Rachel Mohlin i stor intervju om oväntade karriärbytet

Jag möter Rachel Mohlin på Söders höjder i Stockholm. Jag är spänd av förväntan, hon känns som en gammal bekant trots att vi aldrig har träffats, jag har haft radioprogrammet Public Service som söndagsnöje i snart tjugo år, ett satirprogram som gör livet lite lättare att leva. Där har Rachel trätt fram i ett otal olika skepnader, som drottning Silvia, Anitra Steen, och politiker som Maud Olofsson, Gudrun Schyman, Annie Lööf, Ebba Busch och många fler.

Rachel är en gudabenådad imitatör, men den Rachel som nu dyker upp i bokförlagets trädgård är en ny bekantskap – den debuterande författaren Rachel Mohlin. Nu under hösten kommer romanen Dungen, med talarcoachen Adina i huvudrollen, en både tragisk, dramatisk och i sina stycken galghumoristisk historia som inte har någonting med verkligheten att göra.

– Det är rent hittepå, förklarar Rachel med ett outgrundligt leende.

Dungen handlar om frikyrkliga Adina

Adina växer upp i en liten by utanför Nässjö i Småland, och är med i en frikyrka, på samma sätt som Rachel växte upp i ett hus i skogen utanför Jönköping i Småland och var medlem i frikyrkliga Allianskyrkan. Den lämnade hon när hon var nitton år, och flyttade till Stockholm.

– Vi delar en del, det gör vi, jag är ju bekant med den frikyrkliga miljön även om jag i boken har skruvat till det rejält. Jag var frälst på riktigt, jag trodde. Men uppbrottet från den miljön var ganska odramatiskt för mig sett till det yttre, sedan var det ju dramatik inuti i att förhålla sig till ett nytt liv. Precis som Adina, och hennes vän Malin, delar jag erfarenheten av att tro på ett annat liv än detta, att hoppas på någonting bättre.

Huvudpersonen går i terapi

I början av berättelsen möter vi Adina hos terapeuten Silvana, Adina har börjat gå hos Silvana efter att hon har gått bärsärkagång i en lokal boxningsklubb i Vasastan i Stockholm. Två manliga boxningstränare fick näsorna slagna blodiga av Adina, det var någonting som gick överstyr. Adina började träna boxning för att ”med det organiserade våldet höll jag mig själv i schack”, men det gick inget vidare. Det går inget vidare med terapeuten Silvana heller, Adina beter sig inte som man ska göra hos en terapeut. ”Detta att du ständigt envisas med att SKÄMTA om allting”, säger Silvana, hur ska man då kunna genomföra terapi?

Adina mår inte bra, där finns någonting i hennes bakgrund, i barndomen, som har skapat ett trauma hon cirklar runt (som inte här ska avslöjas). Utåt sett är hon lyckad, hon bor i en fantastisk lägenhet högst upp i ett hus i Vasastan, mitt emot boxningsklubben där hon röjde runt. Hon är eftertraktad som talarcoach, hjälper främst män i chefsposition att hålla lysande tal vid sociala tillställningar, och tar ”ohemult mycket betalt”. När andan faller på förför hon klienter hon attraheras av: ”Jag tycker om att klä av mig och mötas av ett lystet läte. Jag tycker om att finnas till i någon annans kvävda stön.” Dejtandet i övrigt är det inte mycket med. ”Jag dejtar alltså inte i bemärkelsen ’letar efter en partner’ utan jag kombinerar sex och profession.” Vid fyrtiofem års ålder har Adina lämnat det frikyrkliga bakom sig.

Du är välbekant som imitatör och skådespelare, nu i vuxen ålder debuterar du som författare. Hur kommer det sig?

– Det är bara ytterligare en sträng på min breda, stora lyra, ha, ha. Men jag har inga problem med den där lyran, att det blir fler strängar. Jag gillar att spela lyra helt enkelt. Sedan är det så att jag skapar allt utifrån samma inre och denna gång blev det en berättelse i en roman.

– Men jag började faktiskt med skrivandet tidigt, jag var yngst av tre systrar, de var tre och fyra år äldre än jag och de skrev dagbok. Då gjorde jag det också, jag skrev och skrev och skrev. Man skulle ha sitt lilla liv på pränt, med lås omkring. Det var ett sätt att få vara sig själv, att få hitta sitt uttryck, sin ton i livet.

Rachel Mohlin har även skrivit tidigare

– Längre fram i livet har jag skrivit jättemycket sketcher, jag har skrivit pjäs för Radioteatern, manus för tv-serier. Den här berättelsen om Adina, och hennes barndomsvän Malin, som är bästa vänner när de växer upp, men som kommer ifrån varandra av olika orsaker, har jag haft i huvudet länge, jag började nog fundera på den för femton år sedan. Men det tar tid att skriva en bok, det har jag fått erfara.

Dungen, som har gett namn åt romanen, ligger i (den påhittade) byn Hemseryd utanför Nässjö, som ett kvarglömt skogsparti bland fält, åkrar och ängar. ”Från luften ovanifrån så som Gud såg det, tänkte jag, måste det se ut som en liten hårig fläck som en… fittmuff, kanske?”

Du skriver fram en tragisk, svart historia med inslag av galghumor som får läsaren att skratta hjärtligt mellan alla förfärligheter.

– Jag försöker alltid stå ut med mörker genom att skratta åt det, jag är själv som läsare väldigt svag för det, ingenting utan det andra, båda behöver finnas samtidigt.

Adinas mamma har hamnat i utanförskap i församlingen, hon blev gravid med Adina utan att vara gift, vem pappan är vill hon inte avslöja för någon, inte ens Adina. ”’Ett barn behöver en far en sekund men en mor hela livet’, sa hon och sen pratade vi inte mer om saken.”

Har skogen som tillflyktsort

Adina är ett barn som har kommit till genom en utomäktenskaplig förbindelse, det får hon lida för under uppväxten.

– Både Adina och hennes mamma lider i berättelsen av församlingens och bygdens förlegade synsätt på vem de ska vara för att bli accepterade och de kämpar själva med att frigöra sig från alla regler och lagar om hur de ska leva. Jag har skrivit fram en nära vän i Adina, som jag skulle ha mycket att prata med om, dela erfarenheter med. Den ålderdomliga frikyrkomiljö jag skriver om är en representation för destruktiva krafter som kan finnas i andra sammanhang också. Patriarkala förtryckande strukturer som i förlängningen bara skapar förödelse, eftersom den har sådana absoluta anspråk på hur allting ska vara. Jag ville ge Adina och Malin en möjlighet att i berättelsen rikta sin vrede åt rätt håll, bli fria och en möjlighet att kunna gå vidare i livet.

Adina har skogen som en tillflyktsort, en plats att vila i.

– Jag tyckte alltid när jag växte upp i Småland att det var så mystiskt med skogen, en hemlig värld att träda in i. Jag kände mig så otroligt trygg i och samtidigt rädd för skogen, att den skulle sluka mig, eller skydda mig, visste aldrig vilket.

– Vi bodde långt ut i skogen, vi fick aldrig gå så långt bort så att vi inte kunde se huset. Men tänk om jag går lite längre, kommer jag att hitta tillbaka? Mina systrar hade skolan tillsammans, jag fick inte vara med dem så mycket. Då fick jag hitta på mina egna lekar i skogen. Jag var också känslig för solen, då gav skogen skydd.

Har det varit lustfyllt att skriva?

– Det har varit jättehärligt, framför allt att få umgås över så lång tid med skrivandet, att få gå djupt in de olika rösterna. Jag hade en process för vad jag ville ta Adina och Malin igenom, jag ville att de skulle hitta ett sätt att komma vidare, det var målet. Vid en viss tidpunkt började historien att skriva sig själv, någonting föll på plats och så generade det också en händelse. Jag lyssnade på förloppet, och hängde på.

Rachel säger att hon äger en dator som använts flitigt, men mycket av skrivandet har också kommit på andra platser.

– Jag har haft med mig en sådan där Moleskine-anteckningsbok, där jag har varit sträng med att skriva upp saker jag kommit på. Jag har också skrivit på kvitton, lappar här och där. Vissa saker har jag också ritat, som Silvanas mottagning, jag ser ofta saker i bilder.

Läser mycket dramatiker

Den egna läsningen rör sig ofta mot det dramatiska.

– Jag läser gärna verk av författare som också är dramatiker, jag är väldigt svag för det. Jag har läst mycket av Bodil Malmsten, Kristina Lugn och PO Enquist. Jag tycker om den där tonen som gränsar till dramatikens tilltal eller situation. Lars Norén har också betytt jättemycket för mig, jag har burit med mig hans dagböcker överallt, jag har utvecklat en teknik där jag kan gå och läsa på samma gång.

Alla röster du gjort i radion genom åren, finns de kvar inom dig?

– De ligger kvar, vissa röster är väldigt fysiskt härliga, det har med att göra var rösten är placerad, jag kan tycka om att komma tillbaka till de lägena, jag tycker ju röst är så mycket mer kropp än bara ljud. Mina personer i boken noterar röster, beskrivs också utifrån sina röster, snarare än hur de ser ut. Rösten är mer avslöjande än annat som man kanske hellre vill visa upp.

Pandemin ser ut att gå mot sitt slut, vad väntar i framtiden?

– Det är något på gång på en annan av min lyras strängar, men det är fortfarande hemligt. Kanske också att det kan bli en liten författarturné, jag har fått min första spruta nu. Men jag tvekade aldrig, nu väntar jag bara på spruta två.

Kanske börjat skriva på en ny bok?

– Kanske det, kanske inte, skrattar Rachel och vinkar vackert till avsked.