Emma Gray Munthe: Därför kommer jag gråta när jag ser fotbolls-EM
En gång för länge sedan kom min dåvarande pojkvän hem sent en kväll och hajade till när han såg mitt söndergråtna ansikte. Svullet, snorigt, rödflammigt. Han trodde att någon hade blivit sjuk, kanske dött, och var halvt på väg in i krishanterings- och omvårdnadsläge när det gick upp för honom att det som hänt var att jag hade sett en NHL-målkavalkad på tv.
För så här är det, oavsett om det handlar om en outhärdligt tråkig sport som hockey eller någon smittande folkfest som fotbolls-EM: att titta på idrott gör något med mig som är svårt att sätta fingret på. Och är väldigt svårt att förklara – särskilt eftersom man inte skulle kunna påstå att jag är så värst idrottsintresserad överhuvudtaget.
Handlar det om någon form av… spegelneuroner i hjärnan? Hormoner som släpps lösa av att titta på en snygg dribbling? Ett otroligt mål kan skicka mig helt över kanten. Simone Biles övermänskliga gymnastikprestationer gör att jag bryter ihop helt. När någon underdog mot alla odds blir den som först sticker näsan över mållinjen i något lopp? Nej, sluta. Och den där dokumentären om fotbolls-VM 1994? Ouff.
Man kan inte säga att det är lycka. Det är nog inte heller någon form av sympati med själva idrottarna. Hundra procent outspädd känsla av oidentifierbar art går ofiltrerad rakt in i kroppen utan att passera hjärnan – och vill sedan direkt ut. Som om den inte får plats innanför hudskalet.
Ögonen tåras, håret reser sig överallt. En stor klump i halsen. Kanske råkar man skrika rakt ut.
Omöjliga fysiska prestationer skapar gråtfest
Min familj hånar mig när min röst gör en liten darrig glidning när vi tittar på tävlingsprogram som American Ninja Warrior eller Mästarnas mästare. De vet att det är ett tecken på att en orimlig hulkgråt är under uppbyggnad.
Jag kan ingenting om fotboll, vet inget om aktuella lottningar eller taktiker. Vet bara namnet på några få spelare och skulle inte kunna plocka ut en drömelva om så mitt liv hängde på det. Och ändå: under fotbolls-EM kommer jag nästan helt garanterat mer eller mindre göra en Julia Roberts när hon går på opera i Pretty Woman.
Och opera! Pavarottis nio legendariska höga C i rad på Metropolitan har samma effekt på mig som ett vansinnigt Zlatan-mål, så det här har väl egentligen med alla sorters fysiska prestationer att göra. Sådana som egentligen borde vara omöjliga.
Dans, till exempel. Gene Kellys akrobatik. Det graciösa i en klassisk Svansjön. Antagningsscenen i Flashdance. Tävlingen i slutet på vilken dålig dansfilm som helst, faktiskt. Det går nästan inte.
Kanske handlar det bara om något så enkelt att det är lyx att titta på människor som är oerhört skickliga på det de gör, och som förmedlar något mer – och helt annat – än vad ord och bilder kan.
För att avsluta med ett lika delar pampigt som sentimentalt locker room pep talk med stråkar: oavsett om man är särskilt intresserad av fotboll eller inte, och oavsett om man hejar på något särskilt lag eller inte, är det något väldigt fint i att ha fönstret öppet en varm sommarkväll och höra hur det jublas från andra öppna fönster på gatan. Den där känslan av något gemensamt känns kanske ännu lite finare och viktigare sommaren 2021 än annars.
Go, go, go Sverige! Bröööööööl!
