Intervju: Agnes Lidbeck om komplicerad kärlek

Agnes Lidbeck bjuder in till Kummelvik i nya romanen Nikes bok, en fiskeby på den skånska kusten med många likheter med Brantevik, den fiskeby där Agnes själv tillbringat de flesta somrar sedan fyrtio år tillbaka. Här får vi möta Nike, Sonja, Olle, Karin, Rosmarie, Tommy, Janne, Willemo och Katta och flera andra karaktärer i en mäktig volym på 769 sidor där handlingen sträcker sig från början av 1980-talet fram till 2015.

– Det är en plats som har betytt väldigt mycket för mig, min släkt kommer från Brantevik, vi åkte alltid dit ner från Stockholm för att fira jular, och vara där på höstar och vårar och somrar. Jag ville försöka beskriva platsen som jag ser att den har förändrats under åren. Kummelvik är ändå en påhittad plats, jag har bakat ihop olika delar av Österlen, och personerna är fiktiva, även om de har drag av personer jag haft runt mig hela livet.

Men mest av allt är det en roman om kärlek.

– Arbetsnamnet för boken var ”allt jag har lärt mig om kärlek”, och så ville jag skriva ner det. Det är den mest självbiografiska bok jag har skrivit, ändå utan att vara självbiografisk. Att skriva en egen självbiografi skulle bli ganska snävt, om man skriver om vad man har sett runt omkring sig, så får man mycket material att jobba med.

”Jag ville skriva om hur komplicerat det är med kärlek”

I romanen är det Nike som skriver, Nike vill i romanen skriva sant, skriva om hur det verkligen var där i Kummelvik under åren hon formades till en vuxen människa.

– Det finns en bild om hur kärleken ska vara, man tänker lätt att en bok som ska handla om kärlek ska vara tydlig, att det ska finnas lyckliga kärlekshistorier och olyckliga kärlekshistorier. Jag har själv sagt att jag vill skriva sant, men med sant menar jag att jag ville skriva om hur komplicerat jag tycker det kan vara med kärlek, att man kan vara lycklig och olycklig samtidigt.

Det börjar med en katastrof, en mycket ung mamma, Sonja, lämnar sin lilla flicka, Nike, på en strand. Nike leker vidare i sanden, ger sig ensam ut i vågorna, är på väg ut mot det djupa och räddas i sista stund av Tommy, som är på stranden med sin familj. De får senare tag i pappan till barnet, Olle, som är konstnär, och den första kärlekshistorien öppnar sig.

Olle, ett tiotal år äldre än Sonja, mötte Sonja på en konstskola, och Sonja, fortfarande tonåring, blev snabbt gravid. Sonja ville egentligen inte ha något barn, hon kämpade med psykiska problem, men det blev som det blev.

Delar av Nikes bok är självbiografisk

– Den första katastrofen är påhittad, men själva grundproblematiken, att mammor kan ha svårt att förhålla sig till sina barn, den är sann, även om just det inte är självbiografiskt.

Olle älskar Sonja och han älskar dottern Nike, men Sonja beter sig inte som han tänker att en mamma ska bete sig, och så har han konsten, som ställer stora krav.

Ur romanen: ”Olle ville bli konstnär. Helst med stort K. Det finns en aspekt av konstnärskapet; av viljan att identifiera sig med konstnärskapet, som hänger tätt samman med en motvilja att bli vuxen.”

Kärleken till Sonja är också svår, den läker inte alla sår.

”Att någon inte blir frisk av den kärlek man tror sig ge, gör den sjukare i ens ögon än innan. Den som inte blir frisk av att bli älskad, blir snart hatad.

Inte för alltid, men i stunden.

Och livet är bara stunder och det de fylls med.”

– När jag började skriva på den här berättelsen visste jag inte hur det skulle gå, jag försökte lägga upp en plan med post it-lappar, men det blev för många lappar, det gick inte. Det var svårt få till en storyline, det finns ju heller inte riktigt någon sådan i livet, tycker jag.

– På ett sätt har jag jobbat med den här boken i fyrtio år, det är en sammanfattning av mitt liv fram till fyrtio, och de slutsatser jag har dragit. En stark likhet mellan mig och Nike är att vi lyssnar, vi tittar på folk och försöker förstå vad de säger och inte säger. Ibland tror man att man har förstått, fast man har missförstått allting, det upptäcker ju Nike också efter hand.

Karin, som är gift med Tommy och har två söner med honom, har förlorat en dotter i missfall. Där finns ett hål i hjärtat, när hon tycker sig se att Nike far illa i relationen till Sonja knyter hon an till Nike, gör sig till en extramamma. Karin känner också en allt starkare dragning till Olle, hennes man Tommy, som har blivit rik på fastighetsaffärer, dricker för mycket, kärleken har hamnat på sparlåga.

Ur romanen: ”Långt efter det: när barnet överlevt och ni sitter på studentskivan tillsammans och han lägger handen över glaset och du inte ens frågar, jaså igen, för du vet att det är jaså igen, och igen och igen, han blir nykter lika ofta som han blir berusad och du bryr dig inte ens om vilket.”

– Jag visste att jag ville skriva en kärleksroman, en berättelse om kärlek, men jag tror inte att kärleken bara uppstår i ett tomrum, jag tror att den påverkas av en massa yttre faktorer: sociala faktorer, förväntningar, ekonomi, vilka möjligheter man har att låta kärleken vara.

En berättelse om flera generationers kvinnor

– Jag ville skriva om samhället och hur den här platsen har förändrats i stort under den här tiden, och hur folk förklarar sina handlingar, som styrs av exempelvis ekonomiska skäl, med att man gör det för kärleken till någonting. Det är ett växelspel däremellan, mellan det extremt konkreta, jag måste ha råd att bo kvar, och vilka känslor man tillåter sig att ha.

Det är också en berättelse om kvinnor i olika generationer.

– Jag ville inte bara skriva om kvinnor i min ålder, jag ville också skriva om min mammas generation. Jag tycker man kan se att vad man kan förvänta sig av en man har förändrats ganska mycket under de här fyrtio åren. Saker som jag tycker är självklara i en relation, ser jag att min mammas väninnor tycker är ”oj, vad han anstränger sig”.

Ur romanen: ”Men kvinnor har en annan förmåga till empati, till inlevelse. Att be en man om att förstå vissa saker är som att be en enbent man springa ett maraton. Man blir bara besviken.”

Agnes Lidbeck debuterade 2017

– Just det citatet kan jag inte lastas för, ha, ha, det är ett citat från en mig närstående person, som jag alltid blivit otroligt provocerad av. Jag har känt män med hög empatisk förmåga, men jag tror att det där är en bild av män som ofta förekommer.

Agnes debuterade 2017 med Finna sig, som vann Borås Tidnings debutantpris och fick strålande recensioner, tätt följd av Förlåten 2018 och Gå förlorad 2019 – samtliga i ett betydligt stramare, mindre format än Nikes bok. Vad hände?

– Nikes bok är den bok jag alltid velat skriva, men kanske inte riktigt vågat skriva tidigare. I mitt skrivande innan har jag hållit mig mer på avstånd, med ett mer cyniskt förhållningssätt till texten. Nu har jag öppnat upp, vågat visa mer på vilket sätt jag faktiskt ser på saker, att jag faktiskt inte är cynisk, har massor av värme också, ha, ha. Jag är stolt över att jag, som jag tycker, har skrivit en ärlig bok i det att den har både ljus och mörker. Men det är läskigt också, jag blir en mer sårbar person med den här boken.

I romanen citeras kriminalförfattaren Dorothy Sayers: ”Det finns de – kvinnor och män, som gör kärleken till sitt främsta uppdrag. Men vi andra, som har ett intellektuellt uppdrag, eller över huvud taget ett uppdrag som sträcker sig utanför den intima sfären; vi kan inte förvänta oss att verkligen lyckas med våra relationer.”

– Jag vet inte om man måste välja, men Nike gör ju det till slut. Jag tror det finns en konflikt mellan att verkligen vilja göra någonting och samtidigt lägga så mycket energi på relationer som andra kanske önskar att man gjorde.

– Jag är själv ganska förtjust i mitt liv, jag har en lyckligt fungerande relation med någon jag tycker mycket om, jag har mina barn och ett heltidsjobb vid sidan av skrivandet. Mitt liv är inte mytbilden av en författare som bara sitter inne och grottar med text. Skrivandet är en väldigt viktig del av mitt liv, men det är bara en byggsten. Det får inte ta över allt.

Agnes säger att vara i skrivandet är som ett rus, i skrivandet är hon i full frihet, men nu blir det tufft, nu ska hon ut i verkligheten igen.

– Det är oerhört psykiskt jobbigt att släppa en bok för mig, det är som scenskräck, som rampfeber. Tanken på recensionerna har fått mig att gå till en naprapat en gång i veckan, första gången sa hon att jag hade tappat känslan i halva kroppen. Folk ska läsa det här – det är som att få högafflar i kroppen!

Folket lär dock lämna högafflarna hemma – Nikes bok är en mäktig livsresa, en riktigt läsfest, en kärlekens höga visa i ett myller av olika tonarter – räkna dock med att släppa till ett par tre dagar (769 sidor, som sagt) av ditt eget liv. Det är det väl värt!

Agnes Lidbecks 3 boktips

1. Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo. En av de senaste böcker jag läst, som gjorde mig överlycklig genom att beskriva kvinnors vardag ur så många perspektiv.

Här kan du hitta Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo (reklamlänk).

2. Middlemarch av George Eliot. Alltid en favorit, den går att läsa gång på gång och fascineras av den syrliga tydliga författarösten.

Här kan du hitta Middlemarch av George Eliot (reklamlänk).

3. Och så är jag mycket förtjust i allt av Simona Ahrnstedt, svensk romanceförfattare som skriver drömmigt eskapistiska böcker med riktigt skarpa sexscener.

Här kan du hitta Nattens drottning av Simona Ahrnstedt (reklamlänk).