I dagarna kom poeten och författaren Katarina Frostenson ut med ”F – en färd” (Polaris), en fortsättning på tidigare ”K” som kom ut våren 2019. Handlingen i ”K” tog upp turerna kring hur Frostensons man, Jean–Claude Arnault, anklagades för våldtäkt och dömdes till två och ett halvt år i fängelse plus 215 000 kronor i skadestånd. I ”K” försvarade Frostenson sin man kraftfullt och vredgat, med avstamp ur valda delar av litteraturhistorien, med ett flammande poetiskt språk fjärran det juridiska. Frostenson menade att JC, som han nämndes som i pressen, utsatts för ett justitiemord.

I ”F” följer hon upp resonemanget – maken är oskyldigt dömd, en man som fallit offer för en förbittrad persons anklagelser och för en maktkamp inom kultureliten. Det är också en berättelse, lika poetiskt kraftfull som den tidigare ”K”, om en kvinna som besöker en älskad make som sitter frihetsberövad i ett fängelse på Hisingen i Göteborg, bland ”mördare, pedofiler och livstidsdömda. Och oskyldigt dömda”.

Att läsa Katarina Frostensons ”F” är som att stiga in i en parallell verklighet till den som journalisten på DN, Matilda Gustavsson, gestaltade i bästsäljande reportageboken ”Klubben”. Jag intervjuade Gustavsson för Femina i samband med att ”Klubben” kom ut, fann boken väl genomarbetad och trovärdig, liksom Gustavsson. Att sen läsa Frostenson skapar ett visst bryderi, hur kan två personer uppleva världen så olika – och var någonstans ligger då sanningen?

Katarina Frostenson Foto: Thron Ullgren

Det känns som lite av kvantfysik över det hela, detta att parallella universum existerar i oräkneligt antal bredvid varandra, och där utfallet av olika handlingar faller olika ut beroende på i vilket universum man befinner sig. Och då är det förstås inte nådigt för en enkel litteraturrecensent att reda ut det hela (från i sin tur då möjligen ytterligare ett parallellt universum) men fantastisk läsning är det hursomhelst. Frostenson skriver med hetta och glöd, jämför makens öde med andra justitiemord i litteraturhistorien (inte minst då Dreyfusaffären, som Roman Polanski gjorde film av 2019, ”En officer och spion”). Frostenson, som förr om åren varit mycket privat och mån om sin integritet, öppnar upp mot sitt inre i prosan på ett sätt som hon aldrig tidigare gjort i sin poesi.

I Frostensons universum är maken ett offer för ”megäror (hämndgudinnor i den klassiska litteraturen), här kvinnor som känner sig svikna på ett eller annat sätt av JC. Hon är medveten om makens otrohet genom åren, om mannen som ”fladdrar iväg ibland” när han ”känner sig instängd i tillvarons fängelse”, då drar K ”till havet och stränderna eller längre bort i språket”.

De har varit gifta i nästan femtio år, de känner varandra utan och innan. De har inga barn tillsammans, har bara varandra, och en kärlek som trotsar allt. Frostenson skriver att även när de är borta från varandra (som nu då maken sitter på anstalt) är de tillsammans. Hon berättar om sitt försvarstal och vittnesmål i rätten:

”Den bedragna talar. Det är trist. Otrohet passerar inte obemärkt om man älskar, den sårar och oroar, den gör en skåra i ryggen. Det var inte för att riva sår som jag var där, inte för att plåga mig eller för att vara martyr. Jag ville berätta att du aldrig skulle våldföra dig på en människa eller vara likgiltig för någons obehag eller lidande. Kåthet och njutning innebär ögonblick av frånvaro, det är något annat.”

Frostenson står för sin kärlek, försvarar sin make, i nöd och lust. Det respekterar en annan litterär gigant, Lars Norén, som i nya dagboken ”En dramatikers dagbok 2015–2019” den 7 december 2018 skriver, ”Den enda jag känner sympati för är Katarina Frostenson och den kärleksgåta som hon försvarar och bara är hennes”.

Då har Norén innan hunnit med ett frontalangrepp på Svenska Akademien, där han (bland mycket annat) går hårt åt dåvarande ständiga sekreteraren Sara

Danius, ”Ljuger lika naturligt och lätt som de andra. Det är ännu ett förfärligt exempel på den absoluta bristen på moral och civilkurage som frodas i de här kretsarna där man klättrar på varandras välvilja”.

”F – en färd” av Katarina Frostenson.

Frostensons make ger Norén inte heller mycket för, ”den melankoliska hovmannen som drivit kulturverksamhet i Svenska Akademiens varma hägn i sin källarlokal vid Vasaparken// som han har använt som lockbete för att komma nära unga kvinnor som han i rask följd förnedrat”. Lars Noréns verklighet, också det ett annat (litterärt) universum än Frostensons. Och någonstans långt bortifrån hör man Thomas Di Leva sjunga, ”Vem ska man tro på/ tro på …”.

Det är inte lätt att veta. Men för Katarina Frostenson finns det bara en sanning.

”Att tro på sitt hjärta.

Att följa det.”

Så, läs ”F”– en färd”, och döm själva, eller bara njut av en stridbar poet. Det är en både vacker och gripande bok.

Läs mer:

Kenneth Gysing om hatet mot Alex Schulman efter nya boken

Bokredaktören: Vuxna får också lov att läsa på Läslovet!

Bokredaktören tipsar: 10 bra ungdomsböcker för Läslovet!

Se mer inspirerande innehåll från oss på Femina: