Karin Smirnoff: "Jag bygger min egen Millenium-berättelse"

Författare kommer och går, Lisbeth Salander består, skaldar jag vackert (nåja) tyst i tankarna inför mötet med Karin Smirnoff i bokförlaget Polaris stilfulla lokaler på Söder i Stockholm.

Karin Smirnoff fortsätter på Millenium-serien

Karin har tagit över Millennium-serien efter David Lagercrantz som i sin tur förde den vidare efter ursprungsförfattaren Stieg Larssons död. Karin har själv tidigare gjort dundersuccé med den egna karaktären Jana Kippo, en mycket egensinnig och bitvis ganska så våldsam kvinna (där finns drag av Lisbeth Salander) som röjt runt ordentligt i romantrilogin Jag for ner till bror, Vi for upp med mor och Sen for jag hem. Nu har hon precis skrivit klart första delen i nya Millennium, Havs­örnens skrik i vad som ska bli en trilogi. Och Karin går på chock direkt – Lisbeth Salander har fått reda på att hon har en brorsdotter. Lisbeths psykotiska mördarmonster till halvbror (som hon själv en gång spikade fast i ett golv genom fötterna med en spikpistol) Ronald Niedermann, har alltså lämnat ett barn efter sig?

– Ja, det stämmer, säger Karin Smirnoff med ett snett (och ganska så förtjust) leende, hon heter Svala, är tretton år och uppvuxen i en liten kommun i Norrbottens inland, Gasskas. Hon har vuxit upp med sin mamma Märta, men nu har mamman försvunnit och Svalas mormor har dött och därför kontaktar socialtjänsten i Gasskas Lisbeth för att höra om hon kan tänkas ta hand om Svala, annars riskerar hon att hamna på fosterhem.

Parallellt med det är tidningen Millenniums chefredaktör, Mikael Blomkvist, på väg upp till Gasskas, dottern Pernilla ska gifta sig med Gasskas kommunchef Henry Salo. Kontakten med dottern har alltid kommit i andra hand, jobbet som grävande journalist har alltid gått först, svärsonen har han aldrig träffat, men nu har Millennium gått i graven som papperstidning och i stället förvandlats till en podd (som Blomkvist är måttligt intresserad av), så nu har han lite mer tid över att försöka förbättra relationen med dottern. Och så längtar han efter att återse barnbarnet Lukas, sonen som Pernilla har från en tidigare relation.

– De samlas alla däruppe i Gasskas, och så händer det saker, säger Karin.

Det gör det med besked, Lisbeth Salanders ärkefiender, mc-klubben Svavelsjö, har etablerat sig i bygden och utför tjänster åt en lika ondskefull som hemlighetsfull företagare och entreprenör, Marcus Branco, med stora planer på att gräva guld i ett Norrbotten som förvandlats till ett veritabelt Klondyke med möjligheter till billig el och andra naturresurser.

– Jag har tagit fasta på vad som händer i de norra regionerna, det finns så mycket att ta på, både vad ­gäller den äldre koloniseringen av Norrbotten, men framför allt vad som händer i dag när miljarderna rullar in med satsningar på mer elproduktion; enorma vindkraftsparker, batterifabriker och sällsynta jord­arts­mineraler som krävs för batteritillverkning. Med pengarna kommer också kriminaliteten, med narkotika, svart arbetskraft, alla de problem som finns i storstäderna exporteras uppåt.

Så reagerade Karin Smirnoff när hon fick frågan

Hon tvekade aldrig när hon fick frågan om att skriva en uppföljare till Millennium.

– Det kändes självklart att ta uppdraget, jag tycker om Lisbeth Salander som karaktär, och framför allt tyckte jag om Stieg Larssons böcker när de kom. Jag läste också Davids fortsättning, men jag har inte gjort några omläsningar inför mitt eget skrivande, det har inte känts nödvändigt. Jag bygger min egen berättelse, den är inte bara en förlängning av deras.

– Det är en berättelse om korruption, om maktmissbruk, men också om relationer. Jag fortsätter undersöka ungefär samma ämnen som jag gjort tidigare i mina böcker om Jana Kippo, mycket handlar det om våld ur olika aspekter.

Det finns flera likheter mellan Lisbeth Salander och Jana Kippo, båda har drivits av ett hat mot våldsamma fäder och drömt om hämnd.

– Lisbeth är både den tuffaste man kan tänka sig och samtidigt mycket sårbar, hon är våldsbenägen, är mycket för rättvisa och är arg på myndigheterna. Hon har en grundilska som driver henne hela tiden, det är en tacksam karaktär i en actionbok. Hämnd är också en del i Janas driv, men hon ifrågasätter också ­hämndens betydelse. Det gör inte Lisbeth, hon vill bara ha rättvisa.

Norrlands inland är också Janas land, kommer ­Lisbeth och Jana att mötas?

– Jag lekte faktiskt med tanken att Lisbeth och Jana skulle träffas och ligga med varandra, säger Karin med ett skratt, men jag har inte riktigt gjort slag i saken.

Böckerna om Jana blev en trilogi, nu blir det ännu en trilogi. Är det något speciellt med trilogier?

– Ja, jag tycker det, har man bara en bok måste man också lösa allt i en bok, tre böcker är mycket mer spännande, då kan du ha övergripande frågor som får gå vidare, och så kan du ha ett tema i varje bok. Där kan finnas korta spänningstrådar som avslutas, så att varje bok ändå blir en avslutad bok, samtidigt får man som författare mer tid och utrymme att förklara någonting komplext.

Berättelserna om Jana Kippo var våldsamma på många olika sätt, men några kriminalhistorier var det inte. Hur förhåller du dig till kriminalgenren?

– Jag läste ganska mycket spänning när jag var barn, men jag har varit dålig på att läsa krim, det har blivit mer av romaner. För mig har det känts viktigt att behålla litteraturen i det här, jag skriver ju romaner själv. Dels handlar det om en omsorg om språket, en gestaltning av karaktärerna. Jag vill att man ska känna att det är ett litterärt verk, med spänningsingredienser. Jag hoppas och tror att Kippo-läsarna ska känna igen sig, och även läsare av Millennium.

Jana Kippos dialektala språk har hon lämnat för den här berättelsen.

– Det var Janas språk, här finns inget dialektalt, men den korta prosan är densamma, det är mitt sätt att skriva. Jag är inte så mycket för långa miljöbeskrivningar, utseendebeskrivningar, sådant tråkar ut mig.

Svalas mamma Märta har samiskt ursprung. ­Dottern Svala är att annorlunda barn, en matematisk begåvning utöver det vanliga, tecknar och skriver dikter, men har haft en svår uppväxt med en kriminell styvfar. Hon håller sig på sin kant, har inga nära vänner, samtidigt som mamman av olika orsaker blivit utstött av den samiska släkten. Svala påminner inte så lite om Lisbeth Salander själv, vilket Lisbeth motvilligt upptäcker.

– Lisbeth får Svala på halsen, och till en början är hon helt emot det. Hon har ju hela livet haft svårt med nära relationer, hur ska hon kunna ta hand om ett barn, en tonåring? Jag tänkte när jag började skriva: Vad utvecklar människor? Föräldraskap är ju en av de här sakerna som för människor framåt, men jag hade väldigt svårt att tänka mig att Lisbeth skulle föda barn, eller skaffa en stadig relation, det är liksom inte hon. Men i kontakten med Svala växer något slags beskyddarinstinkt fram.

Gasskas, som kommunen heter där allting ­utspelar sig, är ett samiskt ord som i en betydelse (det finns flera) betyder ”en plats mellan platser”.

– Den är belägen någonstans mellan Umeå och Skellefteå, där jag själv bor. Stieg Larsson satt faktiskt och skrev på första boken i serien i en stuga inte långt ­härifrån.

Kuriosa i sammanhanget är också att Karin Smir­noffs flicknamn är Larsson.

– Vi är uppvuxna i samma trakt i Västerbotten, och jag har hört att det ska finnas något slags släktskap på långt håll, skrattar Karin, men jag vet inte exakt hur.

Millennium-serien är en världssuccé med miljontals böcker sålda, filmatiseringar gjorda både i svensk och amerikansk tappning. Var det inte ­pressande att sätta i gång att skriva med den ­ut­gångs­-punkten?

– Nej, det ligger inte för mig att oroa mig för saker som inte har hänt, jag känner mig lugn och trygg när jag skriver. Det som var lite jobbigt den här gången var att jag måste skriva ett synopsis innan jag satte i gång, vilket jag aldrig brukar göra, jag brukar skriva på och så blir det som det blir, men här var det nödvändigt för att sälja in boken internationellt.

– Jag fick också skriva mot en deadline, i vanliga fall brukar jag gå upp tidigt och skriva och kanske vara klar framåt lunch, men nu har jag fått sitta från sju på morgonen fram till tio på kvällen, det har varit väldigt stressigt. Ibland har jag vaknat upp mitt i natten och kommit på saker som måste in i berättelsen. Men det gick till slut!

Stieg Larsson gick bort, David Lagercrantz tog över i tre böcker och nu tar du över. Larssons författarskap skrider fram genom tiden lite grann som Fantomen, den vandrande vålnaden. Känns det inte underligt att ta över ett tidigare författarskap?

– Det var ju ganska stort rabalder när David tog över, men sedan dess har det lugnat ner sig, och jag tycker inte det är så konstigt. Det finns mycket av Stieg Larssons ämnen som även intresserar mig, det är en typ av arv att vårda.

– Men i övrigt tänker jag att konsten är fri, mina egna böcker om Jana Kippo blir till allt möjligt, teater, opera, tv-serie, förvandlas till nya konstformer, det lägger jag mig inte i. Om mina barn vill fortsätta med Jana Kippo när jag dör, eller lägga ut på någon annan författare, så är det bara kul.

Blir fortsättningen på Millennium en lika stor succé som David Lagercrantz fortsättning, kommer ­mil­-jonerna också att rulla in till Smirnoffs i Norrbottens inland.

– Pengar är bara viktiga när man inte har dem, jag har levt perioder i mitt liv då jag har varit fattig, och blivit överlycklig om jag hittat en femtiolapp i någon ficka. Det var länge sedan, men jag vet vad det är att inte ha pengar.

– Det betyder inte att pengar är jätteviktigt i mängd. För mig är det bästa jag har i livet fortfarande gratis, att få vandra i skogen, allt sådant som bara finns där.

Lisbeth Salander är tillbaka, och med Svala vid sin sida – som entusiastisk läsare av Millennium kan man bli (glatt) skogstokig för mindre!