Kenneth Gysing: Kvinnorna som borde få årets nobelpris i litteratur
Omständigheterna är betydligt lugnare i år än förra året då österrikiske författaren Peter Handke och polska Olga Tokarczuk fick varsitt nobelpris (det ena för året innan då inget nobelpris i litteratur delades ut på grund av krisen i Svenska Akademien)
Tokarczuk var det inga problem med, men Handke rasade många kritiker över. Handke, menade man, hade skrivit saker om konflikten på Balkan som kunde tolkas som att han ursäktade folkmord (vilket Handke förnekade).
Svenska Akademiens omdöme stod dock (som alltid) högt över allt av politik och värdsliga trätor (för Svenska Akademien sväva konstens ande fritt över alla jordbundna gränser) – Handke belönades för sitt förnämliga författarskap, ingenting annat.
Kanske kan man ändå tänka sig att Akademien önskar lite mindre rabalder i år och väljer att stryka läsare och kritiker medhårs med ett i alla delar oantastligt utnämnande – politiskt korrekt, lysande litterärt, samt möjligen också en smula i takt med tiden. Då gissar jag på en kvinnlig författare, med utomeuropeiskt ursprung och ett författarskap med beröringspunkter till aktuella rörelser i tiden; som ras, kön och klass (#metoo, black lives matter).
Det är jag inte ensam om, på bettingsajten Ladbrokes ger Maryse Condé lägsta oddset, spelas i nuläget till oddset 5.00 (fem gånger satsade pengar). Condé, som skriver på franska, ursprungligen från Guadaloupe, har hunnit fylla åttiotre år – och ses som en veteran inom den ”postkoloniala litteraturen”. Condé är ingen muntergök, men skriver mycket vackert om det mörka. Hennes roman ”Célanire”, gavs ut som pocket i våras.
Jamaica Kincaid, från karibiska ön Antigua (numera bosatt i New York, sjuttioett år gammal) ligger också bra till.
Kincaid har ofta relationen mellan mor och dotter som tema, skriver ”magisk realism”. Till det, ett brinnande intresse för trädgårdarbete – senast utgivna boken på svenska kom i våras, den alldeles underbara ”Min trädgård”.
Men så glimrar det till i Feminas spåkula, och titta – där dyker ju Anne Carson upp. Och det är förstås det självklara valet, med all dramatik som skakat Svenska Akademien senaste åren, att ledamöterna vill fly så långt bort från samtiden som möjligt, och då far genom tid och rum och landar i antiken.
Anne Carson är en spränglärd kanadensisk antikforskare och språkkännare, Carsons debutbok från 1986, ”Eros den bitterljuva” kom ut i svensk översättning för bara något år sedan. Där vrider och vänder hon på frågan, med blicken riktad mot det antika Grekland, ”Varför är kärleken så njutbar och samtidigt så smärtsam?”.
Det kan man verkligen fråga sig, inte minst vad gäller turerna runt #metoo. VARFÖR ska kärleken vara så svår? Nu har förstås Svenska Akademien lärt sig något av Carson, och belönar henne därefter!
Carson ger i skrivande stund elva gånger pengarna. Jag satsar en hundring på Carson. Kärleken är förstås mycket mer värd än så, men en kulturredaktörs ekonomi har sina begränsningar. Risken är ju alltid hög – både vad gäller kärlek och spel – att man förlorar. Spåkulor, hur väl man än gnuggar dem, är ju inte alltid att lita på.
