Så lever doldisarna Karolina och Jakob Hellmans på Mallorca

Det blir aldrig som man tänkt sig. För vem hade sett pandemin komma innan den faktiskt var ett faktum, och innan den lamslog hela världen?

För Karolina och Jakob Hellman var den efterlängtade flytten från Malmö till Palma en nystart för hela familjen. Karolina hade fått jobb som präst i Svenska kyrkan, sönerna Beppe och Olle hade kommit in på Svenska skolan och kanske var det nu som Jakob skulle få till den där efterlängtade andra skivan.

Den första hösten flöt på som förväntat. Karolina gick till jobbet i Svenska kyrkan varje morgon. Hon höll i vigslar och kyrkkaffe, predikningar och barngrupper. Sönerna började hitta nya vänner.

Familjen kände sig alltmer hemmastadd i lägenheten på elfte våningen i Palma. Då började medierna rapportera om en märklig smitta i kinesiska Wuhan.

Sedan stängde världen ner. Palma gick in i total lockdown. Skolan stängde. Lekplatser plomberades. Att gå till jobbet var det inte att tal om.

Total Lockdown

– Folk i Sverige kan inte föreställa sig hur det var, säger Karolina Hellman och tar fram mobiltelefonen.

Vi har stämt träff på Palma Sport- & Tennisclub, det är läge att lyxa till det med en finfrukost. Karolina beställer in en rad godsaker på smattrande spanska, innan hon scrollar fram klippet hon letar efter.

– Guardia civil patrullerade på gatorna. Barnen fick inte gå ut över huvud taget på sex veckor. Vi fick inte lämna lägenheten – och vi hade inte ens en balkong. En vuxen per familj fick gå till närmaste affär eller apotek en gång om dagen och riskerade 600 euro i böter om det missbrukades.

Klippet hon visar är filmat med mobiltelefonen från ett lägenhetsfönster och föreställer en oändligt lång militärkonvoj som kör in i Palma och spärrar av stan.

– Där satt vi. En präst, en popstjärna och två små grabbar med myror i brallorna, säger Karolina och skrattar.

Hon skrattar ofta. Ett smittande skratt som liksom drar med sig omgivningen.

Ja. Där satt de. Karolina och Jakob insåg att de var tvungna att hitta en form av struktur i den nya märkliga vardagen, och införde till exempel att varje familjemedlem skulle hålla i ett rörelsepass var om dagen.

Men karantänen var inte enbart av ondo, även om det kändes så just då. Under de här dagarna i isolering fick Karolina nämligen möjlighet att reflektera över tillvaron på ett sätt hon inte gjort tidigare, och i dagarna släpper hon sin första bok, Nattböner i karantän.

– Boken kom till efter det att min kollega Carin och jag diskuterat hur vi skulle kunna finnas till för församlingen, trots att pandemin gjorde att vi inte kunde träffas, säger Karolina.

En av lösningarna på problemet blev att Karolina fick i uppdrag att varje kväll skriva en betraktelse över tillvaron. Betraktelserna, som lades ut på nätet, blev så lästa och uppskattade att de nu blivit till en bok.

– Jag har en magisterexamen i litterärt skapande, så jag tog min uppgift på största allvar. Dessutom har jag alltid drömt om att skriva en bok.

Karolina är helt klädd i svart och har stora solglasögon. Det långa blonda håret är utsläppt. Hon ser avslappnad ut, trots att familjen just nu genomgår en rejält stressig period.

Blev förälskade samma kväll de träffades

Jakob är på turné hemma i Sverige. Karolina jonglerar ensam de två sönerna och heltidsjobbet, samtidigt som hon lägger den sista handen vid boken som trycks i dagarna.

– Jag har inte träffat Jakob på över en månad. Men om några veckor ska killarna och jag åka till honom i Sverige. Då ska jag sjunga ett par låtar med honom på Cirkus i Stockholm, säger Karolina.

Att Karolina uppträder på en av Jakobs konserter är inte särskilt långsökt. Faktum är att Jakob och Karolina 2007 träffades genom musiken. De hade, var och en på sitt håll, fått i uppdrag att spela på ett bröllop för gemensamma bekanta. Karolina hade fått veta att hon skulle uppträda tillsammans med någon.

– Jag visste inte vem jag skulle sjunga med, så när Jakob ringde mig och sa ”Hej, jag heter Jakob Hellman. Vi ska sjunga på ett bröllop tillsammans”, blev jag lite chockad, säger Karolina.

Några dagar senare kom Jakob hem till Karolina för att repetera. Sedan dess har de inte skilts åt. De blev förälskade i varandra samma kväll, och även om Jakob friade redan den kvällen tog det ytterligare sju år innan de faktiskt gifte sig.

När barnen kom la Karolina artistplanerna på hyllan, eftersom de blivande föräldrarna insåg att åtminstone en av dem behövde ha ett vanligt jobb. Därför skulle Karolina återuppta de där teologistudierna som hon aldrig slutfört.

– Jag hade börjat läsa teologi när jag var 20, men blev arg på kyrkan och hoppade av utbildningen efter fem och ett halvt år, när bara examensarbetet återstod.

Inga planer på att bli präst

Men egentligen hade Karolina aldrig haft några planer på att bli präst. Hon är visserligen dotter till en präst, men uppväxten var förvånansvärt oreligiös. Ändå sitter hon här nu, som en av två präster i Svenska kyrkan på Mallorca.

– Min mamma var präst i Svenska kyrkan på Kanarieöarna och jag växte upp där med två av mina fyra syskon. Själv var jag en surfartjej som jobbade på krogen och hade drömmar om att bli artist. Jag blev nog mest chockad av alla när jag blev präst, säger Karolina och skrattar igen.

För när Karolina tagit studenten började hon läsa journalistik. När det var fem veckor kvar till examen hoppade hon av för att i stället börja på Musikhögskolan.

– Jag har visserligen alltid trott på Gud, men aldrig tänkt bli präst. Jag skulle bli författare, musiker eller journalist, säger Karolina och häller upp kaffet.

Det blir ju aldrig som man tänkt sig. Karolina började läsa teologi samtidigt som hon jobbade som bartender på Pickwick i Malmö. Och där någonstans hände det något inom Karolina.

– Det brukar kallas för det där yttre kallet. Men för mig var det också ett inre kall. Jag kände att jag måste göra det här. Även om det var motvilligt så var det tydligt att jag inte kom undan.

I dag är Karolina stolt över sitt yrke. För henne är prästyrket ett sätt att hjälpa till att göra världen till en så bra plats som möjligt.

– Ja, jag är stolt. Jag är också stolt över den roll jag spelar som kvinnlig präst. Här på Mallorca får jag även vara med och jobba tillsammans med katolska kyrkan, det är unikt att kunna göra det som kvinna.

Runt halsen hänger ett feministtecken i en tunn silverkedja. I öronen har hon likadana örhängen.

Att hon är feminist är tydligt.

– Absolut, att jag är feminist i den bemärkelsen att alla människor är lika mycket värda! Jag går kvinnornas kamp mer än någonsin. Vi kvinnor måste hjälpas åt, finnas där för varandra.

När vi ses har restriktionerna lättats och Palma är inte längre försatt i lockdown. Kanske har erfarenheten av en värld i pandemi gjort att vi uppskattar till­varon ännu mer. Att vi kan njuta av saker som vi tidigare tagit för givna, funderar Karolina.

För Karolinas bok är fylld av längtan efter en vanlig vardag. I korta, skickligt sammansatta texter fångar hon upp små detaljer som annars är lätta att missa. Saker som kan passera i en liten blinkning, om man inte är observant. Som en liten pojkes längtan efter att koka knäck. Eller glädjen över att under en tid av isolering få vinka till grannarna, människor som man tidigare tagit för givna.

Klart är att det händer enormt mycket i Karolinas tillvaro just nu.

– Det slog mig att: ”Var blev jag och mina drömmar av?” Det var som om jag glömt dem under några år, säger Karolina.

Nu är det dags att förverkliga en av de där drömmarna.