Bokredaktören: Därför ska du läsa Konsten att leva i höst
Det har börjat nypa i skinnet på morgnarna. Hösten är på väg på allvar och det är dags att öppna garderoben för mer kläder. Jag är ett höstbarn med starka minnen från barndomen på väg till skolan av gräsmattor täckta av frost i skuggan och fuktig av dagg i solen och en klarblå himmel och kall och krispig luft att andas. Jag tycker mycket om hösten, men plötsligt längtar jag ändå bort, svårt gripen av wanderlust, till ett land där små citroner blänka. Till Italien, och Florens.
Konsten att leva, Sarah Winman (Nona)
Det är brittiska Sarah Winmans fel, som med romanen Konsten att leva, har skrivit en storslagen hyllning till konst och kultur och dess betydelse i människor liv. Den kommer också lägligt i den tid som är där kulturen ansätts hårt från olika håll. ”Konstens skonhet gor oss mottagliga for varldens skonhet”, skriver Winman, och ”Den får oss att ändra på våra uppfattningar och värderingar. Förevigar det flyktiga”.
Romanen tar sin början i trakterna utanför Florens, 1944. Ulysses Temper är en ung soldat i brittiska armén som här driver tyskarna på flykten. Där möter han Evelyn Skinner, en konsthistoriker i övre medelåldern som under brinnande krig tagit sig till området för att rädda konstverk från att förstöras under stridigheterna. Tyskarna har gjort sitt bästa för att förstöra Florens innan de lämnat staden, här finns dagsaktuella paralleller till ryssarnas fruktansvärda framfart i Ukraina. Ulysses och Evelyn kommer i samtal om konst och livet i stort, samtal som kommer att forma Ulysses liv framöver (romanen spänner över fyra decennier).
Efter kriget återvänder Ulysses till London och ett jobb som alltiallo på en pub i East End, där en excentrisk samling människor håller till, många är gamla vänner till hans bortgångne far, som försörjde sig på att bygga jordglober. Där finns också sångerskan Peg, som Ulysses gifte sig med innan han for ut i kriget, men när han kommer tillbaka visar det sig att hon har fått en dotter med en amerikan (som återvänt till Amerika) och vill skilja sig.
Tiden flyktar iväg, dagar och år passerar till dess Ulysses en dag får veta att han ärvt en lägenhet i Florens (under kriget räddade han livet på en man, som sedan testamenterade alla sina ägodelar till Ulysses).
Ulysses flyttar till Florens, och med honom följer också flera av karaktärerna på puben, och ett (för det mesta) dimmigt London med luften full av kolrök byts mot doftande trädgårdar och böljande bergskullar längs floden Arno och långa middagar i blånande skymningar och samtal om vad som gör livet värt att leva. Där finns kärlek mellan vänner och älskande och Winham skriver fint och rörande om alla små detaljer i vardagen som binder människor samman.
Det är en lång och vindlande historia och en berättelse som ger både hopp och längtan i den svåra tid som är. Livet må ofta vara hemskt och lidandet stort men där finns också skönhet och lycklig den som förmår uppskatta den.
Winman skriver, ”Vore det så illa? Att beundra poesin och konsten? Tills vi löser hur vi ska göra med resten.” Krigen kommer och går, konsten består. Med Winman vågar man i alla fall hoppas och tro att vi kommer lösa resten!
