Kenneth Gysing: ”Sven Wollters roman kan ses som ett konstnärligt testamente”
Det känns lite overkligt, Sven Wollter är borta. Han har ju alltid funnits där, från Gusten i Hemsöborna (1965) till Raskens i tv–serien (1976) med samma namn, bondedramat efter Vilhelm Mobergs roman, och som kriminalinspektören Lennart Kollberg i Bo Widerbergs film ”Mannen på taket” (1976) och kriminalinspektören Bo Jarnebrink, i Widerbergs film ”Mannen från Mallorca” (1986).
Plus i tusen och en andra roller på teaterscener och filmer, och alltid oresonligt politiskt gammelvänster, kommunisten som fortsatte vara kommunist även när ordet började bli ett skällsord och aldrig kunde erkänna att Stalin gjort någonting fel. Men så revolutionär han än var skulle han nog ändå aldrig gjort en fluga för när, Wollter framstod som en genuint snäll människa, med gott humör och god aptit på livet, både på scen, i privatliv och i författande. Han hade rykte om sig att vara mycket förtjust i det motsatta könet, och det motsatta könet i honom (kollegan Krister Henriksson berättade i ett minnesord att han alltid avundats Wollter för att han var så ”satans snygg”). Dock hade Wollter politiska principer även på det planet, vid mer än ett tillfälle har han med rungande stämma förklarat (för alla som ville, och inte ville höra) – ”Jag skulle aldrig kunna knulla en moderat”.
Debutromanen är ingen dyster historia, titeln ”Hon Han och Döden” till trots. Det är en riktig skröna med existentiella teman där utgångspunkten är en man, dödsdömd av en hjärntumör, och hans älskade hustru, som båda försöker förhålla sig till det faktum att de kommer att förlora den de älskar.
Där finns också en indianhövding från artonhundratalet, och en fransk filmcharmör (de båda älskar i sin tur varandra), och berättelsen far iväg åt alla möjliga håll genom tid och rum utan att begränsas av några realistiska ramar. Karaktärerna delar livserfarenheter, och goda måltider, för samtal om kärlek och ondska och det eventuella livet efter detta – och så här i efterhand kan man kanske se romanen som Wollters (konstnärliga) testamente.
”Det är inte lätt att vara människa”, skriver Wollter förklarar att konsten och musiken och den gemenskap som uppstår genom delade upplevelser människor emellan är helande krafter som ändå gör livet värt att leva. Döden kommer man inte undan, inte sorgen, men så har heller ingen sagt att livet ska vara enkelt.
Sven Wollter hann med ytterligare roman,”Britas resa” (2019), om städerskan Brita som ger sig iväg till Ådalen i slutet av fyrtiotalet, och får vara med om när militären öppnade eld mot strejkande arbetare.
Nu blir det inga fler böcker, inga fler filmer eller framträdanden på teaterns tiljor för Sven Wollter – åtminstone inte i denna världen. Men finns det en teater i himlen (och varför skulle det inte göra det?) så står säkert Wollter där på scenen och tjusar paradisets alla änglar på hest skorrande göteborgska, till toner av en smäktande harpa!
