Åsne Seierstad om nya boken och livet i Afghanistan

Åsne Seierstad har farit ut på äventyr igen. För tjugo år sedan tog hon sig till Afghanistan efter den 11 september för att försöka förstå hur attacken mot tvillingskyskraporna i New York skulle förändra världen, den resan resulterade i boken Bokhandlaren i Kabul som har sålt i miljonupplagor världen över.

Nu har hon återigen rest runt i Afghanistan, ett Afghanistan där talibanerna sitter vid makten, och kommer nu ut med nya boken Afghanerna. Här berättar hon historier om dem som flydde undan talibanerna, och de som blev kvar.

– Det handlar om Afghanistan, men också om oss, resten av världen, Nato, säger Åsne på telefon från Oslo.

– Väst understödde Afghanistan i tjugo år, sedan tog talibanerna över och nu är det helt tyst. I Norge är det ett politiskt trauma, vi gjorde detta för mänskligheten, för kvinnorna, vi använde oss av miljarder dollar för att försöka bygga en demokrati, men ingenting av det är kvar nu. Vi har ett ansvar mot det här landet, vad gick fel, vad kan vi lära oss av detta?

Åsne reste till Afghanistan fler gånger under 2022

Från januari till juli 2022 gjorde hon tre längre resor till Afghanistan, hon ville försöka förstå mer av talibanerna.

Ingen rädsla för att åka dit som ensam västerländsk kvinna?

– Nej, jag var mer orolig förra gången, nu tänkte jag att nu vill talibanerna visa att de har makten, de har vunnit kriget och har god kontroll över landet, nu önskar de bara skapa fred. Den stora säkerhetsrisken i dag är i stället IS, som står i motsättning till talibanerna. Men mitt uppdrag var att hitta människor att prata med, jag var inte ute särskilt mycket på gatorna, jag åkte hem till folk och försökte förstå vad som hade hänt.

Hon följde dock talibanernas klädkoder för ­kvinnor.

– Ibland hade jag burka av säkerhetsskäl, som västlig och blond kan du operera mycket tryggare då, ibland hade jag bara en svart kåpa, ibland en huvud­sjal, ibland en hygienisk ansiktsmask, allt för att smälta in så bra som möjligt.

Boken Afghanerna kretsar främst kring tre personer, Jamila, Bashir och Ariana. Jamila föddes 1976, några år före Sovjetunionens invasion. Bashir föddes 1987 då kriget gick mot sitt slut, och Ariana föddes 2000, året innan terrorattackerna i USA 2001. Bashir rymde hemifrån som pojke för att utkämpa ett heligt krig, han fängslades, frigavs och är nu krigsherre med två fruar. Jamila fick polio som flicka, lärde sig läsa Koranen, blev en högt uppsatt politiker men tvingades i landsflykt och hamnade till slut i Norge. Ariana, den enda som har pseudonym i berättelsen, är uppvuxen i ett fritt och demokratiskt Afghanistan, en lysande juridikstudent på väg att ta examen när talibanerna tog över. Nu är hon förbjuden att studera vidare, föräldrarna försöker i stället hitta en lämplig man för henne att gifta sig med.

­– När jag fick min pressackreditering sa en talesman för utrikesdepartementet att jag kunde glömma att jag skulle få några personliga historier av någon taliban, de pratar inte. Men han hade fel, jag reste runt mellan olika distrikt och när jag träffade Bashir visste jag att jag hade kommit rätt. Han hade blivit soldat redan som tolvåring, nu var han en kommendant med flera fruar och barn och bodde i ett stort hus som en gång tillhört en parlamentsledamot och som nu var Bashirs krigsbyte. Han var stolt över vad han hade uppnått, nu ville han gärna berätta sin historia.

Bashir visade sig vara vänlig och öppen, men också tidigare dömd till döden för kidnappningar, avrättningar och tortyr, det var i grunden ingen trevlig ”gutt”, påpekar Åsne. Den delen ville han dock inte prata om, han talade hellre om kriget mot amerikanerna och segern.

– När jag frågade honom om han hade kidnappat mig om jag stött på honom året innan, skrattade han och sa att självklart skulle han ha gjort det.

Bashirs hus, i flera etage och med massor av rum, omgivet av en hög mur och en stor, prunkande trädgård, är full av människor: Bashirs två fruar, mamma, barn och släktingar, stämningen är god.

– Det är en familj som levt många år i skogen, de har offrat och lidit mycket, de tycker de har förtjänat segern. Samtidigt har ingen av de här kvinnorna valt talibanliv, de har blivit ingifta i det. Men det är också folk från landsbygden, de har aldrig blivit utsatta för någon annan påverkan, de verkade ganska förnöjda med det liv de hade.

Hon talar med Bashir genom en tolk, pratar med hans två fruar. Fruarna målar Åsnes händer och armar med henna, försöker omvända henne till islam. De berättar att deras tro förbjuder dem att sörja ett barn som dör, döden är inget ont, döden är det som ska ge dig evigt liv. Det bästa är att mista ett foster i magen, det barnet kommer direkt till himlen.

– Det var något nytt för mig, och också för den kvinnliga tolken, kanske är det ett förhållningsätt som utformats eftersom barnadödligheten är så hög.

Det förhållningssättet till döden gäller också talibanerna som soldater, de fruktar inte döden, de välkomnar den, i himlen ska de belönas väl, och mötas av välvilliga jungfrur.

– Det är ett slags dödskult, över sådana soldater går det inte att vinna, de kommer aldrig ge sig, med mindre än att de dödas. För oss andra är livet här och nu.

Åsne har träffat fler intressanta personer i Afghanistan

Jamilas historia är en annan, hon fick polio som barn, hånades som ”krympling” på gatorna, men var stark och envis och tjatade på sin pappa om att få gå i skolan. Motvilligt gick han med på det, med ett förkrympt ben skulle han aldrig kunna gifta bort Jamila, ingen man skulle vilja ha henne. Jamila visade sig ha ett lysande läshuvud, men när hon också ville börja på högskolan protesterade bröderna, det var en skam för familjen att ha en syster som bröt så mot traditionerna. Mot alla odds lyckade Jamila ändå klara en högskoleexamen, lärde sig arabiska för att kunna läsa Koranen på originalspråk och blev klar över att det ingenstans stod skrivet att kvinnor inte skulle få utbilda sig. Reglerna för kvinnor hade utformats av män som tolkat Koranen för sina egna syften, reglerna fanns i kulturen, inte i religionen.

– Jamila kan Koranen bättre än de flesta, talibanerna missbrukar den. Den används som en manual för underkastelse, för påhittade levnadsregler. För Jamila blir läsningen av Koranen nästan som ett instrument för frigörelse, hon börjar undervisa och föreläsa om feminism med Koranen som grund.

– Det gick fram till det att talibanerna kom, sedan fick hon fly med familjen (Jamila gifte sig, fick två döttrar). Jag träffade henne i Alta, i Nordnorge, där de slagit sig ner. Döttrarna älskade livet där, gick i blandade klasser, badade i simhallen varje dag, men Jamila blev alltmer deprimerad, kände sig vingklippt av att inte få verka i hemlandet.

– Nu har hon flyttat till Kanada med familjen, för att tänka och se om arbetsförhållandena är bättre där. Jag tycker dock lite synd om döttrarna, att leva i exil och behöva flytta, de älskade ju att bo i Alta.

Ariana är dock den som kampen främst handlat om, säger Åsne. Flickan som älskade artisten Justin Bieber, som växte upp med en tro på att allt är möjligt, bara man kämpade på hårt i skolan så skulle man växa upp och få ett bra jobb och kunna bli en del av samhället. Allt detta har nu tagits ifrån Ariana, hon får inte ta sin examen, skolorna är förbjudet område för alla flickor och kvinnor i Afghanistan.

– Talibanerna vill återskapa ett samhälle som de lärt sig om i koranskolorna, ett samhällsystem som kastar tillbaka Afghanistan till 600-talet.

Kommer de att lyckas?

– Jag vill inte sia om framtiden, där finns en enorm fattigdom i landet, det är världens fattigaste land, de skulle inte ha klarat sig igenom vintern om de inte fått hjälp av FN. Det är ett människofientligt, kvinnofientligt styre som steg för steg begränsar folks möjligheter till att ha ett liv.

– De är starka militärt, men om de framöver inte får råd att betala soldaternas löner kan nog vad som helst hända. Uppror, inbördeskrig, vem vet.

Afghanerna är också en berättelse om att aldrig ta demokratin för given.

– Det finns så många studenter i väst som klagar över det ena och det andra, då är det en bra övning att leva sig in i Arianas situation.

Själv säger hon sig i grunden vara en äventyrare.

– Jag tycker det är spännande att möta sammanhang där folk lever helt andra liv än mitt eget. Jag är född i Norge på 70-talet, uppvuxen i ett öppet och liberalt land, jag vill se vad som förenar oss, vad vi kan prata om, försöka se saker ur ett annat perspektiv, det är mitt uppdrag som författare.

Till våren väntar nästa projekt.

– Då ska jag resa till Ryssland, jag arbetade som korrespondent där för Arbeiderbladet åren 1993–1996. Det ska bli mycket intressant att återvända dit, se vad som har förändrats.