Bianca Kronlöf om det förbjudna i att känna ilska mot sitt barn

5 saker om Bianca Kronlöf du kanske inte visste

Efter reklamen: 5 saker om Bianca Kronlöf du kanske inte visste

Bianca Kronlöf kommer släntrande från altanen till ett vackert hus söder om Stockholm och ropar ”hej”. Jag presenterar mig och repliken som följer orsakar lätt svindel.

– Jag trodde vi skulle ses på fredag!

Den här dagen är en onsdag, något har brustit i kommunikationen (möjligen börjar reportern bli gaggig), men Bianca bara ler. Inga problem, bara skönt med ett litet avbrott, hon är i full färd med att gå igenom slutkorrekturet till debutromanen Info från repan – en vårdslös satir om vården. Hon visar upp en illustration, en teckning i blyerts, det ska till en massa illustrationer till boken, hon gör alla illustrationer själv. Den ser jättefin ut.

– Det här är nog det roligaste jag har gjort i hela mitt liv, skrattar hon och syftar på ritandet. Jag har prestationsångest kopplat till skrivandet, men inte till ritandet, ritat har jag gjort i hela mitt liv.

Som karaktären ”Snubben” på Youtube, och med satirprogrammet Full patte på SVT, häcklade Bianca och systern Tiffany knivskarpt och rasande roligt alla avarter av toxisk manlighet. Boken Brev till mannen kom för några år sedan, där skrev hon brev till män hon mött, om känslor, sex, våld, maskulinitet, men den ser hon mer som en diskussionsbok.

– Det var i en helt annan liga än den här nya, det var diskussioner jag haft i tio år, från föreläsningar och demonstrationer, och sådant man har stått och skrikit i baren när man varit på fyllan. Att skriva en roman, det har varit mycket svårare.

På årets Guldbaggegala fick hon en Guldbagge för bästa kvinnliga skådespelare i rollen som vårdbiträdet Hanne i Ella Lemhagens film Så länge hjärtat slår. Och nu kommer en satir om vården!

Tog du avstamp ur filmen för att skriva boken?

– Många tror ju det, men idén till den här boken kom redan innan Brev till mannen. Den var på gång när jag ammade mitt första barn. Min man är läkare, han ­gjorde sin ST (specialisttjänstgöring) när en mejl­tråd damp ner från receptionen på en vårdcentral. Det är den som är grunden till hela romanen.

Början på tråden lyder: ”God förmiddag. Vi vill informera dig om att parkeringsbevisen nu har flyttats till receptionen. För att underlätta hanteringen och tillgången till bevisen, ber vi dig vänligen att hämta ditt parkeringsbevis där vid behov. // Tack för din förståelse och samarbete, Sigmund, Vårdcentral XXX.”

– Det som hände var att mejlet skickades fel, det gick ut till alla mottagare i hela vårdnätet, tusentals mottagare, från professorer till vårdbiträden, och när folk svarade att de inte ville vara med på mejllistan, växte den bara. Till slut började folk bli sura och skriva otrevliga svar. Det var länge min och min mans kvälls­underhållning när vi läste den där tråden.

– Och när jag var uppe hela nätterna och ammade och inte kunde sova, då blir ju också hjärnan helt ­ocensurerad. Då tog jag upp telefonen och började hitta på saker runt de här personerna som skrivit på mejltråden. Den här professorn Gunnar, och undersköterskan Malin, som hamnar i konflikt, de jobbar ju på samma arbetsplats, varför kan de inte prata med varandra på jobbet i stället?

– Vi har de här jättestora konflikterna i världen, men när jag är ute och föreläser är standardfrågan alltid: ”Jag vågar inte säga vad jag tycker, jag är rädd för att skapa dålig stämning, vad ska jag göra?” Men på nätet är det en annan sak, där är det som att alla har sitt alternativa monster som de släpper ut.

Inspirerats av en mejltråd

Info från repan (information från receptionen), utspelar sig på en vårdcentral. Där finns Riitta, 65, chef på vårdcentralen, och där finns Sigmund, 33, Riittas son, som Riitta har ordnat ett jobb till i receptionen, trots att han inte har några som helst kvalifikationer för det (vilket också leder till kaos). Där finns också Robin, 34, läkare, som gör sin AT på vårdcentralen, och Marall, 45, ST-läkare på vårdcentralen. Till det Therese, 40, sjuksyster, och (mammalediga) Veronika, 36, koordinator, och Ardalan, 38 (Veronikas sambo). Samt Kari, 65, Riittas man, och Tuuli, 28, Riittas och Karis dotter. Runt dessa snurrar handlingen i ett allt galnare tempo genom Sigmunds oförmåga att klara jobbet i receptionen.

Sigmund är en slacker med extra allt. Han har liftat runt i Thailand och andra ställen i världen under många år, sovit på stränder och jobbat i barer utan några andra ambitioner att ha det ”chill”. Men vid 33 års ålder har han börjat känna sig lite obekväm med det livet, det är inte lika ”chill” att vara strandluffare vid 33 som när man är 20. Han har börjat hata unga kvinnor som säger ”moget” till honom, när han har gjort något som han tycker är kul. Nu har han flyttat hem till mamma Riitta och har planer på att starta ett företag av något slag. Han kontaktar en gammal vän som han brukade spåna idéer med, men kompisen har fått fast jobb, blivit småbarnspappa och har inte riktigt tid med Sigmund och hans diffusa idéer.

– Jag måste säga att jag älskar Sigmund, det har varit otroligt roligt att skriva fram honom. Man kan kanske tycka att jag och han är väldigt olika, men jag har också en väldigt lat sida, jag kan sitta och scrolla hur länge som helst och är otroligt dålig på att vara en del av vuxenvärlden, att gå in på Skatteverkets hem­sida och allt sådant där. Det är som att jag måste lyfta mig själv i nackskinnet för att klara sådant där.

Beskrivningen av arbetet på vårdcentralen är hisnande läsning på flera plan, som läsare är det är lätt att börja googla på privata vårdförsäkringar (till hemska kostnader). Vårdcentralens chef, Riitta, har som högsta mål att klara budgeten, och för att göra det tar hon till alla medel, patienternas väl och ve kommer då i andra hand.

– Min bästa kompis är läkare, mamma är sjuksyrra, min mans mamma är vårdcentralläkare och när alla de här människorna samlas får jag höra oerhört mycket historier om vården. Det är diskussioner om hur ska man kunna göra vården bättre, man får höra om många hemska människoöden, och små knasiga grejer.

– När min man och hans kolleger pratar sinsemellan handlar det mest om två saker, specifika patientfall som de behöver bolla och hur stressigt och under­bemannat det är på arbetsplatserna. De har mindre ångest för att felbehandla än de har för att hinna med alla patienter.

Veronika, vårdcentralens koordinator, som är föräldraledig, drabbas av en amningspsykos. Plötsligt får hon lust att äta upp sitt barn. Riktigt så illa var det dock inte när Bianca själv ammade.

– Inte riktigt, men när jag sjöng visan om trollmor första gången för mitt barn under amningen, var det som att jag kände sången bultande i mitt modershjärta, och sedan fick jag panik över att trollmor inte hade några fler ord, och så började jag gråta för trollmors skull. Då tänkte jag att jag började bli sjuk i huvudet. Sedan skruvade jag upp det där när jag skrev. Det är fascinerande med ilska mot sitt barn, det är absolut förbjudet.

Sigmund hänger på olika forum på nätet med killar som skriver saker som: ”Hej varför får vi inte säga högt att vi är mycket bättre än kvinnor?”

– Jag har surfat mycket på sådana sidor för att få koll, det är rätt skrämmande, den där nidbilden av att det är skränande och skrikande stämmer inte, det är ofta lugnt, välkomnande, med otroligt låg ribba som ger en känsla av att du har rätt. Allt som inte går som det ska i ditt liv, det är för att någon annan har tagit det ifrån dig. Och har du inte kämpat och slitit, då är det någon annans fel, det också. Men nu har nätalgoritmerna hittat mig, jag blir alldeles översvämmad av länkar till sajter fulla av incels.

Vill att läsaren ska aktiveras

I början av boken instrueras läsaren att vara beredd med penna, sax, tejp, och att svara på olika frågor. Läsaren ska aktiveras, inte bara läsa passivt.

– Jag hoppas på att flytta diskussionen ett varv till, jag kommer ju från teatern, jag tycker inte pjäsen är klar förrän publiken är i rummet. När jag började skriva hade jag först historien, men jag ville att något mer skulle hända, hur kan man engagera en läsare som man gör med en publik? De här karaktärerna vräker ju ur sig alla möjliga frågor och påståenden, så jag ville ge läsarna uppgifter: Vad tycker du? Det skulle vara himla roligt om folk ville läsa boken i bokcirklar.

Det är också en fruktansvärt rolig roman, med ­betoning på ”fruktansvärt”.

Du skriver att du vill underhålla, för att inte ­tänka på döden. Dödsångest?

– Otroligt mycket, jag är jätterädd för döden. Det har jag varit sedan jag var liten, när jag första gången såg en gravsten. Någon hade dött och låg där under stenen, och en dag skulle jag också göra det. Tänker jag för mycket på det får jag panik. Jag tycker verkligen om livet.

Hur har det varit att skriva boken?

– Varannan dag har jag haft jätteroligt, varannan har jag frågat mig, vad faan har de (förlaget) låtit mig göra? Men grundstommen är att jag vill berätta historier, samtidigt som det är otroligt svårt att jobba som skådespelare. Som skådespelare måste du bli vald, man sitter där på stolen och väntar. Jag tror det är därför det finns så många ledsna, bittra och alkoholiserade skådespelare. Snälla, snälla, välj mig. Då är det så otroligt lyxigt att skriva en bok. Det här projektet gör jag själv, det är ett sätt för mig att få skapa, vara i gång, greppa mitt eget öde.

Hur är livet som förälder?

– Saker och ting har förändrats jättemycket med de här små varelserna. Jag kan inte vara full lika ofta, eftersom jag inte orkar vara bakfull längre. Och när jag jobbar och ska gå och hämta klockan fyra, jävlar vad kreativ och produktiv jag blir. Jag är aldrig så bra som en och en halv timme innan jag ska hämta. Då vet jag, då kommer giljotinen, då är det slut.

– Det är så jädra klyschigt, men allt som surrat i huvudet, om man är geni eller idiot, att hämta en treåring och stå i en lerig backe och gunga, det är ett bra sätt att tysta de där tankarna.

I samlivet med mannen gäller samtal.

– Vi har ett konstant samtal om hur vi har det. Vi har inte balans varje månad, men det brukar jämna ut sig mot slutet av året. Som läkare jobbar han ibland dygnet runt, då hämtar och lämnar jag barnen. Men när jag får en film, och som jag sa i talet på Guldbaggegalan, under en tremånadersperiod tog han alla nätter, hämtade och lämnade varje dag, och jag har noll dåligt samvete över det.

Tankar om bokens mottagande?

– Jag hoppas folk ska ha roligt när de läser. Och för de som läser men annars inte läser så mycket, att den fungerar som en lättare drog och blir en inkörsport till tyngre saker. Som Dostojevskij!

Bianca Kronlöfs 3 boktips

Prins Charles känsla av Liv Strömquist

Den ges ut igen nu i höst, kul! Jag läste den för 15 år sedan och den har påverkat min feminism mycket.

Eva-Lisas monument av Sam Hultin

En stark berättelse om en banbrytande ­transkvinna. Det är svenskhistoria ­skriven ur en, för mig, ny vinkel.

Rötter av Alex Haley

Den första ”vuxna ­boken” jag läste som tonåring. Den handlar om Amerikas historia och slaveriet.

Kenneth Gysing, bokredaktör

Kenneth Gysing är Feminas erfarna och uppskattade bokredaktör. Han läser allt och ger Feminas läsare boktips och recensioner varje månad. Kenneth har arbetat som journalist och redaktör sedan 19 års ålder. Han har varit kriminalreporter på Expressen, filmkrönikör på Damernas Värld, kåsör i SvD.

10 klassiska böcker och samtida succéer du borde läsa

Efter reklamen: 10 klassiska böcker och samtida succéer du borde läsa