Anna Tell, deckarförfattare

Jag träffar Anna Tell på ett litet kafé nära Polis­huset i Stockholm. Det har jag sett fram emot, nyfiken på hur hon är i verkliga livet. Hon har ett cv som en superhjälte: vagnchef på stridsfordon 90 (oerhört coolt inom det militära), narkotikapolis i Stockholm, militär under uppbyggnadsarbetet efter kriget på Balkan, major inom de svenska styrkorna i Afghanistan. Till det svensk mästare i bänkpress (110 kilo), mamma till två barn och författare till kriminalromanerna Fyra dagar i Kabul och Med ont fördrivas, båda översatta till flera språk.

Nu kommer tredje boken, Norr om Kabul, ut, återigen med Amanda Lund, förhandlare vid Nationella insatsstyrkan, i huvudrollen. Hon är en kvinna som vet att försvara sig, inte minst i den nya boken där en presumtiv våldtäktsman får det knivigt värre (mer säger jag inte).

– Dö eller dödas, säger Anna med ett farligt leende.

Nej, där skarvade jag lite, i själva verket skrattar hon glatt, en lätt värmländska bryter igenom när hon pratar, hon låter lika snäll som konstnären Lars Lerin när han pratar i tv.

Anna Tell, deckarförfattare

Anna Tell ville skapa en kvinnlig hjälte som står stadigt på jorden.

Fredrik Hjerling

– Jag älskar kvinnliga superhjältar, men det fanns tyvärr inga sådana när jag var liten. Nu är jag glad att mina barn (fem och sju år) tycker det är lika naturligt med kvinnliga som manliga superhjältar.

– Amanda är mycket kompetent och äventyrslysten, hon vill hjälpa till och ställa till rätta. Hon är en vanlig kvinna, men med ett ovanligt jobb, en kvinnlig polis med skinn på näsan som rör sig naturligt i ruffiga, mansdominerande miljöer.

Hon är mycket medvetet utarbetad.

– Jag ville skapa en actionkvinna, en polis som inte har det taskigt privat, som mår bra, som tar väl hand om sina barn. Det finns så många berättelser där kvinnor gestaltas som bräckliga, utsatta, offer. Med Amanda Lund ville jag visa att här finns en kvinna som står stadigt på jorden, som tar för sig.

Ensam kvinna på utbildningen till kompanibefäl

Men för att ta det från början.

– Jag är uppvuxen i den lilla orten Årjäng i Värmland och längtade efter äventyr, och att göra lumpen lät spännande. En utbildning till kompanibefäl på femton månader där man också fick 4 000 kronor i månaden lät toppen.

Då var det fortfarande mycket ovanligt med kvinnor inom det militära.

Vem är Anna Tell?

Gör: Författare och polis.
Ålder:
45 år.
Bor:
I hus utanför Stockholm.
Familj:
Man (polis) och två barn.
Hobby:
Skriva och träna.
Aktuell:
Med kriminalromanen Norr om Beirut (Wahlström & Widstrand).

– Jag var ensam kvinna på utbildningen, allting var anpassat efter manliga normer. När man hämtade ut kläder fick man kläder som var gjorda för män, kalsonger i stället för trosor, och allt i skärning för män. Duscharna hade inga duschdraperier, handdukarna var alldeles för små, man fick välja att vira den över under- eller överkroppen. Eller försöka använda två, bäst det gick.

– Men jag blev inte trakasserad på något sätt, och hade också en fördel i att jag var två år äldre än de andra, jag hade varit au pair i USA ett år, hade mer erfarenhet av livet.

Efter det blev det Bosnien.

– Jag behövde ett äventyr, och tänkte att det skulle se bra ut på mitt cv, jag planerade att bli yrkesofficer eller polis. Det är en sådan härlig känsla att kasta sig ut i någonting nytt, man tar ett steg framåt utan att riktigt veta var man hamnar. Det gillar jag, att utmana mig själv.

Bokomslag Norr om Beirut av Anna Tell

Norr om Beirut (Wahlström & Widstrand) är Anna Tells tredje bok.

Debutromanen Fyra dagar i Kabul kom ut 2017

Hemkommen från Bosnien började hon på Polishögskolan. Efter examen blev det ytterligare en resa till Balkan med uppdrag för den Nato-ledda styrkan KFOR i Kosovo, därefter jobbade hon som narkotikapolis (spanare) i Stockholm, studerade statskunskap för att sedan åka i väg till Afghanistan som major i de svenska styrkorna. Det var i Afghanistan hon kom på att om hon någon gång skulle skriva en bok så skulle den utspela sig där.

– Det var en sådan fantastisk miljö, med extrem hetta och kalla vintrar och oerhörda kontraster bland befolkningen mellan rika och fattiga människor. Tar man sig ut på landsbygden är det som att åka flera hundra år tillbaka i historien, samtidigt som Kabul är fullt av lyxhotell och rika män i kostym som bestämmer om landets framtid.

Debutromanen Fyra dagar i Kabul kom ut 2017, den följande Med ont fördrivas 2019, och nu Norr om ­Beirut. Tre böcker på tre år, vad var det som hände?

– Det första manuset började jag på redan 2009, jag skrev på det i flera år innan jag skickade in det till tio förlag, blev refuserad av alla men fick några vänliga lektörsomdömen om vad jag borde tänka på och ändra. Det blev i stället att jag började på ett helt nytt manus 2013, som blev Fyra dagar i Kabul.

– Jag tycker det bara är kul att skriva, känner inga trösklar, men det tar lång tid för mig, med heltidsjobb vid sidan av. Men med första barnet fick jag mer tid under föräldraledigheten, ett mycket snällt barn som sov några timmar på förmiddagen och på eftermiddagen, då skrev jag. Och likadant med barn nummer två, ingen kolik där heller, säger hon och skrattar.

Uppföljaren med Amanda Lund

I Norr om Beirut får Amanda i uppdrag att reda ut ett märkligt självmord på Västerbron, en man som visar sig vara före detta militär har hoppat från bron. Mycket tyder att mannen tvingats ta livet av sig, av orsaker som leder tillbaka till Afghanistan. Parallellt med Amandas undersökning får vi också följa en kvinnas flykt från Afghanistan genom Europa via flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos, och så småningom till Sverige.

– Jag träffade en man här i Sverige som gjort hela den där resan, jag använde delar av hans berättelse i boken.

Själv tog hon sig till Beirut för att göra research på lyxhotell, restauranger och andra miljöer, där en del av boken utspelar sig. Hon hann också med ett besök i staden Tripoli i Libanon, en ruffig plats som definitivt ligger utanför svenska UD:s lista på platser vi rekommenderas att besöka.

– Men jag hade bra koll när jag åkte dit, säger Anna, jag visste vilka platser man kunde besöka och vilka man skulle hålla sig borta från.

Jobbar fortfarande som polis

Anna Tell, deckarförfattare

Att skriva är bara roligt, tycker Anna Tell. Här finns inga trösklar och det är ett skönt avbrott i polisarbetet.

Fredrik Hjerling

Böckerna har gått bra, men hon arbetar fortfarande heltid som polis, nu med skrivbordsjobb och med arbetstider 8–17.

– Jag kände mig klar med att jobba ute på fältet, det här funkar också bättre med småbarn, tiderna är mer fasta.

– Jag tycker det är så fantastiskt roligt att skriva, när jag har semester kan jag få existentiella tankar, snudda vid tanken: tänk om jag skulle satsa på att bara skriva. Dra ner på utgifter och go all in. Men jag vet inte, det skulle kanske kännas ensamt också. Jag tror jag mår bäst av att dutta lite varje dag, jag gillar att ha mina parallella världar. Efter en dag som polis är det skönt att försvinna i skrivandet, och efter en massa skrivande kan det vara skönt att förvandla sig till polis igen.

Har tävlat i polisiär åttakamp

Och så det här med att bli svensk mästarinna i bänkpress med 110 kilo.

– Det var ju ett par år sedan, säger Anna, då tävlade jag också i polisiär åttakamp, där man kör en gren varje timme.

Bänkpress är en gren, till det chins (dra sig upp med armarna mot en stång), klättra i rep, simma hundra meter, sprint 100 meter, fem kilometer terräng, stöta kula och avsluta med hinderbana.

– Då hade jag inte några barn, och kunde försvinna bort och träna i tre timmar, nu kör jag mycket kortare pass mot förut. Jag försöker i alla fall få till fem pass i veckan, jag har en chinsstång och en bänkpress hemma i garaget. Jag springer en del och åker rullskidor, ambitionen är att alltid vara i sådan form att jag klarar att springa Lidingöloppet eller åka Vasaloppet. Men då utan någon målsättning på tid, bara att ta sig runt.

Det är inte så bara, det, tänker Feminas utsände tyst. Barn, heltidsjobb, författande, träning – hur hinner hon med allt? Är hon en superkvinna med övernaturliga krafter?

– Jag tycker sällan jag valt bort någonting, jag är nyfiken, jag försöker göra sådant som jag tycker är roligt. Jag är också ganska strukturerad, inte minst när jag skriver, jag skriver alltid kronologiskt. Det är det inte alla författare som gör, det har jag förstått när jag träffat andra författare. Många skriver ett kapitel här, ett där, och så sätter de ihop allt mot slutet. Det skulle inte funka för mig, då skulle jag gå vilse i texten.

Boken nu klar, läsarna väntar!

– Det känns lite tomt, jag saknar mina karaktärer och livet i boken. Samtidigt är det en helt fantastisk känsla, man är så trött på texten, det är så mycket att ta hänsyn till när man slutredigerar. Äntligen kan man gå vidare.

På nya äventyr med Amanda Lund då förstås!

– Absolut, skrattar Anna.

Läs mer:

Bokredaktören: 6 böcker du inte får missa i januari

Zadie Smith – nya noveller med glöd!

Författaren Johanna Holmström om Märta Tikkanen: ”Jag var lite rädd”