Det är sant i Rakel Wärmländers nya serie Limbo

Limbo är en tv-serie i sex delar där Rakel Wärmländer inte bara gör en av huvudrollerna tillsammans med Sofia Helin och Louise Peterhoff.

Det är hon som har initierat, skrivit och exekutivproducerat serien som sänds på Viaplay i vinter.

– Vad händer när ens väninnas barn plötsligt ”råkar” äventyra ens eget barns existens, säger Rakel Wärmländer och sätter fingret på nerven i relationsdramat som handlar om de skuld- och hatkänslor som en olycka kan skapa långt utanför kretsen av dem som handgripligen drabbats.

Starten av Limbo

Vi träffas på en uteservering på Södermalm i Stockholm vid slutredigeringen av Limbo och skådespelaren berättar om händelsen 1997 som kom att förändra livet för en rad människor.

– Det var en lägenhetsfest på Östermalm. Jag valde att gå hem. Nästa morgon väcktes vi av telefonen. Det hade varit en bilkrasch. Flera var på sjukhus, en var allvarligt skadad. Det här var mitt kompisgäng, säger Rakel Wärmländer.

– Alla vi kompisar hängde på sjukhuset. Han som var mest skadad låg i koma. De andra hade brutna revben, skadade lungor, inslagna käkar. Vi vakade i stora gäng.

Den som hade blivit svårast skadad var Mårten. Han sitter i dag i rullstol och har assistans tjugofyra timmar om dygnet. Rakel berättar att de umgicks ett tag när Mårten blivit tillräckligt stark efter den svåra olyckan. Han var på hennes studentmottagning med resten av kompisgänget.

– Sedan reste jag till New York och bodde där ett tag. Det blir svårt att hålla kontakten, man splittras, säger Rakel Wärmländer.

Så för några år sedan, hon befann sig på Rosenlunds sjukhus i Stockholm när hon i ögonvrån såg någon som skulle kunna vara Mårten.

– Skulle jag gå fram till honom, skulle han komma ihåg mig, skulle det vara att riva upp allting? Sedan ­tänkte jag, att det är ju min kompis. Så jag gick fram till Mårten, la handen på axeln och sa ”kommer du ihåg mig”. Och det gjorde han. Han blev så glad och ­började skratta.

Och det där blev starten på Limbo.

Limbo tar ett avstamp från verkliga olyckan

Rakel hade sedan tidigare planerat att skriva en serie om tre kvinnor. Hon hade själv fått barn och börjat fundera på ofrånkomliga saker som de flesta föräldrar gör: om hur man in i döden försvarar sitt eget barn, om vad man har för rätt att skälla ut andra barn som attackerat det egna barnet, om den ilska som en attack mot ens eget barn väcker. Vilken rätt har man att kritisera andras barn?

Tv-serien är centrerad kring Ebba, Gloria och My, tre kvinnor och tre mödrar till ungdomar som varit med om en bilkrasch. Rakel är noga med att påpeka att allt är fiktivt, att olyckan är avstamp till en fiktiv berättelse, att ”premissen är lånad från en verklig händelse, resten är fiktion”.

– De här kvinnorna i serien är mitt uppe i sina karriärer och lever snabbt som man gör i dag. De har blivit vänner genom sina barn och har följts åt. Sedan händer bilolyckan. Vilka blir konsekvenserna? Hur pratar mammorna med varandra? Ska jag ringa? Ska jag skicka blommor? Blir man rationell eller vad händer? Kan man fungera på jobbet? Jag blev fascinerad av allt detta.

– Hur upplevde mina kompisars mammor allt det här när det hände på riktigt? Det måste ha varit fasansfullt.

Rakel Wärmländer har som research talat med de flesta av dem som var med om den riktiga olyckan 1997 (”han som körde bilen klarade sig fysiskt men blev psykiskt skadad”) och med deras föräldrar. Viktigast var självfallet att Mårten och hans föräldrar gav projektet sitt godkännande.

Det gjorde de och Mårten, som i serien heter Jakob, medverkar också som statist i ett avsnitt.

– Han kom till inspelningen ett par gånger, men vi fick ta det försiktigt. Det var under covid och han är verkligen riskgrupp.

Handlingen utspelar sig på Östermalm i Stockholm och skolan är Östra Real, i miljöer som var Rakels egna.

– Jag bodde där, jag känner omgivningarna, kan lufterna och sinnena. Men det hade kunnat utspelas någon annanstans, platsen har egentligen inte någonting med handlingen att göra.

Serien har regisserats av Sofia Jupither medan Emma Broström har varit manusförfattare tillsammans med Rakel, och de tre huvudrollsinnehavarna är kvinnor. Femina frågar om det var medvetet och viktigt med kvinnor i de tunga funktionerna runt projektet och hon skakar på huvudet.

– Nej, det var inte viktigt. Jag ser inte det som ett självändamål. Det var viktigare att visionen blev rätt. Det slumpade sig så och jag är glad över den slumpen. Men det finns ju män med också, säger skådespelaren och nämner sångaren Björn Dixgård som har specialskrivit flera låtar till serien.

Sexårigt projekt som går i mål för Rakel Wärmländer

När Limbo får premiär är det ett sexårigt projekt som så att säga går i mål för Rakel Wärmländer vars karriär började redan när hon som nioåring var med i Kalas i Lönneberga på Dramaten. Det gav henne blodad tand. Parallellt med grundskolan sökte hon aktivt roller på teatrar och på SVT och efter studenten reste hon som 19-åring till New York för att plugga på teater­skola. En hård erfarenhet i flera bemärkelser.

– Jag kom hem lite stukad. Det var tufft i New York. Det handlade mycket om att lära känna sig själv och att överleva. Jag var trött på allt, säger Rakel Wärmländer och berättar att vändningen kom när skådespelarkollegan Krister Henriksson fick henne att söka till Scenskolan i Malmö med uppmaningen ”det är den som är bäst”.

Det blev fyra år i Malmö, därefter ett kort gästspel på Folkan i Göteborg innan Benny Fredriksson tog henne till Stadsteatern som skulle bli hennes hemmascen i nio år. 2007 spelade hon dessutom huvud­rollen i Helena Bergströms hyllade regidebut Se upp för dårarna.

Men allt hon gjort tidigare har varit produktioner som andra har haft det yttersta ansvaret för. Nu är det snart premiärdags för ett drama som bygger på hennes egna upplevelser och där hon själv varit med i varje led. Hur nervös kommer hon att vara över mottagandet av Limbo?

– Det har varit en jättesvår process, inte minst eftersom jag inte kände den tidigare. Jag är nybörjare. Allt har varit på liv och död, först skriva och sedan byta hatt. Att inte lägga sig i regijobbet men att få ihop hennes (Sofia Jupithers) vision med min. Men vi har gjort allt tillsammans och allt har varit kreativt och utvecklande.

– Jag ville göra något som jag själv ville se. Kanske blir den en vattendelare. Men jag gör hellre något som folk älskar eller hatar än något som publiken är likgiltig inför. Jag försöker att inte tänka på vad andra ska tycka. Det får jag göra när allt är helt klart, säger Rakel Wärmländer.