Här är framtidens deckardrottningar du inte vill missa!

Utbudet av deckare har ökat kraftigt de senaste 15–20 åren. Kristoffer Lind är förlagschef och förläggare på Lind & Co och vet det mesta om kriminalgenren.

– Tittar man på Svensk Bokhandels topplistor är det nästan uteslutande svenska deckare där. Floran av deckare har blivit så mycket bredare under senare år; det finns thrillers, polisdeckare, livspusseldeckare, mysdeckare och många andra varianter. En stark trend nu är en sorts skruvade humordeckare, som Sofia Rutbäck Erikssons Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken. Den ger vi först ut som ljudbok i sommar, och som inbunden i höst.

Varför har kriminallitteraturen ökat så mycket?

– Jag tror det har att göra med hur folk konsumerar litteratur i dag, att distributionskanalerna blivit så många fler. Du kan beställa på nätet, lyssna på ljudböcker, läsa e-böcker. Den kommersiella kulturen har tagit över, blivit den dominerande. Den litterära, smala litteraturen har förvandlats till något slags undervegetation för särskilt intresserade.

Kommer ljudböckerna att ta över?

– Det är svårt att säga hur stort ljudet kommer att bli, ingen trodde det skulle bli så stort som det har blivit. Men jag tror det mer handlar om genre och personlighet vad man läser och lyssnar på. Många har kriminallitteratur i lurarna när de lagar mat eller går på gymmet. Själv både läser och lyssnar jag mycket.

Många av de nya kriminalförfattarna är kvinnor.

– Det är fler kvinnor som skriver, kvinnorna håller på att tränga ut männen lite grann där. Det avspeglar sig ju också i samhället i stort, fler kvinnor läser, fler kvinnor går på skrivarkurser, kvinnorna är i majoritet på universiteten.

Bokens framtid?

– Läsningen ligger på en ganska stabil nivå enligt olika undersökningar. Sedan har ju medielandskapet förändrats, vi konsumerar mycket högkvalitativ underhållning på olika streamingtjänster, tv i dag är inte bara Varuhuset och Dallas. Men jag tror på bokens framtid, både i tryck och som ljud. Bra berättelser kommer vi människor aldrig att få nog av, sedan är det en smaksak hur man tar dem till sig.

Frida Moisto: ”Jag älskar själv att läsa deckare”

Frida Moisto debuterade med kriminalromanen Som nitroglycerin 2019, följde upp med Drakar lyfter i motvind året därpå och nu i vår kom tredje boken Napalm, alla med kriminalkommissarien Lisa Engström i huvudrollen. Handlingen är förlagd till trakterna kring Jönköping, där Moisto under många år arbetat som sjuksköterska på länssjukhuset Ryhovs onkologiska avdelning.

Hur kom du på att du skulle skriva en kriminalroman?

– Jag har alltid tyckt om att skriva, men först efter att jag fick min dotter Elvira bestämde mig för att ta det på allvar. Hon föddes med en svår sjukdom, utan vita blodkroppar i blodet, innan hon fyllt ett år hade hon fått åtta blodtransfusioner. Jag lovade mig själv att om livet framöver skulle lugna ner sig så skulle jag skriva en bok. Det var det enda i livet jag ångrat att jag inte hade gjort tidigare.

– Jag visste att jag skulle skriva en deckare, jag älskar själv att läsa deckare. När min dotter var sjuk var jag väldigt arg på livet. Jag funderade mycket över ilska, gick själv och pratade med någon och fick hjälp. Men vad händer med någon som inte gör det, som fortsätter att vara arg? Så växte min huvudkaraktär fram, Lisa Engström. Hon bär en ilska inom sig som ställer till en massa problem.

Hur bar du dig åt?

– Jag har alltid hittat tid för att skriva, på kvällar och helger. Jag kollade in bokförlagens hemsidor och såg att många får in två till tretusen manus om året och kanske bara ger ut ett eller två. Det kommer aldrig att bli jag tänkte jag, och får jag ett nej så kommer jag att tro på det. Så jag struntade i det, jag ville inte färgas av andras åsikter, jag trodde på mitt manus och bestämde mig för att ge ut det själv.

– Jag frågade min man vad han tyckte och han skrattade och sa att efter allt vi hade varit med om med vår sjuka dotter, vad är det värsta som kan hända? Om boken inte säljer så är det ändå ingen som dör av det. Så jag tryckte själv upp tvåtusen böcker, och fick hjälp med form och omslag av en kompis som jobbar med pr.

– Sedan gjorde vi en Facebook-sida, startade ett Instagram-konto, bad kompisar dela, kontaktade tidningar. Jag åkte runt till bokhandlare för att försöka sälja in boken. Efter tre månader hade jag sålt slut på hela upplagan. Kort därefter blev jag kontaktad av ett bokförlag, som ville skriva kontrakt med mig.

Bästa tipset för att komma i gång?

– Det är bara att sätta sig ner och skriva, det finns inga genvägar. Om jag bara satte mig ner och skrev när jag är inspirerad skulle det inte bli några böcker.

Framtiden?

– Jag älskar mitt jobb som sjuksköterska, jag vill inte sitta och skriva hela dagarna. Drömmen är att jobba halvtid med varje. Så var det också tänkt inför den tredje boken, men under coronan blev det att jag jobbade sjuttofem procent på sjukhuset.

Ramona Ivener: ”Jag satsar helhjärtat på författarskapet nu”

Ramona Ivener disputerade i historia vid Karlstad Universitet 2014. Parallellt med arbetet som lektor vid universitetet var hon också verksam som regissör och manusförfattare vid Värmlandsteatern. Hon gjorde författardebut med den gotiska skräckromanen Bakom blå ögon 2018 (i ljudboksformat). I början av året kom hennes första kriminalroman, Nattväkten, som ljudbok och e-bok. Till hösten kommer den också som pappersbok.

Varför en kriminalroman?

– Skrivandet har alltid funnits i mitt liv, där har också funnits en längtan att gå vidare i skrivandet. Att skriva en deckare är ett sätt att utmana tryggheten och mig själv, mina rädslor. Det är en genre jag alltid har tyckt varit spännande, jag ser den typen av filmer, läser gärna den typen av litteratur.

Varifrån kom berättelsen?

– Oj, det är en svår fråga. Hur fungerar fantasin? Man börjar någonstans och så växer det vidare. Jag visste hur det skulle sluta, men vägen dit var lite oklar, den fick utveckla sig efter hand.

Är det svårt att arbeta heltid och samtidigt skriva?

– Om man brinner för någonting så finner man tid, det är en prioriteringsfråga. Det var förstås enklare när jag inte hade barn, men jag tar alla chanser jag får att skriva. Jag har sagt upp mig från mitt jobb och satsar helhjärtat på författarskapet nu. Jag trivdes jättebra med att forska och undervisa, men jag hade kommit till en punkt i livet då jag ville göra det här.

– Jag känner mig faktiskt inte orolig, det är kanske konstigt. Men jag tror att när man går in i ett sådant här livsavgörande val, då måste man vara beredd på att det kan bära eller brista. Man måste våga tro på sig själv. När jag tog steget hade jag också ekonomisk möjlighet att göra det, jag kände att det var nu eller aldrig. Det var så många bitar i livspusslet som föll på plats.

Hur bar du dig åt?

– Jag skrev klart manus, sedan skickade jag det till flera förlag, och det var flera som hörde av sig. Jag valde det som kändes bäst, vi hittade varandra ganska snabbt.

Framtiden?

– Jag har tänkt att jag ska skriva en serie. Jag skriver på en uppföljare nu, Frostänglar, den kommer till vintern, men jag vet inte hur många böcker det blir. I dagsläget håller jag och mina huvudfigurer på att lära känna varandra, vi umgås regelbundet (ha-ha).

Hur känns det att ha tagit språnget ut?

– Äntligen! Det känns så lätt i själen på alla sätt och vis. Det här är någonting jag har längtat efter så himla länge!

Linda Ståhl: ”Jag vill göra deckargenren mer inkluderande”

Linda Ståhl debuterade under våren med kriminalromanen Syndaren ska vakna, den första i en serie med samlingsnamnet Höllviken-deckare. Hon är född och uppvuxen i Höllviken i Skåne men bor sedan många år i Tyresö utanför Stockholm med man och barn, och arbetar som kommunikationsstrateg.

Hur kom du på att du skulle skriva en kriminalroman?

– Jag har alltid skrivit – dagböcker, berättelser, noveller – men bara för skrivbordslådan. Men i samband med att jag var föräldraledig kände jag att jag ville försöka göra någonting mer av det, gå djupare i någonting som jag verkligen tycker är roligt. Sedan tog det ett tag innan tanken realiserades. Jag funderade över vad jag själv tycker om att läsa, utöver deckare gillar jag både feelgood och romance, men spänningsgenren var det som lockade mest.

Hur kom du i gång?

– Först funderade jag över platsen, jag är uppvuxen i Höllviken och känner miljön bra, det kändes roligt att få återvända hem i skrivandet. Det är en fantastiskt fin plats, mycket hav och stränder, blåser mycket gör det också (ha-ha). Det är också en speciell kommun, med till största delen höginkomsttagare, där skulle det gå att hitta intressanta infallsvinklar.

Din huvudkaraktär, kriminalkommissarien Reub Thalander, identifierar sig som sig ickebinär. Hur blev hen till?

– Jag provade att skriva utifrån ett kvinnligt perspektiv, och sedan ett manligt, för att se om det blev annorlunda. Sedan funderade jag över, vad händer om min kriminalpolis varken är man eller kvinna? Vi är så snabba med att dela in människor i det manliga eller kvinnliga facket. Med en ickebinär karaktär hoppas jag kunna göra deckargenren mer inkluderande.

Hur gick du vidare för att försöka bli utgiven?

– När jag kommit så pass långt med manuset att jag inte kunde göra mer själv tog jag kontakt med en lektör. Det kostar en slant, men å andra sidan är ju skrivandet i sig ingen investering, mer än den tid det tar. Det var väl värda pengar, jag fick mycket konstruktiv återkoppling och kunde förbättra mitt manus utifrån lektörens synpunkter. Sedan gjorde jag en lista på åtta nio förlag som jag helst ville bli utgiven på. Jag fick napp ganska omgående från ett, och några dagar senare hörde ytterligare ett par av sig. Det slutade faktiskt med budgivning.

Ett råd till den som vill försöka sig på att skriva?

– Don’t give up your dayjob! Det är väldigt få som kan leva på sitt författarskap, det här ska man göra för att man inte kan låta bli. Jag har också ett skitkul jobb, med underbara kolleger, där jag haft möjlighet att gå ner i tid. Det är en lyx att kunna checka ut från jobbet och åka hem och skriva, på samma sätt som det är en lyx att checka ut från skrivandet och åka till jobbet.