Ann-Helén Laestadius om det samiska traumat: ”Barnen bestraffades”

Jag möter Ann-Helén Laestadius i Solna, där hon bor sedan många år tillbaka. Det är långt från den plats jag befunnit mig det senaste dygnet, i ett Kiruna där årtalen växlat mellan 1955 och 1985. Jag har hukat med barnen på nomadskolan under den monstruösa husmodern Rita Olssons skräckvälde och följt några av dem i deras liv som vuxna.

Jag har åkt snöskoter i trettio minusgrader, jagat på renar i rätt riktning i djup snö och känt kylfläckar slå ut på kinderna, pimplat harr på istäckta sjöar i vårsol och åkt raggarbil i karavan för att fira sjuttonde maj i Norge. Det har varit ett omtumlande dygn, om man säger så – det har varit ett dygn av sträckläsning av Ann-Heléns nya roman Straff.

Ann-Helén Laestadius om nya boken Straff

– Else-Maj i boken är farmor till flickan Elsa i Stöld, säger Ann-Helén med ett leende, jag hoppas det ­framgår.

Det framgår mer än väl, samma envishet och kraft finns i Else-Maj som hos Elsa i Stöld, i kamp med egna rädslor under svåra förhållanden. Stöld, som var Ann-Heléns debut som vuxenförfattare, utsågs 2021 till Årets bok av landets läsare och har hittills översatts till tjugotvå språk. Där blir nioåriga renskötardottern Elsa vittne till hur en man dödar en av hennes renar, den hon tycker bäst om, hon hotas till tystnad och berättelsen som följer blir till en storslagen hyllning av renskötarliv och en skildring av spänningar mellan samer och andra bybor som funnits i generationer.

Straff tar upp ett annat samiskt trauma som gått i arv i generationer, där möter vi renskötarbarnen Jon-Ante, Else-Maj, Nilsa, Marge och Anne-Risten som sju år gamla (året 1955) tvingas gå i nomadskola, ett slags internat där de hålls borta från tryggheten i familjen månader i sträck. Det är en skrämmande tillvaro där det är förbjudet att tala samiska, där det är syndigt att jojka och en ondskefull husmor härskar med våld och straff.

– Det var ganska mycket prestationsångest efter framgången med Stöld, säger Ann-Helén, egentligen var tanken att skriva en helt annan bok än Straff. Jag visste att jag ville skriva tre böcker med samiskt tema, och jag hade funderat på nomadskolan i många år, men det var en så pass känslig historia, jag hade svårt att närma mig den av flera skäl.

– Min mamma som är född 1948, blev placerad på nomadskolan. Flera som gick där gjorde senare i livet valet att inte föra vidare det samiska till sina barn, man var rädd för att de skulle drabbas på samma sätt. Jag har hört historier om nomadskolan under hela min uppväxt, men det var känsligt att ta reda på mer, svårt att prata om.

Men så kom pandemin, Ann-Helén kunde inte åka till släkten i Soppero på ett och ett halvt år, längtan blev svår.

– När jag väl kom hem igen var det som att översköljas av en lavin av känslor, språket, jag satt där med mamma och tittade i gamla fotoalbum, vi började för första gången prata på allvar om åren på nomadskolan, då slog det mig att jag måste skriva den här boken först. Och när någonting kommer så starkt över mig då vet jag att det brukar gå bra att skriva.

– Jag brukar ju säga ibland att det känns som om jag inte skriver mina böcker själv, det är som att mina förfäders röster kommer till tals, mormor, morfar, och farfar – och ibland händer det märkliga saker. Jag skulle kolla tidningar från femtiotalet i Kungliga Biblioteket, där fanns tusentals tidningar att välja mellan, och årtal. Jag bestämde mig för 1954, när jag börjar rulla på mikrofilmen dyker min farmors mammas döds­annons upp efter några sidor, det var väldig märkligt. Men då kände jag att jag kunde lägga undan prestationsångesten, här fanns stöd från de mina från förr.

Innan de fasta nomadskolorna tog över helt fanns också så kallade vandrande nomadskolor som bedrevs i tältkåtor, då följde lärarna med på flyttningarna. Men så kom nya politiska direktiv, de samiska barnen skulle in i de fasta nomadskolorna.

– Det var ett sätt för myndigheterna att skapa ett sammanhang där de kunde påverka dem. Det var totalt förbjudet att prata samiska, och att jojka ansågs som en synd.

Ur boken: ”’Syndiga människor jojkar. De som har gett sin själ till djävulen jojkar’ mässade husmor med en röst som blev alltmer aggressiv. ’Men en dag vänder djävulen mot er och då ska ni få se vad som händer.’”

Husmodern som heter Rita Olsson i boken, är baserad på en verklig person.

– Jag har hört mycket om henne, hon var fruktansvärd, hon tog fram riset och bestraffade barnen med aga om hon hörde dem prata samiska. Barnen som började där kunde i de flesta fall inte ett ord svenska, så riset kom fram ofta. Jag hade tänkt använda hennes riktiga förnamn i boken men valde till slut att inte göra det, eftersom jag också baserat Rita på andra husmödrar som jag hört talas om. Det är ju trots allt en fiktiv roman. Den riktiga Rita är död sedan flera år, men de sår hon skapade hos barnen på nomadskolan finns kvar.

Det är dock viktigt att påpeka att det här inte bara är en helvetesskildring om barn som far illa, säger Ann-Helén.

– Jag skulle själv ha svårt att välja en bok som handlar om barn som far illa, det här är också en historia om relationer, en bok om vuxna. Berättelsen utspelar sig mellan två olika tidsplan och växlar mellan fem olika karaktärer. Vanligtvis brukar jag skriva utan synopsis, jag bara skriver på och ser vad som kommer, men här fick jag till slut sätta mig ner och reda ut saker, det blev sådana tvära kast mellan olika tidsplan och karaktärer.

En av karaktärerna är Jon-Ante, ett renskötarbarn som drabbats extra hårt av husmoderns vrede. Han har i vuxen ålder lämnat samebyn och renskötseln, tagit jobb i gruvan och lägger all sin tid på en gammal amerikansk bil, en Lincoln.

– Jon-Ante kom till mig när vi bilade ner från Soppero, där mina föräldrar bor, och så stannade vi till i Umeå där vi tog in på hotell (det är 120 mil mellan Soppero och Solna). Vid midnatt vaknade jag av ett jädra liv utanför fönstret, och så ser jag en raggarkolonn. Då slog det mig direkt, en av mina karaktärer ska vara raggare. Jag satte mig ner och skrev in i gryningen, när min man och son vaknade sa jag bara – ”nu har jag det”, säger Ann-Helén och skrattar.

Både Stöld och Straff är böcker som tar upp svåra saker i den samiska erfarenheten.

Laestadius: ”Det finns en farlig tystnad i det samiska samhället”

– Det finns en sådan farlig tystnad i det samiska samhället, särskilt bland män, där man inte orkar ­eller vill tala om problemen. Man ska vara stark och tuff, inte visa vad man verkligen känner. Många samer drabbas av psykisk ohälsa, vi känner alla någon som har tagit livet av sig.

– Det handlar om saker som händer i nutid, men också om saker som har gått i generationer, tvångsförflyttningar, nomadskolor, det är så många delar som gör att många inte mår bra. Jag hoppas mina böcker kan leda till mer samtal om det här.

Ann-Helén bodde i Kiruna tills hon var 27, arbetade som journalist i många år, både som kriminalreporter och som frilans för olika samiska medier. Hon debuterade som författare med ungdomsromanen SMS från Soppero 2007, och vann Augustpriset med ungdomsromanen Tio över ett 2016.

– Efter Augustpriset har jag arbetat heltid som författare, jag åkte runt mycket i skolor, det ramlade in mycket föreläsningsuppdrag, och inför Stöld skaffade jag mig en riktig agent, en riktigt bra en. Så det har blivit en del resande till utlandet också. Stöld har legat jag vet inte hur många veckor på Der Spiegels topplista i Tyskland. Och samtidigt med att Straff kommer ut publiceras Stolen i USA, Kanada och England.

Tanken var att hon skulle ha rest till Kanada och därefter till Barcelona i år men så hände någonting när hon fick sin andra spruta mot covid.

– Det var förra sommaren, bara några veckor senare var jag hemma i Kiruna och skulle äta rökt fjäll­röding. Jag fick världens allergireaktion, jag har aldrig haft några allergier förut. Jag har varit väldigt dålig, har blivit histaminintolerant, och fått stora problem med magen. Jag vågar inte resa utomlands som det är nu.

I boken finns också Gustu, gift med den vuxna Else-Maj, en renskötare som också har förmågan att stämma blod och ”hela” andra åkommor.

– Jag har själv tagit hjälp av blodstämmare, och det fungerar. Jag har släktingar som har haft och har gåvan. Det är inte självklart att skriva om sådana saker – jag struntar väl egentligen i om folk tror på det eller inte, men jag kan bli rädd för att folk inte tror på boken i sin helhet. Men sjukvården uppe i Norrbotten kallar ibland på blodstämmare när det är stora olyckor, finns personal som har kontakter, då ringer de.

Ann-Helén Laestadius oroar sig för samernas framtid

Hon oroar sig för framtiden, för samernas kultur.

– Det är obehagligt och läskigt när gruvbolagen kommer, och skogsbolagen, man vill exploatera allt mer, i förlängningen är det ett hot mot all renskötsel och därigenom ett hot mot vårt språk och vår kultur. Renskötseln är en stark arena för det samiska språket, men det utarmas i allt större utsträckning från generation till generation. Jag har själv försökt lära mig samiska i vuxen ålder, och min son har fått lära sig samiska i skolan men det är svårt att upprätthålla språket i Stockholm.

Ann-Helén tar sig upp till Soppero så ofta hon kan, till sommar, påsk och jul. Det är Soppero hon kallar hem, trots alla år i Solna.

– Jag kan följa med mamma och pappa på älgjakt, men jagar inte själv. Jag är där för tystnaden, att kunna sitta tyst i timmar, det är fantastiskt. Och så fiskar jag lax, fast jag har aldrig fått upp någon än – men tappat många, ha, ha!