Så blev Sommar i P1 en svensk institution

Varje år hoppar fyra sommarvärdar av. Det är ett faktum som Bibi Rödöö, programchef för Sommar i P1 på Sveriges Radio, har fått lov att förlika sig med.

–Första åren kände jag panik. ”Hjälp, hur gör vi nu?” Sedan insåg jag att det av någon anledning blir fyra varje år. De drabbas av något oförutsett i livet, blir sjuka eller får prestationsångest. Då ringer de och säger ”jag är förkrossad, jag måste hoppa av”. Då är det tur att det alltid finns folk som vill göra Sommar, även med kort varsel, säger hon.

Egentligen är det konstigt att inte fler sommarvärdar får kalla fötter.

–Många tror att det bara är att ringa ett samtal och så kommer de med en bunt manuspapper och en skivlista och sänder sitt Sommar. Det är långt ifrån sanningen. Det är en konst att skriva ett långt manus och framföra det mixat med passande musik, säger Bibi Rödöö och fortsätter:

–Henrik Johnsson har producerat ett 80-tal sommarprogram och han har berättat att det alltid kommer en period när sommarvärden säger att ”det går inte, det är inte bra nog, jag är inte bra nog”. Då får han säga ”jodå, nu fortsätter vi jobba”. Det är någon form av psykologi, man tappar självförtroendet under en period i processen.

Programmet har blivit en semestertradition

Sommar har sänts i Sveriges Radio sedan 1959 då idén kläcktes av Tage Danielsson och Jörgen Cederberg. Med åren har programmet blivit en semestertradition för hela svenska folket samtidigt som det har utvecklats – från spirituella kåserier med ständigt återkommande värdar till dagens mer personliga berättelser.

Bibi Rödöö, som varit chef för Sommar i P1 sedan 1996, har varit drivande i förvandlingen.

–Det är hela tiden ett kollektiv, jag är inte allenarådande och skriver en policy för hur det ska vara. Men jag efterlyste: ”Var är människan i det här? Vad är viktigast för dig att prata om när du får en och en halv timme till ditt förfogande, vad vill du föra vidare till andra människor?” säger hon.

–Jag tror att det öppnade en dörr till att det inte var pinsamt att säga hur det faktiskt var, att något hade gått väldigt dåligt eller att man var ledsen. Det resulterade i en del starka berättelser av typen ”jag har aldrig berättat det här förut, men nu är det dags”.

Som 2012 då idrottaren Anja Pärson för första gången berättade offentligt om kärleken till Filippa Rådin och samtidigt avslöjade att paret väntade sitt första barn. Som 2020 då författaren Sofie Sarenbrant berättade om hur hon som barn utsattes för sexuella övergrepp. Eller som 2019 då konstnären och programledaren Stina Wollter berättade om åttaåriga Maja som visste att hon skulle dö i cancer.

En historia som Stina Wollter kopplade till sin storasyster Ylva som dog i anorexi 1992. I programmet berättade hon om hur hon då inte var mogen att finnas där fullt ut – men att hon var det när hon 15 år senare fick kontakt med Maja.

I efterspelet märks Sommar i P1:s kraft.

–Min närvaro hos Maja tar ju språng från en smärtsam upplevelse och det är oräkneliga som har hört av sig och berättat att de har avvisat för att de har varit rädda. Precis som jag gjorde med min syrra. Men kommande dödar har de vågat vara där. Jag får fortfarande sådana meddelanden: ”Jag vågade vara nära, jag vågade krypa upp.” Det är en så viktig grej i vårt märkliga samhälle, där vi har byggt upp ett Tinder-tempo i förhållande till varandra. Har jag kunnat bidra pyttelite till att våga stanna så är jag väldigt tacksam, säger Stina Wollter och berättar att hon fortfarande har några tusen olästa mejl som hon betar sig igenom.

När hon fick frågan om att göra Sommar i P1 förstod hon att det var om Maja hon måste berätta. Hon visste också att det måste bli bra.

–Få människor vet att det finns ju absolut noll proportion mellan din ersättning och den tid du lägger ner. Du gör det för att det är ett ärofyllt uppdrag, du gör det inte för pröjset. Jag jobbade flera veckor, jag hyrde en stuga med min producent och satte upp post it-lappar i två dagar och försökte lägga upp ordningen. Så det är ett hedersuppdrag, men det är också en kärleksgåva från den som gör det, säger Stina Wollter.

Men det är inte så att Bibi Rödöö och hennes kolleger bara söker efter dramatiska historier, avslöjanden och trauman.

–Men när någon har en sådan berättelse säger vi inte ”den får du inte berätta för det här ska vara glatt och trevligt”. Samtidigt försöker vi betona att man inte måste ha ett trauma för att göra Sommar, det kan vara alla möjliga historier. Det får inte att bli så att alla tänker ”Herregud, nu måste jag verkligen gräva för att hitta ett trauma” eller ”jag måste toppa det där med att vara skogsmunk i Thailand i 17 år”. Det går ju liksom inte, säger Bibi Rödöö.

Arbetet pågår året om

Arbetet med Sommar i P1 pågår numera året runt. Direkt när en säsong har avslutats börjar arbetet med nästa – exakt vad redaktionen söker i en sommarpratare är svårt att sätta fingret på. Varje år sänds 58 program och spännvidden är stor.

–I början försöker vi bara tänka på lust. Vilken människa vill du sitta och bara lyssna på? Så fort vi tänker att ”det där borde vi ha” hamnar vi i något som är korrekt men som det inte finns något skimmer över. Det måste vara någon som brinner för att lyssna på det. Om vi känner lust gör lyssnarna också oftast det. Det blir ofta bäst om man inte krånglar till det för mycket, säger Bibi Rödöö.

Efter 26 år är det svårt för henne att separera programmet från resten av sitt liv.

–Det här är inte bara ett jobb som jag lämnar när jag går hem utan det fortsätter. Relationerna fortsätter. Man följer personerna i fråga. Jag var på Björn Natthiko Lindeblads avskedsfest i Göteborg i december. Jag har varit på flera begravningar där prästen i sin nekrolog säger ”i sitt sommarprogram berättar hon så här”. Sommarvärdarna skriver sin egen levnadsteckning. Jag träffade en av Sara Danius systrar nyligen som kramade om mig och tackade: ”Vi har Saras Sommar att lyssna på när saknaden blir stor. På så sätt känns det som att hon finns kvar hos oss”, säger Bibi Rödöö.

Stina Wollter tycker att alla människor borde göra ett sommarprogram – oavsett om det ska sändas i radio eller inte.

–När jag har intervjuat så kallade vanliga, okända människor har jag efteråt tänkt att alla borde få formulera sig kring något så att det finns ett ”legacy”. Något för dem som ska lämnas kvar. Man kan turas om i familjerna, ”nu är det farbror Bertil som gör årets sommarprat”, och så lyssnar man och pratar och minns tillsammans, säger hon.