Atefeh Sebdani om flykten, sektliknande rörelsen och nya boken

När bussen började rulla växte skräcken inom Atefeh. Hon såg sin mamma, som precis uppmanat henne att vara duktig, att ta hand om sina småbröder och lovat att de snart skulle ses igen, stå där utanför.

– Mamma var min andning, identitet och stora trygghet som gjorde allt för oss barn, men där och då försvann mitt ankare och all min trygghet. Hos mamma lämnade jag kvar delar av mig själv som blev svåra att finna igen.

Atefeh ville skrika, men satt tyst för att inte oroa sina småbröder.

Bussen skulle ta dem från det irakiska militärläger de bodde i till Jordanien. När de fick en bit bröd ombord, delade Atefeh den på två och gav varsin bit till sina bröder fast hon själv var hungrig.

– Min yngsta bror ammade fortfarande och försökte amma alla vuxna kvinnor vi mötte på vägen, säger Atefeh när vi ses i samband med att hennes biografi Min hand i min släpps.

Före avskedet vid bussen hade familjen varit på flykt från Iran i två års tid. De sov under bar himmel och satt ibland på gator och tiggde. Potatis blev deras enda födoämne.

– Kokt potatis med salt, potatisplättar, potatismos och stekt potatis. Potatis, potatis, potatis. Det var mer eller mindre det enda vi åt, något annat hade vi inte råd med.

Familjen lyckades ta sig till ett militärläger i Irak dit människor hade flytt en regim som jagade dem för deras engagemang i motståndsrörelsen Folkets Mujahedin. Atefehs föräldrar anslöt sig till den växande gruppen unga Mujahedinanhängare och blev lovade ett hem, trygghet, utbildning och en vision om ett ­gemensamt, fritt och demokratiskt Iran. Men de blev också insatta vapen och planer på kupper.

För att kunna fokusera på sin uppgift krävdes skilsmässa av alla äkta makar. De skulle vara trogna sina högsta ledare, Maryam och Massoud Rajavi, men de skulle också tvingas lämna ifrån sig sina barn.

Livet i lägret blev vardag där barnen gick i skola, badade, sjöng i kör och var med i olika aktiviteter.

– Det var som ett paradis mitt ute i öknen. Men år 1990 blev den politiska situationen allt mer orolig, säger Atefeh.

Bomber föll och Atefeh minns att de vuxna höll för öronen på de minsta barnen efter att de slängt ner dem i skyddsrummen. Väl uppe igen möttes de av en enorm förödelse. Samtidigt, så länge hon hade sin mamma, kände hon sig trygg.

– Det var inte längre säkert att bo kvar i lägret och det var nu man tog det ödesdigra beslutet att skicka iväg oss barn till Europa, säger Atefeh och berättar att hon är ett av 800–1 000 barn som separerades från sina föräldrar under den här perioden.

Så utnyttjades barnen som verktyg i rörelsen

Bussresan fortsatte längre bort från mamma. Främmande vuxna, som barnen skulle kalla mostrar eller farbröder, forslade dem över landsgränser.

– Jag gjorde allt för mina bröder och blev deras mamma. Grät gjorde jag i tysthet för mig själv när killarna hade somnat. Jag hade lovat att vara duktig och bar hela tiden på en rädsla för att man skulle separera oss, säger Atefeh.

1991 kom syskonen till Sverige. Här möttes de av ”moster Marzieh och farbror Ahmed”.

Atefeh och hennes bröder tvingades kalla dem för mamma och pappa. De var anhängare av samma rörelse som Atefehs föräldrar och sa till myndigheterna i Sverige att de var släkt, vilket var enda sättet för att de skulle få stanna.

– Från den dagen blev vi officiellt flyktingar i Sverige, säger Atefeh.

Redan från början i nya familjen, där det fanns två andra fosterbarn samt ett biologiskt, fick Atefeh lära sig att inte fråga efter sin mamma.

– Vi fick varken fråga, känna eller tycka något. Dagarna blev veckor som i sin tur blev till månader och jag hörde inget från min mamma. Vi barn användes väldigt strategiskt i deras politik och en av deras strategier var att hela tiden säga att vi skulle återförenas med våra föräldrar. På så sätt kunde de hålla kvar oss inom rörelsen och använda oss som verktyg.

Med jämna mellanrum fick Atefeh vara med i olika demonstrationer. Hon fick höra att de var en del i kampen för ett fritt Iran och att ju snabbare landet blev fritt desto snabbare skulle hon få återse sen mamma.

– All fritid och även under lektioner vi skolkade ifrån fokuserade vi på politiken i form av demonstrationer, manifestationer, möten med beslutsfattare och liknande, säger Atefeh, som i sin bok beskriver hur det kunde se ut:

”’Död åt terrorregimen i Iran! Död åt terrorregimen i Iran!’

Med nävarna i luften gallskrek medlemmarna så högt och ofta att vi mot slutet av dagen inte hade några röster kvar. Vi barn härmade de vuxna och hytte lika intensivt med våra nävar och skrek ännu högre med våra ljusa röster. De vuxna älskade att se oss göra som de gjorde. De log och klappade oss på huvudet. Det skulle nog bli bra frihetskämpar av oss också.”

Tiden gick. En gång per år ringde mamma, men det blev inga glädjestunder eftersom de var avlyssnade och samtalen rubbade också Atefehs överlevnadsmekanismer.

– När man lever i den verklighet jag gjorde behövde jag hitta sätt att klara av min vardag på. Att sakna min mamma fanns det bara utrymme till i min säng på nätterna. Dagarna handlade bara om att kämpa sig igenom. Jag hade kastats i ett hav av hajar och försökte hela tiden hitta sätt att klara mig på. Så när de där samtalen kom var det som att riva ner alla skyddsmekanismer jag byggt upp, säger Atefeh.

Hon blir upprörd när hon tänker på allt som gått under radarn.

– Jag blir förbannad över att ingen i dag tar på sig ansvaret för alla de barn som slitits från sina föräldrar. Vi barn fick aldrig ifrågasätta, vi forslades mellan olika mostrar och farbröder.

Hon menar vidare att ingen har tagit ansvar, man har i stället valt att backa organisationen och hålla Mujahedin bakom ryggen. Atefeh har fått höra att hon ljugit ihop allt eller att man inte visste vad som skedde, trots att alla tecken tydligt fanns där.

– Det är ju helt bisarrt. Hundratals vuxna som gått med på att så många barn ska separeras från sina föräldrar. Ingen har ifrågasatt förutom de som inte längre är anhängare.

Mujahedins högkvarter låg i Auvers i Paris. Atefeh berättar att det var deras Mecka, en drömdestination som alla strävade efter att få komma till, inte minst för att få träffa presidenten för rörelsen, Maryam Rajavi.

– Att få besöka vårt högkvarter var något som endast utvalda fick göra. Bland annat jag, säger Atefeh och berättar om tillfället som fick henne att känna avsmak snarare än fascination.

– När jag såg Maryam i all lyx och påpassning drabbades jag av känslan av Kejsarens nya kläder. Varför skulle hon ha det så bra och vara så hyllad medan min mamma var kvar i Irak, blev soldat, hade brist på mat och behövde göra den värsta uppoffringen en mamma kan?

Anhängarna satte eld på sig själva i en protest

Atefeh började ifrågasätta hela systemet och tyckte att allt kändes obehagligt.

– Det var i samband med att anhängarna började sätta eld på sig själva i en protest som jag började må riktigt dåligt. Det var en sådan grovt omänsklig händelse, men medlemmarna hyllade deras agerande.

Men det var när Atefeh fick reda på att hennes fosterbror Hamid, som åkt till Irak för att bli soldat, dödats, som hon påbörjade sin kamp för att få ut sin mamma från sekten.

– Det är fortfarande smärtsamt att prata om, säger Atefeh och blir tyst en stund.

– Jag fick se en film på YouTube som visade en avrättning av min bror, en film som användes som propaganda. De hade skickat Hamid helt skyddslös, rakt ut mot kulorna för att dö. Jag insåg att detta är samma typ av propaganda som jag sett om andra så kallade martyrer. Nu handlade det om min bror och det var först då som poletten föll ner, deras död var en del av ett utstuderat propagandamaskineri.

Nu insåg Atefeh att det var en skoningslös organisation hon hade att göra med, och började fundera kring kriterierna på vad en sekt är, och drog i gång en lång process för att få ut sin mamma.

Så lever Atefeh i dag

I dag lever Atefeh tillsammans med sitt livs kärlek Max, tillsammans har de tre barn.

– Han blev min anledning att fortsätta vilja leva och jag kände mig för första gången på riktigt älskad, igen. Och med hans enkla frågor förstod jag min skeva verklighet.

Atefeh ser hur Mujahedin jobbar hårt med lobbying på hög politisk nivå. Men hennes önskan att uppmuntra andra att hjälpa till där man ser att barn far illa har varit större än rädslan för vad Mujahedin skulle kunna hota henne, som avhoppare, med.

– Ser man signaler eller bär på en magkänsla, ska man lita på den. Jag hoppas att man som myndighet ska inse vilket ansvar man har.

Hon vill berätta om det hon varit med om även för sin egen skull, för det lilla barnet vars hand slets från sin mammas för över trettio år sedan.

– Jag har alltid älskat ordets makt, både i skrivande och talande form. Men jag har aldrig fått ge utrymme åt den sidan eftersom jag varit så styrd. Som barn hade jag inga drömmar, jag planerade aldrig att bli vuxen. I dag vill jag ta plats och är stolt över mig själv. Jag väljer att berätta för den lilla flickan som klarade sig trots allt och som nu får leva ut en dröm som hon inte ens visste att hon hade.