Lisa dos Santos ger en inblick i gängvåldets värld

Lisa dos Santos är ute och springer sin vanliga runda runt Årstaviken i Stockholm. När hon passerar bron för pendeltågen ser hon en stor intorkad blodfläck på asfalten, omgiven av gravljus. Blodfläcken får sin förklaring när hon anländer till jobbet som åklagare vid åklagarkammaren i Flemingsberg utanför Stockholm. Natten innan har en ung man skjutits ihjäl mitt på bron. Några skott mot bröstkorgen, ett mot tinningen – en ren avrättning. Polisen behöver en åklagare för tillstånd att avlyssna under spaning på några misstänkta. Lisa får uppdraget.

Det var i september 2020, och nu kommer hon ut med boken Älskade bror – en rapport från gängvåldets Sverige, en åklagares perspektiv på kampen mot den gängrelaterade brottsligheten, med fokus på mordutredningen mot de tre män som efter år av hårt utredningsarbete till slut kom att dömas för mordet.

– Vi har ett stort samhällsproblem, säger Lisa dos Santos, till slut kom jag till en punkt där jag kände att jag behövde sätta ord på det i en sammanhängande kontext. Rapporteringen om gängskjutningarna kan ibland framstå som klicknyheter, man upprörs till­fälligt och sedan går man vidare, så jag ville skildra verkligheten från min och mina kollegers horisont och ge ett större perspektiv på problematiken, vilka problem vi som arbetar med det här ställs inför.

Älskade bror är inte Lisas första bok

Lisa dos Santos har skrivit böcker förut, tjugofem år gammal gjorde hon stor succé med barnboken Snick & Snack – Vännerna i Kungaskogen bygger en koja, en bok som fortfarande hör till favoriterna på förskolorna runt om i landet. Nu har hon fyllt fyrtiotvå, arbetat som åklagare i snart tretton år, nya boken har inte mycket gemensamt med den om vännerna i Kunga­skogen. Där skrev hon sångtexter för barn om att man ska vara snälla och respektera varandra, i Älskade bror finns citat från ”gangstarap”, brutala budskap från en helt annan värld.

”Gang ja skiter i nån lag, kills ja gör för mitt lag, tabben på midjan varje dag … no I don’t give a shit about a consequense, om en man då ville ba brawl poppa han i huvet och hoppa in i Benz … Blodstänk på dig och krutstänk på mig … ”, är en text skriven av Dennis, som var tjugo år när han satt häktad, en av dem som senare dömdes för mordet på Årstabron. Lisa tar upp texten som ett exempel på hur ”gangstarap” kan spegla verkligheten.

– Det var svårt att ta in den texten utan att tänka på vad Dennis vid den tidpunkten satt häktad för.

Lisa blev rikskänd när hon 2019 kritiserade gang­sterromantiken bland advokater, som kallar misstänkta för ”bror” och ger gängkriminella råd om hur de ska klara sig undan polisen. Advokatsamfundet rasade och 64 advokater skrev en debattartikel i DN med rubriken Det verkliga problemet är åklagare som löper amok. Men två år senare dömdes två av landets bäst betalda brottmålsadvokater, som i kriminella kretsar gick under beteckningarna ”Kungen” och ”Prinsen”, till långa fängelsestraff för olagligt samröre med kriminella nätverk. Detta tack vare att svensk polis fått hjälp av fransk polis och amerikanska FBI att knäcka de krypterade mobiltelefonsystemen Encrochat och Anom som användes av kriminella, där alla kallar varandra för bror oavsett vilka positioner man har i ett kriminellt nätverk.

Ur boken:

”Bror ger en delaktighet på både ett intimt och förtroendeingivande plan. Bror får lojaliteten att synas och att kännas. Det får nästan något heligt över sig. Och kanske särskilt när man blir bror med en person i ledarroll som man vill imponera på och åtnjuta beröm och i bästa fall beundran från. // Det är svårt att ta del av chattarna utan att känna ett djupt mörker, innehållet är så renodlat brutalt och rått, människor är nedgraderade till råttor och horungar. Mord avhandlas som gig och underhållning.”

Lisa dos Santos bok är på många sätt fasansfull läsning, hon beskriver ett rättssystem som är i gungning, som inte är format för den typ av brottslighet som gängkriminaliteten är. Men mitt i allt mörker är det också en fin och varm beskrivning av en arbetsplats (åklagarkammaren i Flemingsberg) där åklagarna i samarbete med polisen sliter dygnet runt för att skipa rättvisa. Det är en hyllning till människor som drivna av ett starkt rättspatos försöker slå tillbaka mot de mörka krafter som hotar det svenska samhället i grunden.

– När jag började som åklagare var verkligheten en helt annan, då kunde jag inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle sitta och jobba med gängskjutningar, där barn mördar barn och där det sitter mäktiga gängledare och håller i trådarna långt borta från gatan.

Det är också en miljö långt bort från Falsterbo där Lisa växte upp med en stor familj med många syskon i ett välbeställt medelklassområde.

– En kollega på jobbet sa att jag gjort ett slags omvänd klassresa, skrattar Lisa. Och visst är det ett tufft jobb, det är svårt att koppla bort det när jag är ledig. Men jag är åklagare i själen, jag har svårt att lämna det här yrket bakom mig. Samhället är på väg i fel riktning, någonstans måste vi sätta stopp för detta. När jag hade ett jourpass en helg fick jag hand om ett fall där en bomb placerats ut utanför en restaurang under en festival i Kungsträdgården mitt i Stockholm. Jag har en son som är nio år, ska han inte våga gå på sådana festivaler när han blir äldre? Det går ju inte.

– Man måste jobba högkoncentrerat med det här och på flera fronter. Polisen kommer inte att kunna lösa och knäcka gängen i grunden, det måste ske från många olika håll. Titta på Italien och Mexiko, där den kriminella verksamheten tagit sig ännu längre upp i samhället, där den finns hos myndigheter, i polisen, domstolar. Det är trist att vara alarmist, måla fan på väggen, men vi har redan börjat vänja oss, vi förfasas inte längre över en dödsskjutning som vi gjorde för tio år sedan. Bara det här senaste året har det varit över femtio dödsskjutningar, siffror man inte hade kunnat föreställa sig för tio år sedan.

Lisa började skriva som liten

Hon började skriva redan som liten, skrev sagor som sedan blev barnböcker, ett tag fanns där en dröm om att bli journalist. Mest av en slump sökte hon in på juristlinjen i Lund, fastnade och på den vägen är det. Åklagaryrket är hårt arbetsbelastat, gängrelaterad kriminalitet oerhört svår att utreda, hur fick hon tid att skriva en bok med arbetsrummet fullt av pärmar med parallella utredningar?

– Jag kan vara mycket målstyrd när jag bestämmer mig för en sak, jag kan gå in i en manisk fas, och det är väl lite det jag har gjort här. Jag har skrivit på helger, semestrar, morgnar och kvällar.

I boken förekommer kolleger nämnda vid namn, hur kommer de att reagera på boken?

– Alla som figurerar med namn har fått läsa manus, en av dem älskar när jag högläser styckena där han förekommer, berättar Lisa och skrattar. Jag tycker väldigt mycket om att vara på min arbetsplats, där får man pulsen, där finns dynamiken, att studsa mot andra människor, jobba gemensamt mot ett mål, det har jag svårt att se mig utan.

Många av de gängkriminellas advokater kommer till rättegångarna i taxi, debiterar dyra taxiräkningar, åklagarna färdas kommunalt. En forskningsrapport har kommit fram till att en utredning av ett gängmord kan kosta samhället sjuttiofem miljoner kronor med efterföljande rättsprocess och allt annat som medföljer. Bara advokatkostnaderna för mordet på Årstabron slutade på fem miljoner kronor.

– De tuffaste jobben genererar minst lön, säger Lisa. Lärare, poliser, handläggare på socialtjänsten. Inte minst socialtjänsten har ett enormt stort uppdrag, det är många unga kvinnor som jobbar där, hur ska de tackla detta? Man kan inte bara vara idealist, man måste kunna leva på det också.

Så länge folk knarkar kommer det att finnas kriminella som drar in stora summor på narkotikahandeln.

– Att folk lever i missbruk är fruktansvärt och så vidrigt att några tjänar pengar på. Jag blir också extremt provocerad av de som knarkar ”for fun”, jag har noll acceptans för det. Man bidrar inte med sitt strå till stacken och det måste man göra när man är medlem av samhället. Man kan tycka att polisen inte löser sina saker, att politikerna inte löser sina saker, och domstolar och åklagare, men då är det också nej på att dra en partylina, alla som gör det ska skämmas. Man har ett ansvar som medborgare – absolut!

Hur tror hon det kommer se ut framöver? Skjutningarna tycks bara öka, polisen har svårt att hinna med alla utredningar.

– Visst kan jag känna en tröstlöshet ibland, det är fruktansvärt att unga människor fortsätter dö på våra gator, och att oskyldiga drabbas. Men samtidigt känner jag framtidshopp, jag har så många fantastiska kolleger, vi uppmuntrar varandra, och det skipas rättvisa. Det är inte Gotham City, inte än i alla fall, säger hon med ett snett leende.

Lisa dos Santos 3 boktips

Väggen, Marlene Haushofer

En bok som både ger ro i själen och som väcker tusen frågor om livet.

Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen, Agota Kristof

En bok och ett språk som fullkomligt knockade mig. Läste och rörde mig inte ur fläcken.

Ljuset vi inte ser, Anthony Doerr

Svag som jag är för andra världskriget-­romaner är det här mitt bästa tips i genren. Fängslar så att man ligger redo att gå med i den franska motståndsrörelsen.