Shuggie Bain

Det är ingen solskenshistoria vare sig det gäller väder eller innehåll, men trots det har den slagit världen med häpnad, förra året vann den det prestigefyllda brittiska ”Bookerpriset”, Washington Post skrev om den ”som ett mästerverk” och litteräre giganten Karl Ove Knausgård förklarade i en intervju att det var den bästa roman han läst på mycket länge.

Ont skall ju med ont fördrivas, ett gammal ordspråk som jag inte riktigt vet varifrån det har sitt ursprung, men för mig funkade ”Shuggie Bain” som rena healingen i en tid av corona och karantän och, ja då, marsväder. Allting kan ju ändå vara så mycket värre (Så mycket värre, se där ett möjligt programförslag för televisonen).

Handlingen då? Året är 1981 och spelplatsen industristaden Glasgow, där det mesta är elände, Margaret Thatchers järnhårda styre har slagit hårt mot stadens gruvindustri och fått arbetslöshetssiffrorna att stiga skyhögt. Där bor Agnes Bain med tre barn och man, men när mannen lämnar henne och hon blir ensam med barnen faller allt samman. Agnes börjar dricka (här talar vi inte om några glas rödvin till helgen ur en bag–in box) och blir med tiden svårt alkoholiserad. Det kommer an på barnen att försöka hålla henne uppe, men det går inget vidare.

Till slut är det bara den yngste sonen, Shuggie, som är kvar i hemmet, de andra har flyttat ut. Till råga på allt upptäcker han att han är homosexuell, vilket inte är det bästa man kan vara i en stad som Glasgow på åttiotalet, med en alltigenom rådande patriarkal machokultur.

En minnesbok om livet som flygvärdinna

Men trots misären är det här också en roman full av värme och kärlek och kolsvart humor (gruvhumor, gruvlig). Shuggie drömmer sig bort från gruvsamhället, drömmer sig till ljusare och vänligare platser och gör sitt bästa för att stötta mamman. Det är en kamp han är dömd att förlora, romanen är också en insiktsfull och alldeles fasansfull studie i vad alkohol kan göra med en människa, och med människorna omkring. Beroendet skapar medberoende, blir till det nav i familjen kring vilket allt rör sig. Shuggies strävan, viljan och kärleken till mamman, ger ändå en känsla av hopp, den goda kraften finns där, Shuggie har åtminstone en möjlighet att rädda sig själv.

Stuarts egen mamma dog när han var sexton år i alkoholrelaterade skador, han säger att mycket i romanen är hämtat ut hans eget liv, men boken ska ändå betraktas som en roman, inte en självbiografi. Stuart lämnade Glasgow för att kunna försörja sig, tog sig med tiden till New York och en framgångsrik karriär inom modeindustrin, där han nu bor med sin äkta man.

Så slutet gott, allting gott – om än inte i romanen, så i verkligheten!
Här kan du köpa boken. (reklamlänk från Adtraction)

Bokredaktören: Så bra är de nya boksläppen