Så tog kvinnorna över svenskt tv-drama

Manusförfattaren Lisa Ambjörn hade ett osannolikt 2021. Under våren var det först premiär på SVT för hyllade dramakomedin Sjukt som är baserad på hennes egen erfarenhet av att drabbas av livmoderhalscancer.

I somras släpptes sedan Young Royals, som hon varit med och skapat och är huvudförfattare för, på Netflix.

– Produktionsbolaget Nexiko hade tagit fram en idé om en internatskola där det går en prins, med eventuella queera förtecken, men det var en thriller. Då kände jag så här: ”Stopp, backa bandet. Kasta allt – kan vi inte bara göra en dramaserie om en queer prins?”, säger Lisa Ambjörn.

Serien, med Edvin Ryding och Omar Rudberg i huvudrollerna, blev snabbt en internationell succé och i vår spelas den andra säsongen in.

– Netflix är ju väldigt hemliga med sina tittarsiffror. Men om man jämför med en serie som får stor räckvidd i Norden så är det liksom fantasinummer. Jag får fortfarande meddelanden varje dag från folk som är så här ”i dag vågade jag komma ut för min familj, hälsningar från Paraguay”, berättar Lisa Ambjörn.

Som barn drömde hon om att bli skådespelare och medverkade i Tomten är far till alla barnen. Sedan valde hon den andra sidan av branschen och jobbade som klippare i London men tröttnade på att rädda dåliga berättelser – därför bestämde hon sig för att själv bli manusförfattare.

Hon gick ut Stockholms dramatiska högskola för fyra år sedan. Efter Young Royals är Lisa Ambjörn nu eftertraktad i hela tv-världen.

– Jag fick verkligen en liten chock: ”Jaha, kan jag typ jobba på Succession?” Det blir en helt annan syn på vad man skulle kunna göra och det känns väldigt fett, säger hon.

– Samtidigt är det väldigt konstigt att helt plötsligt befinna sig på andra sidan av sina drömmar. Plötsligt är man där. Min pojkvän brukar skämta om att jag har en livskris för jag är så van att vara underdog och så här ”jag ska bevisa för alla att jag kan”. Nu tycker folk att man är bra, vad ska man göra då?

Lisa Ambjörn är ett utmärkt exempel på två tydliga trender i den svenska tv-branschen – en ökad förståelse för manusförfattarens betydelse och att de mest uppmärksammade nya serierna görs av kvinnor.

Netflix Kärlek och anarki skapades av Lisa Langseth, Josephine Bornebusch ligger bakom Viaplays Älska mig och Mette Heeno har gjort SVT:s Snöänglar.

Skaparen bakom succéserien Tunna blå linjen

Då har vi inte ens nämnt SVT:s jättesuccé Tunna blå linjen, vars andra säsong just nu är under produktion.

– För mig handlar det mycket om hur vi ska kunna förbli hela människor i en värld som ser ut som den gör. Jobbar man som polis konfronteras man hela tiden med verklighetens absolut svåraste sidor och kan inte ens titta undan. Jag började fundera på det, hur blir man en hel människa om man är polis?, säger seriens skapare och huvudförfattare Cilla Jackert.

Hon kom in i tv-världen i början av 1990-talet. De kommersiella kanalerna hade precis gjort sitt intåg och Cilla Jackert beskriver hur ”branschen fullkomligt åt människor” – hon jobbade extra i TV4:s reception, skrev ett kåseri i interntidningen och plötsligt var hon redaktör för kanalens stora såpa Tre kronor.

Det stora genombrottet som manusförfattare kom 2002 då hon skapade den kultförklarade SVT-serien Spung.

När Cilla Jackert jobbade med såpor upplevde hon att det var många kvinnor som var med och skrev. Hon har varken känt sig inkvoterad eller förfördelad på grund av sitt kön men säger att det under en period, då det gjordes betydligt färre tv-draman än i dag, var väldigt många manliga huvudförfattare och upphovspersoner.

– Det var nästan omöjligt att få in en idé om du inte var superetablerad och eftersom det mest var män som hade de där stora, tunga serierna bakom sig var det de som fick göra det. Jag tror att kanaler och produktionsbolag tog det säkra före det osäkra och gav uppdragen till någon som visat att jobbet i alla fall blir gjort på en hygglig nivå. Men nu är efterfrågan så gigantisk att man inte kan gå till alla de där gamla. Sedan har det också visat sig att om du ska få fram något som känns berättarmässigt nytt så måste du släppa in de nya rösterna, säger Cilla Jackert.

Moa Herngren bakom serien Bonusfamiljen

Hon får medhåll av Moa Herngren, en av upphovspersonerna och manusförfattarna bakom SVT:s älskade Bonusfamiljen – som via Netflix också blivit en internationell framgång.

– Det är en markant skillnad på antal kvinnor jämfört med när jag började. Det har varit en liten explosion och det tycker jag är otroligt positivt eftersom det har varit en ganska skev balans. Det var väldigt mansdominerat tidigare och fler perspektiv är viktigt och bra, det har lett till att andra historier berättas, säger Moa Herngren.

Idén till Bonusfamiljen, som i år ska bli långfilm, kläckte hon och svägerskan Clara Herngren baserat egna erfarenheter. Moa Herngren hade länge skrivit och jobbat inom tv-branschen men det var först då som hon började kombinera de olika benen hon stått på under sin karriär.

Manusgruppen bakom Bonusfamiljen har bestått av både kvinnor och män – det tror hon har gynnat serien.

– Vi har ofta haft ganska animerade diskussioner, även om det varit på gränsen till världskrig ibland har det varit väldigt bra. Jag upplever att vi ofta driver olika perspektiv och jag tror det är bra att det finns motpoler, säger Moa Herngren.

– Om jag generaliserar lite så upplever jag att jag och mina kvinnliga kollegor ofta garvar mer åt relationsrelaterade skämt medan mina manliga kollegor kommer med mer situationskomik. Man har lite olika tankar om vad som är engagerade och spännande.

Men spelar det egentligen någon roll om det är en man eller en kvinna som ligger bakom ett tv-drama?

– I slutändan vill jag ha de bästa serierna. Men jag tycker att det spelar roll för det är viktigt att man får höra olika röster. Sedan är ju inte mitt främsta karaktärsdrag att jag är kvinna men det är klart att jag vill kunna bidra med min erfarenhet kring det, säger Cilla Jackert.

– Under en period, när man började rucka på det här med att det alltid var manliga huvudprotagonister, tog man en roll som var skriven för en man och bytte ut det till en kvinna. Då kändes det ofta som att det var något som inte stämde. Som kvinna har man andra erfarenheter och det kan vara små detaljer som gör att man ser om det här en person som vet hur det är att vara kvinna eller inte.

Lisa Ambjörn tycker att det är bra att tv-serieboomen har öppnat dörrarna för fler berättare. Men Young Royals-skaparen tycker också att det behövs ännu fler perspektiv.

– Förut var det i princip bara SVT och TV4 som gjorde serier i Sverige och då var det samma personer som fick göra allting hela tiden. Det gör att det blir samma berättelser om och om igen, stöpta i olika former. Och vi ser ju det fortfarande, det är kritvitt och jättemycket medelklass. Så kommer det några serier som försöker göra något annat och alla blir så här ”jaha, ska alla vara homosexuella och svarta nu i alla serier”. Visa mig den svenska serien där alla är svarta, visa mig den. Jag skulle jättegärna se den men den finns inte, säger hon.

– Det som spelar roll är att vi just nu inte har de bästa berättarna, vi har kanske de bästa vita medelklassberättarna. Men jag vill ju inte vara bäst av de vita medelklassberättarna, jag vill vara bästa av alla. Då krävs det att alla får chansen så att vi får de bästa berättelserna, inte bara från ett privilegierat Stockholm, Göteborg eller Malmö. Det är det som spelar roll, inte om det är en kvinna eller man eller svart eller vit som har skrivit. Man vill ha hela spektrat och sedan kan folk välja vad de vill se.