv ville läsa, jag gillar härliga berättelser som också har ett djup, och att det finns något där som man inte vet, en hemlighet, en gåta som man får fundera över, och så ett slut där allt blir uppenbarat – och man får den där känslan att: Men så klart!

Huset i berättelsen dök upp när de letade efter ett större i trakten kring torpet, de kände att för att stanna kvar på landet så krävdes lite mer än ett litet torp.

– När vi varit på en visning av ett hus berättade mäklaren att anledningen till att det funnits ett kök på både botten- och övervåning berodde på att det hade bott två systrar där. Jag började fundera över de två systrarna. Varför bodde de tillsammans hela livet? När jag började skriva om Anni blev det deras hus hon hade ärvt, och i så fall måste ju någon av dem ha fått ett barn, men varför levde hon i så fall inte med pappan? Allting utgick sedan ifrån det.

Drömmen om livet på landet har blivit sann. Blev det då så underbart som hon hade föreställt sig det?

– Första våren och sommaren sa folk att, jaja det är härligt nu men vänta bara tills vintern kommer. Men jag tycker faktiskt att det är lika härligt året om. Man kan tända en brasa när man kommer hem, och vintern i stan har jag ändå alltid upplevt som tråkig. Och så kan man vinterbada!

När Ada lämnade över sitt manus till en annan (!) förläggare var det bland det läskigaste hon hade gjort.

– Men jag tänkte att om hon hatar mitt manus så har jag ändå något ännu större framför mig, jag ska bli förälder. Det är livet, det är det största. Då kan jag lämna skrivandet bakom mig. Men när hon läst sa hon att hon älskade mitt manus.

Med alla gamla drömmar besannade – nu drömmer Ada vidare och har börjat skriva på nästa bok. Räkna med massor av feelgood från Ada Wester i framtiden!

Ada Westers 3 bästa böcker om familjehemligheter

Den trettonde historien, Diane Setterfield.

Englands största för­fattarinna Vida Winter brukar varje år ge en stor intervju och berätta om sin uppväxt – men olika historier varje år. Nu kontaktar hon Margaret för att hon ska skriva ner sanningen. Kanske den bästa bok jag läst. Finns inte längre i tryck – men låna den på biblioteket!

Bränn alla mina brev, Alex Schulman.

Alex blir rädd för all ilska han bär inom sig och börjar undersöka var den egentligen kommer ifrån, vilket tar oss in i en kärlekshistoria av shake­spearianska mått. En oerhört gripande berättelse om en stor familjehemlighet och hur vrede och sorg kan föras vidare genom generationer.

Ljudet av fötter, Sara Lövestam.

Forskaren Monika är mitt i sitt allra sista IVF-försök – går det inte nu så blir det inget. Hon har inte vuxit upp med sin biologiska mamma och medan hon med viljekraft försöker få embryot att fastna börjar hon ta reda på saker om sin släkt. Den som läst Sara Lövestam vet att ingen skriver som hon!